Jag var frusen i går kväll halv tolv och backen ner mot mig är så mörk, jag tar bussen den sista biten, tänkte jag. Den skymtade i backen, röd och varm, men med skylten Ej i trafik.
Mitt hjärta sjönk, jag började gå. Då stannade bussen, dörren öppnades och en snäll chaufför ropade: Du ser frusen ut, vill du åka?
Gissa om jag blev glad.
Steg in i bussen och satt där ensam.
Vart vill du åka? sa den snälla busschauffören och körde förbi sitt garage, ända fram till hållplatsen precis utanför min port och släppte av mig där.
Jag blev glad och varm, till kropp, hjärta och sinne.
Så ville jag vi alla vore mot varandra.
4 kommentarer:
Jag älskar vänlighet, vilken skillnad det gör!!!
Vilken solskenshistoria! Man blir så varm i hjärtat av lite vänlighet! Och min erfarenhet är att om man själv ger så får man tillbaka! Det blir som ringar på vattnet! :))
Anonym: Kan inte nog säga hur viktigt det är med snällhet och vänlighet!
Margareta, så är det, onda och goda spiraler. Nog får man ofta ett leende tillbaka och en vänlig blick om man själv hälsar vänligt och ler.
Skicka en kommentar