Barnbarn, kärlek så total

De älskade barnbarnen tar ur en alla eventuella illusioner om kvardröjande ungdom. Som Milton idag. Han klappade mig kärleksfullt över halsen och sa: "Farmor man kan nästan spela gitarr på din hals."

Han sa det så utan värdering. Han ser på mig och tänker inte: en tjock människa, en smal människa, en rynkig människa. Han ser på mig och ser sin farmor. Han accepterar mig som jag är. Är lite orolig för att jag är så gammal. Men i det ligger ingen värdering som gammal=ful. Bara gammal=tänk om hon dör.
Han ser på mig och jag ser kärlek i hans ögon.
Jag ser på honom och mina två andra barnbarn och tänker, vilken lycka, vilken kärlek. 
När jag fick barn tänkte jag likadant. Att man kan älska så, älskas så.
Sen kom barnbarnen och det är precis samma känsla.  Kärlek så total.

Förförd! Blev jag det? Kände jag igen mitt liv?

Emmanuelle Bercot och Vincent Cassel i Förförd av Maïwenn

Paris, passion, vild kärlek - det kan jag ju inte motstå så igår eftermiddag slank vi in på bästa biografen Victoria, vännen K och jag, för att se den franska film som heter Förförd på svenska och Mon roi, Min kung, på franska.
Bakom mig har jag, som de flesta, mina passionerade kärlekshistorier som lämnat ärr i själen.
Skulle det bli igenkänning?

Det blev det kanske inte så mycket som jag trodde. Historien med advokaten Tony  (Emmanuelle Bercot) och den charmige slarvern (Vincent Cassel) som vindlar sig fram i tio år med vansinnig förälskelse, kärlek, passion och insikten om det omöjliga i relationen är spännande att följa. Jag tycker kanske att jag velat se mer av vardagen och jag tycker absolut regissören Maïween har en alltför flyktig bild av Tonys arbete som advokat, känns inte alls rimligt berättat. Men filmen
har en snabb rolig dialog, oväntade vändningar och ibland vill jag bara ropa: Gå, han blir aldrig bättre.
Men den charmige slarvern, han ger ändå inte upp, han har en bild av kärleken som han håller fast vid på sitt sätt. Och hans sätt det är den totala otroheten, lögnerna, missbruket, men också charmen, förmågan att måla upp ett himmelrike med ord. Vilken kung.

Jag tyckte  om att se Förförd. Den är så nu. Levande. Rolig och sorglig. Snabb.
Den gav mig  tankar om kärlekens villkor, om den förtärande passionen. Om medberoende också och om att ge upp och börja om, ge upp och börja om tills det inte längre finns ett uns tillit att bygga på. Ja se där. Lite igenkänning blev det!

Ingen tant till Thommy Berggren 77, nä han vill ha UNGA kvinnor

Jag ser på en intervju med Thommy Berggren. Han är 77 och vill inte tala om det, blir nästan sur när härliga reportern Ann-Mari Rauer säger hans ålder. Det förstår jag. Jag gillar inte heller att tala ålder och bli inplacerad i fack.
Men Thommy placerar kvinnor i fack - men är själv evigt och oemotståndligt ung, verkar han tänka.
Han meddelar att det är unga kvinnor han är svag för.
"Vill inte ha en tant", säger han.
 
Åh detta åldersfixerade samhälle!
Han fortsätter glatt:
Klart jag kunde hitta nån i min egen ålder, hålla handen och köpa lite frukt tillsammans och se Let´s dance."

Alltså Thommy, jag känner otroligt alerta kvinnor i det du verkar tycka vara tantåldern (undrar när den inträffar?) som hellre skulle älska med och dricka champagne med en attraktiv man än se på tv och äta frukt.

