Deckarna utspelades i ett kaos som slutade i ordning, så är det inte i vår bräckliga tid

Intressant att fundera kring deckare och krimlitteratur. De säger mycket om vår tid. När vi började skriva deckare i mitten av nittiotalet fanns få kvinnliga deckarförfattare i Sverige. Det var en anledning till att vi började, vi var så trötta på manliga överviktiga poliser, så trötta på alla män om drev handlingen i böckerna. Idag ser deckarkartan annorlunda ut men jag funderar ofta över min fascination för att skriva och läsa deckare. Nu senast på skolbesök. Eleverna skulle skriva deckare - men det visade sig att deras lärare varken läste eller gillade genren. Svårt att vara inspirerande lärare då.

Jag brukade säga att jag läste deckare i en kaotisk tid för att det i de böckerna var ett kaos som ändå slutade i ordning, i att saker löste sig och ordningen - om än flyktig och skenbar - återställdes. Den tid vi lever i nu är så mycket mer kaotisk och mörk, bräcklig. Det speglas också i deckarna, ordningen återställs inte, annat än kanske för en kort stund, men mörkret finns där utanför. 

Jag läser färre deckare idag. Men när jag gör det, läser bra psykologiska deckare, så är det fortfarande befriande att totalt uppslukas i en annan värld. Egentligen letar jag mer bra fantasy idag, som Liam Hearns  serie om Otoriklanen, Hungerspelen av Suzanne Collins... för att nämna några böcker som fått mig totalt uppslukad.
När vi skriver en roman som Förfärande är var ängel hoppas jag det kan vara befriande att läsa den, befriande på så sätt att en ställföreträdande person som Elise tar den hämnd man själv kan drömma om, befriande att en kvinna inte accepterar att vara offer, utan agerar... Jag sitter i lampans sken i min lägenhet och låter henne handla

Så: Varför läser du deckare?

Jag pratade med åttorna i Mullsjö om hur man kan tänka när man skriver en deckare. Det är kul. Man upptäcker saker om sig själv och får nya funderingar. Det finns piggögda ungar i klasserna, jag tycker så mycket om det. De ser på mig med ögonen fyllda av frågor och av längtan och jag säger till dem att följa sina drömmar. Bland annat. De sa ingen till mig när jag ville bli journalist i deras ålder. Jag gjorde det i och för sig ändå. Följde mina drömmar.
Men det är en sak jag vill fråga om idag: Varför läser du kriminalromaner? De frågade om det bland annat. Varför skriver du deckare? Jag har en del svar så klart, men vill gärna kasta ut frågan. Vill du svara? Varför läser du deckare?
Blir glad för svar!

När jag lade ifrån mig dessa förutsägbara mallade deckare hade jag redan glömt dem

Det är i både Det fördolda och Rymmaren något mallartat, förutsägbart i berättandet, något väldigt politiskt korrekt. Det är som om man tagit alla kända ingredienser, skakat om och häpp kommer ännu en förutsägbar deckare ut med rätt antal kvinnor och män i olika roller, lite förtryck, nån korkad polis, lite jämställdhetsproblem, lite olika sexuella inriktningar, blaha blaha.... 

Natthostandet gör att jag läser mycket just nu. Känns bättre att sitta upp i sängen. På senaste tiden har jag läst två deckare, skrivna av män dessutom. Ja, det är ovanligt, jag läser inte så många deckare nuförtiden och mest är det kvinnor som skrivit de få jag läser.
Nu tog jag mig en tur till mitt grovsoprum och vad låg där i en container om inte Tomas Bodströms Rymmaren. Jag hade inte tänkt läsa honom, men nu räddade jag den från soprummet. Den var lättläst men inte särskilt bra. Deckargåtan var försumlig och allt var förutsägbart. Jag hade visst nöje av skildringarna inifrån departementet, framför allt skildringen av en pressekreterare som motvilligt måste rädda sin korkade minister från alla fadäser. Men alla personer är orimligt grunda och fyrkantiga och språket stolpigt. Hade Bodström inte varit en kändis hade förlaget aldrig satsat på denna bok.
Igår läste jag Hjorth/Rosenfeldt Det fördolda. Ännu en tevekändis som ger ut deckare. Men Hans Rosenfeldt är en rolig typ så jag tog mig an den.
Det fördolda har en  huvudperson, en kriminalpsykolog som tydligen ska vara en mästare på att förföra kvinnor, inte så trovärdigt tycker jag och inte så intressant heller. Och spåren mot förövarna var alltför tydligt utlagda i Det fördolda. Man blev inte precis förvånad vid upplösningen. Allt var så förväntat och korrekt och jag kommer inte att köa för nästa bok av någon av dessa författare.
Så lagom politisk korrekthet och så tråkiga att det bara var hostan som gjorde att jag läste ut dem. Det är snabbläsning som är okej en hostig natt men när jag lade ifrån mig böckerna hade jag redan glömt dem.