Man ska inte gamla sig, säger Dagny 104 år

Har ni läst Dagnys blogg?
Om inte gör det. Det är otroligt uppiggande.
Jag såg henne i teve häromdagen, pigg och rolig och rakt på sak. Och 104 år gammal. Aktiv bloggare. Livet har blivit riktigt roligt efter 99-årsdagen, sa hon. Det var då hon började blogga.
Men hur ska man göra för att bli så pigg som du, frågade programledaren.
Dagny log finurligt och svarade:
Man ska inte gamla sig

Så suveränt och så sant. Det är klart det är en massa med gener med mera. Men det är också inställningen till livet.
Ni vet: Man blir inte äldre än man gör sig.

På Dagnys språk: Man ska inte gamla sig.
Det ska jag tänka på och ta till mig.

Patienten är pigg för sin ålder

Pigga för att vi fyller våra liv med innehåll, härliga författarvännen Birgitta Backlund och jag

"Patienten är pigg för sin ålder" skrev en läkare i sin journal om mig. Varför för sin ålder??? Varför inte bara pigg??
Vad är det att vara pigg för sin ålder? 
Hon som skrev det var, skulle jag säga, ovanligt trött, stressad och sliten (men inte för sin ålder antar jag utan för något annat i livet).
Vad jag blir trött på denna värdering av eventuell pigghet och skönhet efter antalet rynkor, eller kilon. Vad trist det är i vårt utseendefixerade samhälle att bli värderad efter ytan.
Det är en komplimang att se ung ut.
Man ska bli glad.
Tänk om det i stället vore en komplimang att se lugn ut, att se ut att vara närvarande i sitt liv med rynkor och allt, att få komplimanger för att vara vis av ålder inte pigg för sin ålder?
Förstår ni hur jag menar?
Alltför mycket hänger på ytan för hur man blir sedd och värderad i vårt samhälle.
Smal  ung och rynkfri ...
Eller:
Vis rynkig och trygg i sig själv?
Jag tittar på bilden av mig och min aktiva författarkompis Birgitta Backlund så fylld av liv och energi och glädje.
Pigga är vi.
Inte för vår ålder utan för att vi fyller våra liv med innehåll.

Där står man på ålderstrappan och ser ut över livet och känner sig tidlös

Jag tittar på bilder från vårt nyår. Det är märkligt att inse att jag själv plötsligt (ja ... kanske inte så plötsligt) står som den äldre, äldsta, generationen i ålderstrappan och ser ut över livet som går så snabbt.
Den här bilden är tre generationer. Eva, Elin, Elsa. Där är jag med dotter och dotterdotter. En underbar bild. Ändå så svårt att ta in. Min mormor Elin, min farmor Jenny - de var ju så gamla. Jag undrar nu om de upplevde sig som gamla eller om de kände sig tidlösa inuti, som jag?

Det som består är min lust att leka och skriva

Det är bara så att jag älskar Citroën 2CV, det här är den finaste jag sett, jag låtsas den är min

Jag vaknade så tidigt, för tidigt, men jag ville vända det till något bra.
Morgontidningen hade inte kommit.
Jag gjorde en stor skummande, ångande kopp kaffe, två goda mackor och balanserade in det i sovrummet.
När jag med en hand skulle montera sängbordet och med den andra hålla brickan gled koppen mot kanten gjorde en liten kullerbytta och hamnade på min kudde och kaffet sögs upp av mina lakan och madrassen.
När jag försökte rädda det som gick välte brickan och marmeladsmörgåsarna hamnade upp och ner i sängen.

Med en sån start på dagen blir nog resten bättre, tänker jag, nu ligger mina lakan i tvättmaskinen, jag har en ny kopp kaffe, tittar på repriser på teve där Susanne Osten berättar om sin film som fått en femtonårsgräns som tycks mig märklig. Och om sin lust att skapa, berättar hon. Om glädjen i det. Om hur relativ ålder är ...

God morgon förresten .... hoppas er dag blir bra! Vi har inflyttning idag i Ordberoende Förlags nya lokaler. Nymålade. Nu kommer möbler och böcker, vi hjälps åt att fixa.

I mig pirrar lusten, alltså lusten att skriva. Män kommer och går i mitt liv. Det som består, det jag kan lita på, det är min lust att leka och skriva.

I samhället råder en vansinnig norm om att skönhet är lika med 25 minus.

