En klart lysande stjärna i mitt liv.
När Milton kom var jag överlycklig så klart. Jag hade längtat efter barnbarn i all tysthet. Ändå anade jag inte vidden av den kärlek jag skulle drabbas av.
Det är samma slags kärlek som jag kände (och känner) för mina barn. En allomfattande oförliknelig kärlek som är så stor och så självklar.
7 kommentarer:
Så vackert...
Berörande och starkt.
Just vad jag behövde just nu när döden kastar en smutsig skugga över livet.
Tack!
kram E
Fina E, jag undrar så vad som drabbat dig. Skickar varma tankar.
Du sätter ord på de känslor jag har för mina barn och barnbarn! De är mitt livs största skatter!
Kram till Dig fina Eva!
Tusen tack snälla du. I lördags träffade jag en vän för sista gången. Hon har bara dagar kvar nu. En av musketörerna förlorar nu kampen mot cancer. Jag förlorar en bit av mitt liv och jag är både ledsen och arg. Jobbar som en idiot och det får bli jul bäst fan det vill, jag är ändå för mig själv den dagen.
Varm kram tillbaka
Pia! jag vet... jag känner precis igen mig i det du skriver om dina barn och barnbarn. Kram!
E, det är så fruktansvärt oåterkalleligt att förlora en vän. Jag vet ... man blir så ledsen och så arg och ingenting kan man göra. Hoppas ändå att det kommer lite ljus över din julafton även om du arbetar och sörjer. Kram!
Det är över nu. Det är slut och jag har förlorat en vän. Känner mig ihålig.
Kram
Skicka en kommentar