Varför i hela friden tror han att kvinnor i hans ålder är annorlunda än han, drömmer på annat sätt? Han kanske tror att de slutat drömma, att han är unik som drömmer om kärlek och unga kvinnor.
Nej, det är han inte, det är så män tillåts tänka i vårt samhälle med dess fokus på att en kvinna ska vara ung och vacker, att hennes värde ligger just i detta: den blanka ytan och unga åldern. Sen blir kvinnan ... en tant. Inget att ha, annat än som käka-frukt-med-kompis i brist på bättre.


Kärlek har ingen ålder.
Ska det vara så svårt att begripa.
Jag tror ett ungt sinne och en glimt i ögonen är något tidlöst attraktivt som finns även ihop med rynkig kind.
Och det är väl en människas energi och utstrålning som är viktigare än slät hud?

Kärlek IRL och i böckernas värld

Kärlek idag ... På Alla hjärtans dag.
Jag tänker vara med mina småhjärtan, Milton och Eira. Bättre finns inte.
Barnbarn är livets lycka tycker jag.

Kanske ett kärlekstips i övrigt?
Det är klart jag längtar efter en passion igen, en stormande kärlek. Men eftersom det är tunnsått med sådana i mitt liv får jag väl gå till romanerna och skriva själv. Så jag läser och skriver.

Här en härlig kärleksroman med underbar tidskänsla. Jag njöt av den. Visste inget om författaren eller om boken men tyckte den var ljuvlig att läsa, finns i pocket och inbunden på bokrean.
Sista brevet från din älskade av Jojo Moyes.

... bland det värsta du kan göra mot en medmänniska

När jag var liten hade jag en docka. Lena hette hon. En enda. Jag var så rädd för att Lena skulle bli olycklig om jag skaffade flera dockor.
Snacka om att vara monogam.
Det finns ett ämne jag har så svårt att släppa: Otrohet.
Antagligen är jag av någon anledning väldigt monogam för jag kan inte riktigt förstå hur man kan svika någon man lovat älska och hur man kan leva med den lögnen.

Så här skrev Annika Borg, den kloka prästen, en gång:
"Det är mycket svårt att behöva ändra sin syn på en människa man litat på och inse att han svikit. I en sådan situation är det viktigt att vara klar över var ansvaret ligger. Många kvinnor hittar alldeles för lätt ansvaret hos sig själva som svar på varför mannen gjort det han gjort. Otrohet är ett val och jag tror inte att det nödvändigtvis behöver ha med relationen att göra. Det är smärtsamt när den som är otrogen inte tar sitt ansvar utan förnekar och förminskar. Om man ska komma vidare tror jag att den som är otrogen måste stå upp och möta den sorg och vrede som finns hos den andra."

De orden hade jag flera år på en lapp i min plånbok. Inte nu sedan länge. Behöver inte orden. Har bara kvar ett ärr i mitt hjärta. Det blöder inte längre. Men jag lider av svår tillitsbrist.

Häromdagen, när jag väntade på att få klippa håret, läste jag några  ord i en intervju med Per Holknekt som jag skrev upp på en ny lapp och la i väskan:

"Jag har bedragit min fru, vilket faktiskt är hemskt. Det är förkastligt och vedervärdigt, bland det värsta du kan göra mot en medmänniska. Det är en sorg och en skuld och en skam jag inte kommer ifrån hur jag än försöker."

Det förflutna är historia, framtiden finns

La Famiglia på fin födelsedagsmiddag för Ellen på Campoloro, Emil, Ellen, Kent, Elin, Eva

Idag är det på många sätt Memory lane... jag återvänder till mitt liv. Till minnena som jag önskar vore tydligare. Till barnen, till vännerna, till männen, till livet som en gång var.
Det gäller att begrava bitterhet, sluta älta.
Det gäller att se med kärlek på sitt förflutna och fortsätta se framåt.
Det jag vill är att fortsätta utvecklas, bli fri, bli vis.
Ibland tillåter jag mig ändå att  tänka ... men om ... bara för att snabbt inse att det leder ingen vart.
Det förflutna är historia. 
Men framtiden finns och den vill jag möta utan bitterhet. 
Med kärlek i mitt sinne.

