Vad ska jag säga när han inser att tomten inte finns, att jag lurade honom?

Jul och helger är över och jag längtar efter struktur, tomma anteckningsböcker att fylla, tid för mitt manus.
Idag var sista rycket. Vi hade julgransplundring. Så kul! Först var allting väldigt noga, alla kulor ska ner i speciella lådor, juldukarna i en särskild kasse, allt stuvas på en hylla i källaren. Den lille var  entusiastisk inför ordningen.
Jag hade antytt att det kunde vara så att det växte godis i julgranar och att det också var plundringen , att man hittade saker ...
I Muminkulorna som är delbara fanns det fullt med godis. Hans ögon var vitt uppspärrade, det var otroligt, tyckte han.
Under granen hade jag ställt en rad pyttesmå planteringskrukor med kinderägg i. Det såg ut som små svampar som växte upp ur julgransmattan. Den lilles lycka när han såg det.
– Man skulle kunna tro att en människa gjort det! sa han. Men kastade inte minsta misstänksamma blick mot människan.
– Javisst! sa jag. Vilka fina svampar.

Men nu har jag det på mitt samvete. Vi luras ju. Det är samma med tomten. Han tror bergfast. Visst är det säkert att han bor på Nordpolen, sa han och ögon tindrade när tomten kom.
Annars är han inte alls en liten en man lurar. Han är korrekt och vill veta. Nu undrar jag vad han ska säga när han inser att vi rakt av lurade honom om än i bästa välmening? Det brukar ju ordna sig ... jag har lurat tre barn tidigare, men lite orolig är jag över reaktionen.

Jag känner mer förväntan än stress inför julen

Idag har jag köpt klappar, kändes riktig mysigt att gå omkring med Milton och hans mamma. Ett antal fina klappar hittade jag - och ja! Vi ger varandra julklappar. Både barn och vuxna får klappar som givarna lagt ner omsorg och kärlek på att hitta.
Tänk så absurt det skulle vara om vi satt där, vi vuxna och såg Milton ensam öppna klappar...  Jag unnar honom att se att vi blir glada för våra klappar, vi  också.
Vår klappöppning är en utdragen historia. Vi öppnar bara en klapp i taget så alla hinner med att njuta av sina klappar och så att givaren också ser att klappen blir mottagen. Och tomten kommer. Sen sover vi över här hela bunten. Trångt och mysigt.

Jag har alltid känt mer av förväntan än av stress inför julen.
Till och med nu när mina kanelhjärtan aldrig blir så fina som min mammas var, inte har jag hunnit städa heller. Men vad då - det blir ändå ganska stökigt när hela familjen jular ihop. Det finns viktigare saker än att byta hyllpapper (har förresten inga) och skura vartenda skåp som jag minns att mamma gjorde. Alla traditioner behöver man inte följa!

Hoppas du känner något slags julefrid och att du sätter kraven precis där du vill att det ska vara, där du orkar med. Det viktiga är ju ändå att vara tillsammans

Jag bakar, alltså är jag

Jag lånar recept på saffransskorpor från Karin på Pettas

Jag bakar, alltså är jag. Är lycklig också.
Vaknade efter att ha sovit sittande i soffan hela natten på grund av hosta. Men okej då, jag sov i alla fall till slut och jag vaknade glad.
Karin på Pettas, denna fina blogg , har delat med sig av sitt recept på saffransskorpor, det måste man ha till jul. Detta recept var klart enklare än det jag brukat använda.
Så nu doftar det saffran i hela huset och jag känner mig riktigt nöjd. Sedan ska jag fortsätta med småkakor.
Vi delar upp julmaten och i år kände jag ett oavvisligt behov att baka småkakor, precis som min mamma Gulli gjorde. Här ska bakas!
Har någon ett bra recept på chokladsnittar?

Usel julpysslare som ändå gjort rätta julval

Förra årets kalender, inte Miltons utan min egen som jag fick av fd vännen. Kommer att sakna min kalender i år, det var en fin tradition. Men inget varar för evigt, vänner blir ex"pojk"vänner och nya traditioner skapas.

Lite tur är det att jag tränar mig i acceptans, tänker jag denna första advent. Inget datumljus. Inga ljus i mina adventsstakar. Jag som brukar älska att adventsfixa.
Jag har helt enkelt inte orkat och jag försöker acceptera det.
Nu, idag, för första gången på länge är jag lite starkare.
En julstjärna har kommit upp och Miltons paketkalender är klar, samma kalender som hans pappa och fastrar hade som barn,  men med nya paket förstås.
Idag ska Milton och jag julpyssla på Junibacken.
Det känns som om jag accepterat mina tillkortakommanden som julpysslare men valt att göra det viktigaste, nämligen vara med Milton och pyssla för och med honom.
Det är väl acceptans och rätta val?
Och det är ännu långt till jul!

I kväll ska det rimmas och slås in

Åh, i kväll ska vi klä granen. Vilket pirr jag känner inför det. Klapparna väntar på inslagning och rim, köttbullarna och senapen är ogjorda... men snart ...  och jag hinner idag.
I kväll sänker sig julefriden över hemmet och rimverkstan öppnar.
Och i morgon är det Julafton.
Frid alla!

Skulle inte julen vara till påska?

