Skriv dina adressmemoarer du också och dela med mig

Dalgatan 1 B Sundsvall
Storgatan 45 Sundsvall
Storgatan 18 Sollefteå
Sallyhillsvägen 33 Sundsvall
Tivolivägen 14 Sundsvall
Duvgränd 5B Sundbybeg
Jerum, Stockholm Gärdet
Junkersgatan 13 Aspudden
5, Rue du Regard Paris
Wallingatan 30 Stockholm
Kammakargatan 43 Stockholm
Krokvägen 25 Enskede
Barnängen Stockholm
Mitt liv.

– Är det här din första lägenhet? frågade Milton.
Frågan satte igång en rad minnen. Jag tror inte jag glömt någon adress. Längst bodde jag på Krokvägen.
Dalgatan, Storgatan, starka minnen. Mina första fem år.
Sollefteå, skriver jag om i Lena flyttar. Min mamma var inte lycklig där, jag var en udda fågel, vi flyttade hem till Sundsvall
Sallyhillsvägen, detta vimmel av barn. kanske trettio barn bara i min trappuppgång. Denna oövervakade barndom från andra klass till nian. Skriver jag om i Mopedsommar.
Tivolivägen, gymnasielivet. Snobbigare del av stan.
Sumpan, flytt hemifrån för att plugga, ensamhet, förvirring men så småningom ... flytt till studenthemmet Jerum.
Aspudden, med Leif. Och Paris. Turbulenta politiska år.
Kärleken slog till, passionen, vi flyttade till Wallingatan, sedan Kammakargatan, sedan Enskede, Kent och jag. Tre barn. År av obeskrivlig lycka. Men allt varar inte för evigt.
Och nu?
Barnängen.
Mitt hem, jag trivs.
Nu ställer jag frågan till dig. Var bodde du. Vilka minnen väcker dina adresser?

Ett ungt sinne med ett helt livs erfarenheter - sluta tjafsa om ålder

Ett sinne piggt som en nötkärna kan dölja sig bakom ett skrynkligt ansikte. Det finns trettioåringar som i mitt tycke har åldrade sinnen, det finns nittioåringar med glimt i själ och ögon.

Du är ju inte åldersadekvat, sa en man till mig. Det var menat som en komplimang men det var inte bara det. Han var djupt konventionell och tyckte nog att man skulle vara åldersadekvatare än jag var. Det blev bara en träff.

Det var ett intressant inslag på God Morgon Världen (favoritprogram) denna söndag. Om åldrande. Om att ålder precis som kön kanske mest är en social konstruktion.

Man är bara så gammal som man känner sig, hör man ibland.

Och jag instämmer livligt. Häromdagen kastade jag en deckare som en av våra mer framstående författare skrivit för att den var så löjligt fördomsfull om hur man är efter 60. Han beskrev åldringar som på gränsen till debila. Konstiga, i behov av hjälp med det mesta. Kort sagt som väldigt trötta nittioåringar mer än dagens sjuttioåringar. Denne man är väl själv över 60 så det är konstigt att förmedla bilder av sjuttioåringar som stapplande vrak.

Tanken är uppiggande. Du är vad du känner dig. Att kroppen blir skröpligare har inget med sinnet att göra. Ditt sinne kan lika gärna fortsätta vara 25, eller 44 eller vad du vill. Att ha ett ungt sinne med ett livs erfarenheter det tycker jag är bra.

Åh jag hatar alla dessa försök att stuva ihop folk enligt ålder, som om ålder är en gemensam nämnare. Du är sextio, var i fållan med andra sextioåringar.
Jag tror inte på det. Jag tror på åldersöverskridande vänskap, kärlek, mm. Jag tror på att se människan inte åldern.

Så sluta åldertjafsa!
Var den du är. Läs, dansa, skratta, lev tills du dör.

Så dansa nu, om du så är sex, sexton eller sextiofem. Det finns inget som håller sinnet mer levande än dans, menar vissa forskare.