Jag pratade med åttorna i Mullsjö om hur man kan tänka när man skriver en deckare. Det är kul. Man upptäcker saker om sig själv och får nya funderingar. Det finns piggögda ungar i klasserna, jag tycker så mycket om det. De ser på mig med ögonen fyllda av frågor och av längtan och jag säger till dem att följa sina drömmar. Bland annat. De sa ingen till mig när jag ville bli journalist i deras ålder. Jag gjorde det i och för sig ändå. Följde mina drömmar.
Men det är en sak jag vill fråga om idag: Varför läser du kriminalromaner? De frågade om det bland annat. Varför skriver du deckare? Jag har en del svar så klart, men vill gärna kasta ut frågan. Vill du svara? Varför läser du deckare?
Blir glad för svar!
9 kommentarer:
Jag läser inte så jätte mycket deckare men när jag gör det så gör jag det för att fastna i en bok helt utan ansträngningar. Jag läser mest romaner och visst är de bra men många har en rätt "tung" start. Det upplever jag inte i särskilt många deckare. Därför läser jag deckare, men inte så ofta.
Jag läser deckare för att de är spännande och lättlästa (oftast). Jag tycker om såna deckare som har en oväntad twist. När man läst många deckare är det till slut lätt att lista ut hur allt ligger till ganska snart. Jag gillar när det händer oväntade saker!
Issa, hej och välkommen. Deckare som en liten flykt från vardag, absolut. Men visst ger deckaren ofta också en intressant bild av vårt samhälle?
Trillingnöt! Jag läste en Nesser i helgen, sjönk ihop i läsfåtöljen med en kopp varm choklad beredd att NJUTA. Men man fattade alldeles för snabbt hans ledtrådar till det ena brottet, lösningen till det andra slängdes bara in helt oplanterat - lika illa det! Så jag blev besviken!
Egentligen har jag slutat läsa deckare, eller ska vi säga så här att jag läste så vansinnigt många under tio års tid att det tog tvärstopp. Nu läser jag väldigt sparsmakat. Finns det ingen litterär kvalitet läser jag inte. Många går bort som du förstår.
De deckare jag ändå läser har suggestiva miljöskildringar. Jag vill känna att jag går med den funderande polisen, undersökningsdomaren eller vem det nu är som inte kan släppa taget om ett fall. Det får lov att vara en fin balans mellan falska ledtrådar, myllriga ledtrådar, ovidkommande information och alltför uppenbara pekanden. Jag vill känna mig lika smart som protagonisten men högst ett halvt steg före.
När en deckare/thriller är som allra bäst försvinner jag i den, smygläser två sidor medan jag tar på strumporna, blir allmänt asocial och vill bara, bara läsa. Men den känslan är i och för sig inte genrebunden.
bäst är det när det både är spännande och faktiskt säger något om samhället. Men det är det inte många som gör!
En deckare kan vara en härlig läsupplevelse men om man inte får med något annat än spänningen blir det en trist eftersmak.
Det är därför Förfärande är var ängel är så bra!! Den har båda delarna!
Läser nästan bara kvinnliga deckare numera, mest av en slump, faktiskt, men det funkar bra. Både äldre och nyare. Som till exempel den utmärkta Förfärande är var ängel!
Cruella, visst är det en härlig känsla att bara längta tillbaka till en bok! Jag har också blivit så mycket mer sparsmakad i min läsning och gillar väl bäst gamla godingar som D Sayers och P Highsmith
Tack Elin! Hoppas vår Ängel når många. Om man tänker på den reklam de stora förlagen lägger ner och jämför med vår nollbudget... men stora optimism!
Tack Karin! Jag läser också mest deckare skrivna av kvinnor. Tidigare hade jag koll på allt i deckarväg som kom ut. Inte nu!
Ska ta mig en funderare nu på vad jag gillar och varför.
Skicka en kommentar