Om stalkers och kärlek och minnen

Jag djupdyker i min historia och det är lite omskakande. Nej, det är ingen roman på gång om det. En intervju helt enkelt där en trevlig journalist ville prata med mig om hur det var att bli stalkad av en kvinna som var kär i min man. En historia som ligger i mitt minneslager förstås, men som jag inte så ofta tänker på nu. Men det var obehagligt då.
De frågor jag fick gjorde också så klart att jag började fundera på det liv vi hade ihop, mannen som är far till mina barn och jag. (Se bröllopsbilden)
Kanske är det tiden som lägger en försonande vacker slöja över det jag inte vill minnas.
Men när journalisten frågade om jag blev svartsjuk över vissa kvinnors mer eller mindre påträngande uppvaktning av min man, så kan jag med ett visst lugn svara nej. Jag visste, och vet, alltid att det var vi två som hörde ihop. Vi som träffades av en slump och aldrig glömde varandra.
Sen gör livet en massa saker med en, man går vilse på märkliga stigar och plötsligt vandrar man inte längre hand i hand.
DET är sorgligt.
Men det är livet helt enkelt.
Men att kärleken fanns, och finns, mellan oss det är inget som någonting någonsin kan sudda ut. Hur vi än lever idag.
Må stalkarna också ha fått frid i sina oroliga sinnen.

Plötsligt finns inte sen utan bara en saknad - så ta dig tid för din mamma

Idag är det 7 oktober. Min mamma skulle ha fyllt 96. Gulli kallades hon för att hon var så gullig. Det var hon och jag saknar henne varje dag ännu. I mitt huvud pratar jag med henne. Hon var en vis kvinna fylld av kärlek.
Så obrottsligt lojal mot alla oss som hon älskade. Mild som en sunnanvind, men attackerade någon något enda av barnen i hennes närhet blev hon en lejoninna och tog vilka strider som helst.

Ni som har en mamma kvar. Vårda henne, älska henne, ta er tid, ni anar bara inte vad tomt det blir när hon är borta och vad man (=jag) ångrar att jag inte ägnade mer tid och slösade mer kärlek över henne.
Tänk inte att du hinner umgås sen, plötsligt finns inte sen, utan bara en saknad.
På bilden mammas Ödesträd som lever hos mig liksom  minnet av henne.

Söta pojkar från Sundsvall, fanns det på min tid?

Vad är det med min hemstads söta pojkar? Älskade Sundsvall, kära hemstad - inte var pojkarna så söta på min tid som Kevin i Idol och Yohio. Båda från Sundsvall.
Som jag letade efter någon, hittade ingen, längtade bort. Verkar vara ett roligare liv för Sundsvallsflickorna idag. Äsch jag skojar, men söta är de.

Fast aldrig glömmer jag i och för sig Dick, vi pratade fransk kultur, han skjutsade mig i sin MG och ritade små roliga krumelurer i en bok av William Saroyan. Jag har den kvar. Men Dick dog så sorgligt.
Och Bosse, han var nog också söt när den mörka luggen föll i ögonen på honom och han var så svår, så svår. Om honom skrev jag, lite förändrad men ändå, i min ungdomsbok Är du glad, Gabrielle.

Och så Uffe förstås, och Christer mina allra sötaste pojkar, mina vänner i vår hemliga förening Ave Ars... mina vänner än.
Äsch dom fanns nog på min tid också, de söta, djupa, roliga lite hemliga pojkarna.

Utan böcker skulle jag bli tokig

Jag roddar omkring lite i tillvaron. Läste just ett citat från Bok och Bibliotek som min vän Helena Bergendahl plockat upp, jag var ju inte där:
"Svante Weyler igår på Läsrörelsens scen: Läsning är ett legitimt skäl att slippa, inte bara andra utan också sig själv."