Idag tänker jag dela ett debattinlägg jag skrivit som publiceras på SVT Opinion


Äldre blir deprimerade av bilden av gamla som målas upp i musik och litteratur. Det berättade Dagens Eko i en sändning.
Ja sannerligen! ropade jag för mig själv.
Jag blev så arg häromåret, kände mig klämd mellan mina suckande generationskamrater som klagade över att det inte var så kul längre, det var roligare förr, då var man efterfrågad, vackrare var vi också och vem bryr sig om oss nu, suckade de.
Mina yngre vänner i fyrtioårsåldern sa snarare: Åh om vi ändå kunde få gå i pension, då skulle vi göra allt vi drömmer om nu men inte har tid till!
Det var då sjutton, tänkte jag och skissade på en bok: ”Om ni inte börjar leva gör jag slut,” sa min huvudkaraktär och det blev namnet på boken som faktiskt utkommer nu i maj på uppstickarförlaget Ordberoende förlag.
Jag blev så ledsen och så arg över hur vårt samhälle får människor sextio plus och mer att känna sig, värdelösa, fula, inte unga och lovande och därmed ingenting värda. Ättestupan väntar.
Jag tittade på mina snygga tuffa smarta sextio-sjuttio-plus-kompisar. Vem definierar vad som är snyggt? Jo i samhället råder en vansinnig norm om att skönhet är lika med 25 minus.
Att livet sätter spår tycker jag är snyggt, det är fult i samhället. Och mina vänner hade accepterat samhällets syn på dem.
En gång när jag var ung tänkte jag att när jag blir gammal skriver jag en bok som ska heta Vid fyrtio blev jag osynlig, jag trodde att det skulle bli så.
Men det var inte vid fyrtio jag blev osynlig, inte vid femtio heller. Men sen verkade det som om jag suddades ut i kanterna, som om människor jag samarbetat med inte räknade med mig längre.
”Det var några tanter här på tidningen tidigare”, sa en medelung manlig chefredaktör föraktfullt till en vän till mig om tidningen där jag arbetat.
Jag förstod på vissa förlag jag samarbetat med att jag varken var ung eller lovande, det var som om det värderades hur många böcker jag skulle hinna med. Innan vaddå undrade jag för mig själv, innan döden eller demensen? Eller vad tänker de.
Äldre blir man någon gång, och beskrivningar i media och litteratur av äldre är ofta sådana att jag tänker på min egen farmors-mormorsgeneration. På den tiden då herrarna fick käpp vid femtio och kvinnorna var trötta och utslitna i den åldern.
När jag ser på mina generationskamrater nu, fullt upptagna av resor, barnbarn, aktiviteter – men samtidigt många så ledsna över att inte räknas med, att bli behandlade som något som snart hamnar på historiens soptipp.
Man ska liksom veta sin plats som sextioplussare i dagens samhälle. Inte sticka ut, sticka upp, inte tro att någon vill satsa på en.
Men vi har väl den självklara rätten att fortsätta leva, verka, älska? Nej ingenting är självklart längre.
Gammal är lika med utanför, inte med, rynkig, ful, inte så insatt. Vi  buntas ihop. Nu är det dags att förändra synen på personer som fyllt … ja var gränsen nu finns.
Människor fortsätter att vara individer, skapande älskande individer, vackra och kreativa och fyllda av åsikter även efter plusnånting.
Det var härligt att skriva min arga roman. Jag återerövrade livet, för det är klart jag också blir påverkad av att samhället försöker peta in en i ett ofarligt kollektiv som  t ex: kulturtanter, ett begrepp utan erotisk laddning, utan spänning.
Vi är generationen som aldrig ger upp, sägs det ibland. Jag tror vi måste påminna oss det och inse vårt värde igen.
Jag tror att min bok om ett gäng kvinnor sextio plus som tar fatt i sina drömmar igen och börjar leva fullt ut kommer att följas av flera böcker, filmer där människor i min ålder ger en så mycket mer mångfacetterad bild av människor plus nånting, med många fler dimensioner, också skönhet, sexighet, fantasi och erotik.

Ta dig över övergångarna och bli fri

Margareta Strömstedt, klok kvinna

Margareta Strömstedt är en klok kvinna och fin författare. Jag såg henne på bussen häromdagen. Så vacker och färgstark.

