onsdag 29 december 2010
Tyst så tyst i stugan
Plötsligt blev det alldeles tyst i mitt hem. Elin är på fest, Ellen och Tosh på cirkus. Så fort jag vänjer mig vid liv och rörelse i hemmet, antagligen för att det under så lång tid var min vanliga vardag. Den här stillsamma tystnaden är ett lite onaturligt tillstånd, trots att det ofta är så jag har det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Ibland blir tystnaden lite för högljudd.
Precis så är det, det är så tyst att jag blir handlingsförlamad :)
Kände först samma sak -blev vilsen när det tystnade. Men sedan kändes det som om man liksom kunde börja hitta hem till sig själv igen!
Inspirerades av din kommentar på FB om skrivariver innan! Vardagen -och dess tystnad -behövs, tycker jag. Leve den:)
Kände precis som du direkt efter jul men nu har jag vant mig igen...
Sofie, det är verkligen i tystnaden jag börjar höra rösterna i mitt huvud igen. Det krävs vardag och tystnad. Eller rättare sagt, det krävs båda för att livet ska vara helt, vimlet, familjen, alla de fina fina.... och sedan ett annats slags röster, vill båda!
Annika, det låter som om du också haft en fin jul och nu ett härligt jullov!
Jag blir rastlös när tystnaden blir för påtaglig efter kärleksfull samvaro och goa samtal, men efter några dagar är allt som det ska vara igen!
Tror att kontrasterna behövs för att jag ska uppskatta dem så mycket som jag gör, kanske är det så för Dig också Eva?
Önskar Dig ett riktigt Gott Nytt År! Kram
Pia, så är det och ibland blir jag galen på mig själv när jag inte riktigt kan bottna i känslan av att tystnad är fridfullt, men också blir tokig om det blir för rörigt. Det är alltför lätt ibland att längta till det man inte har!
Skicka en kommentar