Jag vet inte varför men det landade i mig. Jag tror verkligen att utan böcker skulle jag bli tokig. Jag skulle grotta in mig i mina egna tankar och problem. Nu öppnar böckerna en dörr ut i världen, till andras tankar och liv. Jag får perspektiv på mig själv och mitt lilla liv. "Slipper" i någon mån mitt eget introverta ältande.

Just nu är jag i en kreativ skrivperiod. Men: 
Yngsta dottern har flyttat hemifrån. Det är jag så glad för. Hon får sin egen vrå i världen men jag saknar vårt liv tillsammans. 
Och dessutom: Ett kärleksförhållande som varat i nästan tio år, ibland vacklande, oftast stimulerande och kärleksfullt, kreativt och litet galet, alltför hemligt, har tagit slut alldeles definitivt på ett fånigt och ovärdigt sätt. 
Även om det är så saker måste bli - som jag vill att de ska bli -  med flyttar och avslut, kan man känna sorg, saknad, ilska, vemod. 
Många jobbiga känslor.

Då finns böckerna. Böckerna jag skriver och böckerna jag läser. Tack för det! 
Jag slipper mig själv.

Möt hans blick, en värld utan våld vill jag ge honom

... "om det fanns något som kan rädda oss så är det en treårings blick, allt det dyrbaraste som människosläktet förfogar över, den största sårbarheten och styrkan kan finnas i deras ögonfärg, vi borde aldrig fatta viktiga beslut utan att titta in i såna ögon."

ur Människohjärtat av Jon Kalman Stefánsson

Jenny skriver till mig när jag tipsar om en kriminalroman som är bra men gör mig rädd: "Åh jag försöker undvika hemska böcker eftersom jag bara blir rädd och jag tycker inte rädsla tillför något vackert till min personlighet... äh jag tycker inte om att vara rädd längre helt enkelt..."

Just vad jag kände när jag lät lampan lysa efter läsning för att jag var så rädd, just vad jag tänker när jag kastar mig på avstängningsknappen när det är deckare i rutan. Jag vill inte bli skrämd. Verkligheten skrämmer mig redan, det är så mycket vi möter där som är så långt ifrån den värld vi drömmer om. Så varför öka rädslan med ännu mera fiktivt underhållningsvåld? Säger jag som skrivit många deckare. Men så känner jag. Och jag tar till den vackraste bok jag läst på länge, Människohjärtat, en bok som hyllar kärleken på ett djupt meningsfullt sätt, och jag ser in i en älskad treårings ögon.
Möt hans blick!
En värld utan våld, det vill jag ge honom.

En klart lysande stjärna i mitt liv

Milton, min lille stjärngosse. 
En klart lysande stjärna i mitt liv.

När Milton kom var jag överlycklig så klart. Jag hade längtat efter barnbarn i all tysthet. Ändå anade jag inte vidden av den kärlek jag skulle drabbas av.

Det är samma slags kärlek som jag kände (och känner) för mina barn. En allomfattande oförliknelig kärlek som är så stor och så självklar.

Ett alldeles eget rum att sova i

Det är en viss relationsturbulens i min omgivning så jag tänker mycket på hur man lever, kärlekens villkor. En av mina favoriter, den kloka Margareta Strömstedt, gift med Bo S sedan evigheters evighet, pratade så fint om kärlek och att leva tilsammans i ett program häromdagen. Det var mycket tal om respekt, vikten av att vara vänner genom livet. Och det är klart det är så, idealet för mig är att man är bästa vänner och samtidigt känner attraktion och tillit. Ingen lätt nöt att knäcka.
Ett tips från Margareta: Vi har alltid haft skilda sovrum.
Låter klokt. Denne heliga ko med att man ständigt ska vara tillsammans. Det är underbart att sova ensam mitt i sängen, kunna läsa när man vill, tända lampan hur man vill, röra sig, gå upp och vandra, dricka te i sängen. Utan att störa.
Jag tänker att om livet någonsin gör att jag flyttar ihop med någon jag älskar igen så ska mitt villkor absolut vara: Ett eget rum. Inte bara ett eget rum att arbeta i, ett eget rum att sova i.