Erkänn, visst är det litet snopet varje år? Man laddar så inför julen, mat och paket var jag går, var jag sitter och var jag står ... skåpen fyllda, tissel och tassel.
Så kommer den underbara julen, alla mina barn var här, sonsambon och ljuvliga barnbarnet och exmannen. Vi hade en fantastisk julafton och juldag... vi åt, vi delade klappar och det kändes verkligen att vi var en familj med mycket kärlek
Men också en familj med många intressen. Idag annandag jul så vips var yngsta dottern på väg till det hopplöst avlägsna landet Australien. Millarna tog sina paket och flyttade hem och E som kommit hem från Rom gick ut och träffade kompisar.
Jag hann inte riktigt med.
Skulle julen vara så här kort? Skulle den inte vara till påska? Undrar jag och den granna granen. Vi känner oss lite snopna. I synnerhet granen som riskerar att snart bli utkastad.

Dan före dan gör jag som jag är van

O forna tiders kvinnor, vad de slet i sina hem inför jul. Jag minns att mamma diskade allt porslin, torkade ur skåpen, lagade massor av mat. Allt skulle vara så perfekt. Å andra sidan hade vi få rum och inte så många saker. Det var ett annat liv. Min pappa deltog inte i hushållsarbetet, däremot tog han in granen och satte upp julgransbelysningen - och efter julmiddagen med hela släkten så var det alltid mamma och fastrarna som diskade och jag minns hur jag redan som liten tyckte det var orättvist att alla män satt kvar i vardagsrummet medan mammorna diskade i köket, kokade kaffe, tog fram allt hembakat.
Minnen.
Kvällen före julafton har vi verkstad. Lägger in paket, rimmar, lägger sista handen vid julmaten. Fixar granen. I år var vår gran så kraftig att stammen var för tjock för julgransfoten. Vad gör man då? Elin lånade såg av grannen och sågade mödosamt bort de tjockaste bitarna så vi kunde tränga ner den i foten.
Nu rimmar Elin och Ellen på de paket jag ska få, det är därför jag skriver på datorn, jag är tillfälligt utkörd från köket.
Det är vi tre som är hemma nu. I morgon kommer resten av familjen.
Men vet ni vad, ingen av oss tre har någon lust att sätta upp julgransbelysningen. Men det måste ske. Inte kan vi acceptera att det skulle vara en pappauppgift :)
Nu måste jag rimma!!!

Vad får dig att minnas och längta av allt som finns på julbordet?

Jag undrar vad som är helt oumbärligt på ditt julbord? För mig är det kanske senapen så som mamma gjorde den, det är också sillsallat - just som mamma gjorde den...  fast mina barn är inte så förtjusta i sillsallat och inte heller i rödkål. Jag gör det ändå. En massa syltor och grisfötter och andra feta saker som fanns på barndomens julbord saknar jag inte. Men just senapen, och just mammas sillsallat. Och jag saknar hennes chokladsnittar, mina blir inte så goda.

Smakerna är kopplade till lyckliga minnen för min del, saknad också.
Vad är det som får dig att minnas och att längta av allt det som finns på julbordet?

Det hör till julen att laga och fixa mat och godis

Pepparkaksdegen blev lite lös. Fikonmarmeladen däremot för hård. Saffransskorporna är på gång och jag har gjort min andra omgång god fransk kola à la Eva. Den första gick åt fort.
Vi har knytis här på julafton så i morgon ska vi i vårt hem fixa laxen medan E och ML gör skinka och revbensspjäll. Allt kan köpas färdigt men det är inte lika kul. De jular då jag ingenting gjort själv utan bara köpt julklappar känns lite fattiga hur mycket klapparna än kostat. Det egna skapandet och lagandet måste till också. Eller vad tycker du?

Mormors senap, pappas tomte, farmors julpynt - julnödvändiga saker

"Vad måste vi ha på julbordet?" frågar jag.
"Mormors senap!" svarar mina barn och jag med. Det är inte jul utan min mammas senapsrecept.
Det är inte heller jul utan pappas lilla tomte som han köpte till min farmor någon gång 1918.
Det är inte jul utan att jag smyger upp den hiskeliga lilla vadderade julgransdekorationen i form av en skinka i granen. Den skinkan skrämde slag på mig som femåring, den är jätteful och underbar.
Sådana små konstiga saker är liksom nödvändiga när hela havet stormar och familjemönster förändras, vi håller oss fast i små udda saker som representerar just vår jul.
Vad är nödvändigt för dig? Nu tänker jag just på de små udda sakerna, inte det stora viktiga som familenärheten och allt sådant utan just de udda sakerna som ÄR jul?

Pysselkvällen dan före dan

Från ett hörn av julpysselbordet skickar jag varma hälsningar, önskan om en riktigt God jul med många hårda paket.
Vi slår in klappar - vi älskar att ge julklappar i min familj. Vi gör fina paket, vi rimmar, vi lackar.

När vi inte orkar längre ska vi se på Nightmare  before Christmas. det är också tradition.

Julkramar till er alla!

Men nej, pappa, du kan inte önska dig snälla barn!

"Men pappa, vad önskar du dig, du måste göra en önskelista!" tjatade Peter och jag.
Han svarade ständigt samma sak och drev oss till vansinne: "Snälla barn!"
Det har jag också kört med, men de senaste åren har min önskan förändrats. Snäla barn har jag. Därför står det nu på min önskelista:

En vacker grön jul!

Jag är lika tjatig som min pappa!