Det är svårt ibland att hitta balansen i sin tillvaro. Eller hur. Jag längtar till ön så det gör ont i mig. Jag älskar att vara här och njuta av hur lugnt och vackert det är. Men så drabbas jag som igår kväll av rastlöshet. Fanns ingen anledning. Vi hade en fin kväll på Annicas veranda och jag vandrade hem på lugna stigar. Det är ljust mest hela natten. Men jag var rastlös och vaknade klockan två. Kunde inte sova, jag tände en eld i öppna spisen. Plötsligt drabbad av en känsla av långtråkighet och oro. Mitt i allt det gröna och sköna. 
3 kommentarer:
Kära Eva, jag kommer att tänka på Nils Ferlins dikt "Inte ens en grå liten fågel..." Det är som allt det vackra, idylliska skapar hos oss en oro, något som vi inte riktigt kan ta på eller fånga. Jag kan känna så också ibland...sedan tror jag också det är svårt att vara ensam även om man som du är omgiven av en underbar familj och vänner. Får jag säga så? Längtan att få dela skogspromenaden med någon eller den värmande brasan är djupt förankrad inom oss. Vackra bilder!
KRAM
Bästa Margareta, visst får du säga så och jag ger dig rätt. Mitt i allt detta vackra finns vemodet att vi var två som byggde upp det, skapade en familj och planerade för ett gemensamt liv för alltid. Nu blev det inte så, skilsmässan var oundviklig men det är min stora sorg i livet och självklart färgar den även den vackraste dag. Jag är inte en person heller som tycker om att vara ensam annat än kortare stunder.
Känner igen rastlösheten.
Skicka en kommentar