Jag var spänd på att se om barn och vänner skulle gilla min nya färg i köket - det gjorde de. Så nu är köket invigt med stor påskmiddag. Väldigt traditionell med lax, lammstek och chokladtårta och jättegoda italienska viner från Elins Michele. Nu har alla gått och jag stökar runt lite grann och funderar på livet, hur det är och hur det blev. Jag hör i mitt minne min mammas röst när vi hade hälsat på och sedan åkte iväg tillbaka till Stockholm: "Var inte oroliga för mig, jag känner mig aldrig ensam", sa hon fast vi visste att det inte var sant, både hon och jag. Jag förstår varifrån jag fått mitt "jag klarar mig själv-beteende".
Jag hade besök av den finaste påskkärring jag sett på länge! En som matchar mitt kök dessutom. Den lilla påskkärringen Milton!
10 kommentarer:
Vilken söt påskkärring! Nästan så att han borde ha fått stanna i Ditt kök! :)
Du HAR klarat dig, och bra, och säkert inte själv, för du har off- och online vänner, här och i världen och Milton och skrivarkompisar och så mycket mer!
Pia, visst är han underbar, min allra bästa lilla påskgäst!
Carina, visst är det så. Jag blir stark av ett nät av kloka vänner - som du. Och i motsats till min lilla mamma som krympte sin värld så utvidgar jag min.
Enligt min dators färgåtergivning så verkar det vara identisk färg på Miltons sjalett och dina väggar.
Visst är det konstigt att vi alltid ska vara så duktiga och "klara oss själva", fast vi egentligen känner stor saknad när barn och barnbarn åker iväg. Låter som om du har haft en underbar påskhelg. Kramisar Kim
Ja Cecilia! Min Milton stämmer på alla sätt med mitt hem!
Hoppas du haft det fint också, Kim! Det har varit en fin påsk. Men det där med att klara sig själv får vi fundera vidare på - det är ju något som ger kraft också :)
Vad fint berättat, jag hör din mammas röst. Och vilken underbar liten påskpojke! Det märks att du verkligen är engagerad i påsken som högtid. Hoppas ditt kök blev fint. Jag har en burk turkos färg som står och väntar på att jag ska hämta den hos en vän, men jag har ännu inte hunnit, ett turkos kök vore fint. Men jag är dessvärre så vild när jag målar så jag brukar vara prickig i håret och överallt (får väl ta på mig en påskschalett;-).
Min lilla påskpojke var det bästa med påsken. Men det var också underbart att ha barn och vänner på besök i fina köket. Och Jane - du anar inte hur jag målar. Hela mitt hår var turkosprickigt när vi var ute och åt lunch.
Tänk att du kan berätta så fint om din fina mamma. Jag kan höra hennes omsorger. De har blivit dina också. Vad skönt att Milton är nära. Han är den sötaste påskkäringen i år.
Eva Granne: Det är lustigt att se i sig själv gester och beteenden hos sina föräldrar, de liksom återuppstår och jag tar lite förvånad vara på det. Det är så nu i mitt förhållande till Milton, påskpojken nummer ett.
Skicka en kommentar