Gamla Enskede-kär-ingar, en kärleksrelation

En gång var vi unga. Med små barn och hus som krävde mycket reparationer, med förvildade trädgårdar och mitt i karriären. Med mer eller mindre stökiga äkta män. Vi kände varandras föräldrar som nu alla är döda.
Vi har gått en lång stig tillsammans, ibland har vi varit osams, ibland har vi inte träffats, vi har flyttat åt olika håll och gjort olika resor i livet. Men våra stigar leder oss alltid tillbaka till varandra och nu släpper vi inte varandra, jag tror inte det.
Vi har en egen Facebookgrupp, vi Enskedekäringar. Vi träffas, som nu i helgen hos B i hennes sommarhus och pratar om våra minnen och våra drömmar om framtiden.
Tro inte att vi är en sysslolös grupp nostalgiker. Vi minns och pratar om våra barn, mycket,  men mest pratar vi om vad vi vill att livet ska ge. Vi är inte sådär artiga mot varandra som förr utan ganska brutalt uppriktiga. Kärleksfulla nypor har vi. Vi skrattar och gråter.
Det är gott att ha vänner man följt genom livet. Det är lika viktigt att vårda som en kärleksrelation. Förresten: Det ÄR en kärleksrelation.

Om att våga tro på kärleken igen

Kärlek, det är inte lätt. Kärlek som vi alla längtar efter, men vi blir besvikna bedragna och till slut kanske desillusionerade. Igår såg jag För dig naken en skildring av min favoritkonstnär Lars Lerin och hans sökande efter kärlek. Hans guddotter Sara Broos har filmat hur han längtar efter att verkligen bli kär igen efter brustet hjärta och många år av missbruk. Kontaktannonser sammanförde honom med Manoel Marques (Junior) från Brasilien. De kan inte kommunicera med varandra och kommer från två vitt skilda världar. Men Lars är trött på att leta. Junior tycker om Lars ansikte och kommer till Sverige, de har inget gemensamt språk. Men båda längtar efter kärlek och denna längtan överbryggar alla hinder. Kan man bestämma sig för att bli kär i någon?  Jag kan det inte men Lars och Junior bestämde sig för varandra och filmen lyser av kärlek när de till slut gifter sig. Inget är lätt, men jag sitter med ett leende på läpparna hela denna varma film om att våga kasta sig ut i det okända för att man trots allt tror på kärleken.
Så modiga de är, tänker jag. Och så vackra de är tillsammans.

Idag tänker jag mer på kvitton än på kärlek

Ursäkta mig om jag denna dag tänker mer på kvitton än på kärlek. Idag är dagen då köksbordet ska rensas från förra årets kvitton. Det kräver verkligen styrka av mig. Belöningen blir yoga på eftermiddagen och middag med allra käraste Ellen. Eftersom vi just nu är totalt panka så har vi bestämt att vi bara får köpa mjölk och att vi ska leva på vad skåp och skafferi innehåller ett tag till. En ganska intressant utmaning. Igår blev det jättegoda köttfärsbiffar. Dessert blev ett delat tunt skivat äpple med kanel och nötter och en delad päronsplitglass som dekoration. Kunde ha platsat på vilken fin restaurang som helst.
Vännens liv är lite fullbokat för tillfället, men vi har en kommunikation som inte är beroende av bekräftelse den dag affärsmännen har bestämt att kärlek via inköp ska deklareras och deklameras.
Så jag skickar en kärleksfylld tanke till honom och vet att han fångar den och så fortsätter jag med ett annat slags deklarerande.
Hur firar du Alla Hjärtans Dag förresten?

