onsdag 11 oktober 2017

Hejdå mamma! sa vi och klappade stenen


I lördags skulle min älskade mamma Gulli ha fyllt 100 år. Vi åkte upp till Sundsvall där hon ligger begravd tillsammans med min pappa. Det var min bror John och jag. Jag ska ärligt säga att jag under många år sedan hon dog knappt kunnat tala om henne utan att gråta.
Den här gången var det så fint. Ibland blockerar jag sorg med tårar. Nu kunde både John och jag gråta tillsammans men också skratta och minnas henne, vår fina mamma så fylld av godhet och människokärlek.
Det var en befrielse att plantera blommor, småprata om henne, gråta och skratta.

Hejdå mamma, sa vi båda två och klappade stenen när vi gick.

Den oåterkalleliga döden.
Men ändå, de går vid min sida, mina föräldrar, de må vara döda men jag talar med dem, tänker på dem och känner en oändlig närhet.
Sorg också, men idag mer acceptans.
De är borta,men i mitt minne lever de.

8 kommentarer:

Marina sa...

Det är ju ändå så, mitt i allt det sorgliga, att våra minnen kan ingen ta ifrån oss.

www.evaswedenmark.blogspot.se sa...

Och i våra minnen lever de människor vi älskar vidare, den tanken lugnar mig. Tack Marina!

Annelie sa...

Men så fint, här sitter jag nu och gråter. <3

maggisvarldgmail.com sa...

Vilket underbart kort... och det är så sant, inom oss lever de, våra skyddsänglar kallar jag dem.

Äventyret framtiden sa...

En underbar bild! En bild att bli glad av!
De dör aldrig, de lever inom oss.

www.evaswedenmark.blogspot.se sa...

Tack Annelie, så mycket sorg över att min mamma ör borta, så mycket glädje över att hon ändå lever så starkt i mig!

www.evaswedenmark.blogspot.se sa...

Margareta, så fint. Skyddsänglar är de!

www.evaswedenmark.blogspot.se sa...

Pettas, det gör de. Min mamma lever så starkt kvar i min familj. Hos mig förstås men också hos mina barn som en så ljus kärleksfull människa.