Jul och helger är över och jag längtar efter struktur, tomma anteckningsböcker att fylla, tid för mitt manus.
Idag var sista rycket. Vi hade julgransplundring. Så kul! Först var allting väldigt noga, alla kulor ska ner i speciella lådor, juldukarna i en särskild kasse, allt stuvas på en hylla i källaren. Den lille var entusiastisk inför ordningen.
Jag hade antytt att det kunde vara så att det växte godis i julgranar och att det också var plundringen , att man hittade saker ...
I Muminkulorna som är delbara fanns det fullt med godis. Hans ögon var vitt uppspärrade, det var otroligt, tyckte han.
Under granen hade jag ställt en rad pyttesmå planteringskrukor med kinderägg i. Det såg ut som små svampar som växte upp ur julgransmattan. Den lilles lycka när han såg det.
– Man skulle kunna tro att en människa gjort det! sa han. Men kastade inte minsta misstänksamma blick mot människan.
– Javisst! sa jag. Vilka fina svampar.
Men nu har jag det på mitt samvete. Vi luras ju. Det är samma med tomten. Han tror bergfast. Visst är det säkert att han bor på Nordpolen, sa han och ögon tindrade när tomten kom.
Annars är han inte alls en liten en man lurar. Han är korrekt och vill veta. Nu undrar jag vad han ska säga när han inser att vi rakt av lurade honom om än i bästa välmening? Det brukar ju ordna sig ... jag har lurat tre barn tidigare, men lite orolig är jag över reaktionen.
12 kommentarer:
Asch, de liksom mognar till insikten. Några år i en övergångsperiod är de själva ivriga att hålla liv i charaden :) Vi har haft mycket roligt med tomtespår, brevlappar och annat när ungarna egentligen varit på det klara allt allt är hittepå. Men är inte det fantastiskt också, att göra magi tillsammans? "Allt du önskar kan du få", som Benjamin Syrsa sjunger:)
Bra att du lugnar mig, Cruella. Det brukar ju gå bra. Men han är så ovanligt noga med orden. Det är verkligen fantastiskt med magin, tillsammans. Han öppnar verkligen fantasidörrar allt vi hittar på blir verkligt.
Å vilken helt underbar julgransplundring. Jag kan se det framför mig :-) Kanske Milton så småningom tänker som barnet jag fick höra om. Syrran försökte i all välmening tala om för Lillebror att det var Moster som var tomte; att det inte fanns någon Tomte varpå barnet skriker: TYST - jag VILL tro på tomten! Det är något med tysta överenskommelser. Miltons replik är underbar. Man skulle kunna tro att det är en människa...:-) Realismen är kanske eftersträvansvärd (?) men jag tror att fantasi och drömmar är superviktiga drivkrafter för små OCH stora. Tomten inkluderad.
Det finns vissa saker kring vilka det är tillåtet att inte vara helt sanningsenlig, och en av dessa är absolut tomten!
Vilken fantastisk julgransplundring med magiska kulor och svampar! Jag tror fortfarande på tomten!!! I mitt hjärta kommer han varje år och det var härligt att se de större barnbarnens (realistiska!) förtjusning när tomten kom i år, det var helt i klass med att se de smås både förundran och glädje! Det kommer att lösa sig alldeles självklart för Milton! du behöver inte vara orolig!
Anna du har så rätt, den tysta överenskommelsen gäller ... Och det är underbart att hitta på överraskningar
Marina, du har alldeles säkert rätt!
Margareta, vad härligt att du också tindrar när tomten kommer. Och visst är det roligt att ordna kalas? Kram!
Underbara du, det är ju en kulturell grej som vi gör och som liksom är ok och tillhör magin med att vara liten :-). Inte så att barn får men för livet och går och pratar med psykologer om att alla vuxna alltid bara ljög för det ;-).
här har vi det numera rätt roligt då inga barn längre tror på tomten men ändå liksom låtsas Lillasyster fortfarande men älskar att veta så hon flirtblinkar hela tiden när hon pratar om tomten. KLart Milton har det fint med tomte och julgransplundring. Och frågan är om det är så fel, lögner finns ju, låtsas vi som om något annat så ljuger vi verkligen. Min upplevelse är att de första barnen tror på tomten längre eftersom de inte har några syskon som har skojat med dom, de är lite mer godtrogna. Helt godtrogen är det inte vettigt att gå genom livet. Kram
En av de bästa tomteupplevelserna jag haft är när lillebror för första gången var tomte och vi behandlade honom som tomte. ("Mycket att göra idag, tomten? Hur är föret för släden i år?" och sånt)
Den häpenheten som han svalde. Han såg ut som "men vad håller ni på med? Vi är ju överens om att det är jag!"
Jag tror han var åtta år då, kunde läsa.
Leken är magin.
Jenny, man får se det som en magisk lek. Älskar sånt. Antar att Milton själv vill vara tomte nästa år och leka det för sin lillasyster och för oss vuxna.
Julgransplundringen var ännu mer fantastisk på många sätt. Vilket tindrande när han hittade svamparna med godis ...
Så fint Cecilia! Jag minns när yngsta barnet övergick från att "tro" på tomten till att bli tomtenissa själv.
Skicka en kommentar