Det finns en sådan trygghet i det invanda, samtidigt ett sådant vemod när tidsperspektiven är långa som mina börjar bli. Jag tänker på att jag alltid ville att mina barn skulle ha en skrinda att åka i till stranden och midsommarstången. Varje år tänkte jag det men tanken stannade där och blev inte verklighet och plötsligt var de ändå för stora för att åka skrinda.. Därför ville jag att Milton skulle ha en skrinda. Igår premiäråkte han till midsommarplatsen i den. Han satt med kuddar bakom ryggen, stolt som en liten kung, dragen av sin pappa, han som aldrig fick åka skrinda. Nu åker hans son i stället. Jag är nöjd!
4 kommentarer:
Världens mest omtänksamma farmor (och mamma). puss!
Så mysigt! Våra barn har åkt skrinda allatre.Vi köpte en till vår äldsta och den hängde med under alla tre barnens småbarnsår. Och visst är det poppis att få åka skrinda? Milton ser ut att må förträffligt.
Vart har ni köpt eran fina ifrån?
Hej Lina! Visst är den fin. Jag köpte den på NK i Stockholm. Specialpris förra året:)
Skicka en kommentar