Senaste fina boken

Igår hörde jag hennes svärdotter Jenny Strömstedt tala ålder i teve.  Nojig över ålder redan i sin fyrtioårsålder.
Men hon citerade sin kloka svärmor som tydligen brukar säga:

"Det är bara övergångarna som är jobbiga. Sen blir man fri."

Så fint sagt, tycker jag. På övergångarna, 30,40, 50, 60, 70, 80 ... är det ju också en sån uppmärksamhet, ett sånt firande. En sån ångest.

Jag minns hur min bror började retas när jag fyllde 20. "Bara 9 till 30" skrev han, sedan fortsatte han nedräkningen ända tills 30-årsdagen.

Men jag var länge totalt onojig.
Tills jag drabbades av händelser i livet som inte var så roliga. Skilsmässa till exempel.
Det fanns inget "vi" i mitt liv längre att åldras med tillsammans.
Det var ett sorgset och förvirrat "jag" som letade i spillrorna av det som jag trott var mitt liv, ett tillsammansliv, som blev ett ensamliv.

Det tog ett tag att resa sig ur spillrorna och i den vevan var födelsedag och åldrande inte kul. Men samma sak där:
Övergången var jobbig. Sen blev och är jag fri.

Får vi finnas i det ungdomsfixerade samhället, sextiopluskvinnorna?

Bilder från Åhléns nya kampanj

Som sextioplussare: Får man ha lugg, långt hår, korta kjolar, jeans, yngre älskare. Får man ge ut böcker eller betraktas man som allt annat än ung och lovande? Eller ska man ha förkläde och virka med barnbarnen och baka bullar, inte ta plats. 
Eller kan man göra allt.

Ni vet mitt svar. Jag är så trött på den osynliggörande utplåning kvinnor sextioplus utsätts för. Vi finns inte. Om vi finns så är det i en grupp, kulturtanter. Men som fri individ som ger blanka sjutton i hur man ska vara i olika åldrar finns det litet utrymme.

Jag blir så ledsen och så arg över hur vårt samhälle får människor sextio plus och mer att känna sig, värdelösa, fula, inte unga och lovande och därmed ingenting värda.

Jag tittar på mina snygga tuffa smarta sextio-sjuttio-plus-kompisar. Vem definierar vad som är snyggt? I samhället råder en vansinnig norm om att skönhet är lika med 25minus. Att livet sätter spår tycker jag är snyggt, det är fult i samhället.

Det här gav mig inspiration att skriva min nya roman: Om ni inte börjar leva gör jag slut på Ordberoende förlag och se vad som händer när en grupp kvinnor möter fördomar om sig  själva och blir utmanade.
Det var ett roligt äventyr.
Min bok är ett tecken i tiden.

Samma med Åhléns nya kampanj! Den utmanar idéer om ålder och mode och därmed om vad som är vackert och okej för oss i olika åldrar
Jag blev riktigt glad när jag fick deras kundtidning i min hand
Lika glad som jag blev ledsen förra veckan när NK skickade ut en tidning där det inte fanns en bild jag kunde identifiera mig med, där alla var unga, smala, långa. Där jag som kvinna över 50 kände mig helt osynliggjord,
Åhléns katalog är så rätt i tiden med ett viktigt och intressant innehåll och undersökningar om hur människor ser på kläder.

Man får göra precis som man vill. Men det är inte accepterat. Normen i vårt samhälle är ung=vacker, gammal=rynkig,  trött. Det är vad  media hela tiden signalerar på olika mer eller mindre subtila sätt.

Jag tycker det känns hårt.
Amelia Adamo har gjort ett fantastiskt arbete med M magasin för att skapa en mer tidsenlig bild av kvinnor i olika åldrar.

Det är vår tid nu.
Jag känner det i luften.
Min bok är ett tecken, det finns andra.
Vi kan inte längre acceptera att vara osynliggjorda.
 Vi, den generation som aldrig ger upp, vi ger inte upp nu heller.

Just det där att det är en komplimang att se ung ut! Man ska bli glad

Var jag mera värd när jag såg ut så här?

Just det där att det är en komplimang att se ung ut!
Man ska bli glad.
Skönhet är förbehållet unga släta människor.

Jag började skriva min nya roman, Om ni inte börjar leva gör jag slut, för att jag kände mig -  ja vad ska man säga - klämd mellan generationer i desperation?