Vikten av varma händer och kärleksfyllda blickar

Igår begravdes  en kär gammal vän. Hans karakteristiska hatt låg på den vita kistan. Det var vacker sång och en inkännande präst, många tårar och mycket närhet. Vi såg ett bildspel genom hans liv och kunde både skratta och gråta. Det var fina möten med vänner från förr. Vad gamla alla blivit, tänker jag och undrar om de tänker detsamma om mig.
Men det är ju oviktigt. Det viktiga var känslan av gemenskap, att samlas kring minnet av en vän som betytt mycket för oss alla.
Det kändes fint att vara i Katarina kyrka, omgiven av vänner, att se hans hustru sedan så många år i vackra kläder, hon såg ut precis så som hennes man skulle ha älskat att se henne. Att se de fina barnbarnen som betydde så mycket. Kärlek.

På eftermiddagen träffade jag en  levande vän med varma händer. Närheten till döden gör betydelsen av liv och kärlek, av närvaro av någon som finns i mitt liv, än viktigare. Livet är så snabbt, så flyktigt och så föränderligt. Varma händer och kärleksfyllda blickar är så betydelsefullt.

Kärleken till mina barn ger livet dess mening

Jag minns när min bror fick sitt första barn (Sara som nu är min fantastiska förläggare) - uppriktigt sagt tyckte jag det verkade onödigt att skaffa barn när det fanns så många barn på jorden. Jag ville förändra världen i stort, hade inte tid med barn, trodde jag.
Några år senare träffade jag min stora kärlek och det var ingen tvekan om att det var barn vi ville ha, omedelbart, med varandra.
Det är länge sedan. Men jag tänker att det som jag tyckte verkade "onödigt" var precis det viktigaste jag gjort i mitt liv. Ingenting har fyllt mitt liv med så mycket kärlek och lycka som mina barn, ingenting är så viktigt och ingenting har mer gett mig kraft att tro på en framtid. Nu har dessutom min familj utökats med ett barnbarn som jag älskar oändligt.
Jag tänker att det kanske är så det också kan vara. I ringar sprider sig den kärlek vi känner för våra barn, vi vill deras bästa, det är kanske är mina barn som är meningen med mitt liv. Den lilla kärlekscirkeln som vidgar sig, som tar in fler. Kärleken som sprider sig som ringar på vattnet och som inte är begränsande. I stället tror jag att ju mer kärlek vi ger, desto mer kärlek har vi att dela med oss av.

Innerlighet och passion

En sådan känsla av innerlighet, två hjärtan som slår i samma takt en stund. Innerlighet och passion - så tror jag att jag vill att det ska vara med kärleken.

Idag är det min bröllopsdag och det är alltid värt att fira

På tal om bröllop, svårt att undvika ämnet, så är det idag min bröllopsdag. Jag har bara varit gift en gång och vi gifte oss i Ungern. Det var ett vackert och hoppfullt bröllop och jag bar redan mitt första barn i magen fast det syntes inte. Mina föräldrar och mina syskon var med och min kära vän Hanna och hennes familj.
Idag skulle vi ha varit gifta... i så många år ... om vi inte skilt oss.
Lustigt nog är jag trots skilsmässan alltid glad på min bröllopsdag numera. Jag bär på ett härligt minne av en stor kärlek och passion även om livet sedan ledde oss på olika vägar. Men en stig har vi gemensam, våra barn, vårt barnbarn. och faktiskt också minnet av en stor passion. Det går aldrig att sudda ut och jag tänker banne mig inte vara bitter!
Nu hade jag tänkt visa er en bröllopsbild men scannern är i stan.
I stället får ni se Eva På Vift i Grekland, en bild Paulina tog när vi var i Kavalla. Det kan väl vara en firarbild, en bild att hylla kärleken med och livet och sommaren!

Jag önskar er en solig vacker dag. Och kärlek!