Konstig känsla att vandra på sin gamla gata i sin gamla förort med sina gamla grannar. Vi bor inte längre där. Jag tittar in i mitt hus genom fönstret, det är inte mina gardiner. Jag har aldrig varit inne i mitt hus sedan vi sålde det. Det skulle vara smärtsamt. Det kanske är annorlunda om man säljer i frid och enighet. Men efter en sårig skilsmässa och många tårar tär en försäljning på känslorna. Nu är det länge sedan. Spelar ingen roll. Aldrig att jag skulle ringa på och gå in. Tänk bara om de målat trappan som vi renslipade under kvällarna en hel vinter, på den tid när vi var lyckliga.
Så vi gick iväg, tre gamla grannar som fortfarande är vänner, vi tittade in genom fönstren i våra gamla hus där vi inte längre bor. Men vi talar inte bara om gamla tider, vi tillåter oss en dos nostalgi, men mest ser vi ändå framåt.
4 kommentarer:
Ja det är smärtsamt att se ett hem som man lämnat med sorg i hjärtat. Så många glada minnen och tack och lov för dem.
Ibland kan jag känna så också. Mitt hus som jag hade i gläntan, 200 meter från Ångermanälven. Sjukdom och skilsmässa tog mig bort från det. Men jag väljer de fina minnen jag har därifrån. Jag har hittat så mycket vackert i Halmstad, som är en fortsättning på det jag hade i Ångermanland. Nästa kapitel...
varm kram till dig
Eva, jag försöker fokusera på glädjen som en gång fanns i det huset. Annars skulle jag inte ens kunna gå förbi!
E... javisst. Och nästa kapitel gav mig ändå kraft att också blicka tillbaka, så det är fint. Men ändå finns drömmarna kvar om hur livet skulle ha blivit om allt varit annorlunda. Drömmarna och ett lätt vemod. Men det är också på sitt sätt fint. Kram!
Skicka en kommentar