Dels sextioplussare som alltmer kände sig osynliggjorda i vårt samhälle, hopklumpade som äldre. De påverkades av bilden av gamla i vårt samhälle som ute ur spelet, ointressanta, nära döden, inget att bry sig om. Värdelösa för samhället och något som snart ska kastas på samhällets sophög.
Jag såg tidigare starka engagerade aktiva människor på något sätt förlora fotfästet och stoltheten.
Jag såg hur desperat många ville att kontrollanter på bussar och var man nu kollar åldern häpet skulle titta upp och säga: Men är DU så gammal, det skulle jag aldrig tro.


Dels det
Men också alla yngre jagade människor som sliter med jobb och stress, med jobb där man ständigt är uppkopplad, med dagis med personalbrist, med krav på sig att vara just så unga och lyckade och vackra som reklamen säger. ÅH om vi ändå kunde få gå i pension, sa de. Vilken lycka, då skulle vi äntligen kunna göra allt vad vi vill.

Överdriver jag? Kanske, men det här upplever jag i min värld.
Då gjorde jag det jag gör när jag blir engagerad. Jag skrev en bok. Om just detta att min generation, i alla fall väldigt många, nästan känner en ursäktande skam över sin ålder.
Deras erfarenhet räknas inte så de känner sig helt enkelt onödiga. 
Glömmer sina drömmar. 
Allt det skriver jag om!

Inte blev jag en kvinna som lugnt betraktar sitt liv i backspegeln

Det är märkligt. Mitt humör är berg-och-dalbana. Ena dagen hoppfull. Nästa dag  svartsynt. Måste jag bli så gammal som jag nu är för att inse hur jag skiftar i min syn på allt, mig själv, mina möjligheter. Borde jag inte vara en lugn och stillsam kvinna nu som hittat sig själv och med upphöjt lugn  betraktar sitt liv i backspegeln?

Nä, jag kan tala om att jag är precis likadan som jag alltid varit. Lika ömsom  glad och ledsen, med samma dalar, och höjder, med samma tro på mig själv som nästa dag förbyts i något helt annat. Men med en för det mesta hoppfull syn på allt roligt som ska hända.

Kanske alla är så. Kanske är det något bra.
Tänker det när lille M kommer med en kasse fullastad med saker och föreslår att vi ska uppträda tillsammans på hans föräldrars bröllop i dräkter vi ska sy av en en svart guldbroderad kaftan jag har, vi ska ha sköldar framför oss, sminka oss, ha fantastiska rosa glittervantar och tillsammans ska vi sjunga låten "Pappa". Håll med om att ni skulle vilja uppleva detta?

Jag sörjer över att jag inte kan sjunga en ton rätt, annars skulle jag inte tveka.  Och jag tänker  att det är väl bra då att jag är upp och ner och barnslig, att jag är sån att en femåring bjuder in mig i sina fantastiska upptåg.
Eller?

Tillsammans är vi tidlösa för vad är ålder när det glittrar i ögon som möts

Igår åt jag middag med två män som jag älskar mycket.
U och C, några av mina äldsta vänner. De enda jag har kvar från gymnasietiden då vi var väldigt nära varandra. Under ett antal år vandrade vi olika vägar. Nu sedan många år har vi hittat tillbaka till varandra igen.
Jag ser deras engagerade ansikten, deras ögon som glittrar av idéer och av drömmar och lust att uträtta något.
Kanske tycker vi så mycket om varandra för att vi inte slutat drömma, inte gett upp. Först när vi möts ser jag dem som de är nu, två  eleganta män. Men efter ett tag ser jag dem bara som de var där på latinlinjen på Högre Allmänna Läroverket i Sundsvall. Mina pojkar.
Som de var, som de är.
Ave Ars, Leve Konsten, hette vårt heliga hemliga förbund, instiftat på kyrktrappan i Sundsvall en midnatt. Det var vi, och några andra, mot världen. Vi skrev, vi hade drömmar. Någon ville spela teater. Jag ville skriva. Vi tog varandra på allvar och våra fester i Cs lägenhet var magiska.

Vi träffas, pratar, skojar, dricker vin och är väldigt uppriktiga. Vad skulle vi väl dölja för varandra, vi som känt varandra så länge.
Tillsammans är vi tidlösa.
Vad är ålder?
Våra ögon möts och glittret i dem är lika ungt nu som då.

Säger som Madonna: Fortsätt vara sexuell, vacker och relevant

Madonnas nya album Rebel Heart

Madonna säger att hon gärna tar på sig ansvaret för att få kvinnor i 50- och 60-årsåldern (och 70-årsåldern hoppas jag) att förstå att de kan fortsätta vara sexuella, vackra och relevanta.
Min kloka brorsdotter Linnea har skrivit en bra kolumn om det och hon säger: "Att vara en äldre kvinna och utstråla självsäkerhet verkar provocera. Det enda som är värre är väl att samma person dessutom vill vara sexig. Eller skaffa sig ett nytt jobb. "

Så sant. Jag blir galen på hur kvinnor femtio plus förminskas, reduceras till osynlighet, förlöjligas om de inte går in i rollen att vara en gullig tant. Men vi kanske är många som inte känner för det där med tant.
När jag var barn sa man tant till alla gifta kvinnor med barn. Jag tror en del av tanterna var omkring 25. Jag insåg redan då att det var tråkigt att vara tant. Det var inte många som var som min färgstarka mamma som klädde sig färggrant och "piffigt" som hon sa själv. Och som intensivt uppmanade mig att studera och skaffa ett jobb med egna pengar. Jag såg hur tanterna på min gata var instängda i sina tvåor och väntade på att mannen skulle komma hem på lunch.

Ordet tant som ju är så populärt har ingen dragning på mig. Kalla mig tant och du får en isblick.

Den som vill och tycker det är underbar att bli tanter vad nu det innebär får gärna vara det. Men själv är jag ingen tant och blir ingen heller. Jag känner mig inte så annorlunda nu mot för vad jag kände mig som betydligt yngre och jag vill vara en levande relevant och gärna sexig kvinna som Madonna säger.

Frukappa och tanthatt, hade de, tanterna på Sallyhillsvägen. Jag tycker det ligger något avsexualiserande i tantbegreppet, något förminskande och lite småputtrigt ofarligt.

Åldersfascism drabbar alla kvinnor över femtio, säger Madonna.

Vi har varit på två Madonnakonserter, E1 och E2 och jag. Det var underbart och jag skulle gärna gå i november!

Ingen tant till Thommy Berggren 77, nä han vill ha UNGA kvinnor

Jag ser på en intervju med Thommy Berggren. Han är 77 och vill inte tala om det, blir nästan sur när härliga reportern Ann-Mari Rauer säger hans ålder. Det förstår jag. Jag gillar inte heller att tala ålder och bli inplacerad i fack.
Men Thommy placerar kvinnor i fack - men är själv evigt och oemotståndligt ung, verkar han tänka.
Han meddelar att det är unga kvinnor han är svag för.
"Vill inte ha en tant", säger han.
 
Åh detta åldersfixerade samhälle!
Han fortsätter glatt:
Klart jag kunde hitta nån i min egen ålder, hålla handen och köpa lite frukt tillsammans och se Let´s dance."

Alltså Thommy, jag känner otroligt alerta kvinnor i det du verkar tycka vara tantåldern (undrar när den inträffar?) som hellre skulle älska med och dricka champagne med en attraktiv man än se på tv och äta frukt.

Varför i hela friden tror han att kvinnor i hans ålder är annorlunda än han, drömmer på annat sätt? Han kanske tror att de slutat drömma, att han är unik som drömmer om kärlek och unga kvinnor.
Nej, det är han inte, det är så män tillåts tänka i vårt samhälle med dess fokus på att en kvinna ska vara ung och vacker, att hennes värde ligger just i detta: den blanka ytan och unga åldern. Sen blir kvinnan ... en tant. Inget att ha, annat än som käka-frukt-med-kompis i brist på bättre.


Kärlek har ingen ålder.
Ska det vara så svårt att begripa.
Jag tror ett ungt sinne och en glimt i ögonen är något tidlöst attraktivt som finns även ihop med rynkig kind.
Och det är väl en människas energi och utstrålning som är viktigare än slät hud?

Ett ungt sinne med ett helt livs erfarenheter - sluta tjafsa om ålder

Ett sinne piggt som en nötkärna kan dölja sig bakom ett skrynkligt ansikte. Det finns trettioåringar som i mitt tycke har åldrade sinnen, det finns nittioåringar med glimt i själ och ögon.

Du är ju inte åldersadekvat, sa en man till mig. Det var menat som en komplimang men det var inte bara det. Han var djupt konventionell och tyckte nog att man skulle vara åldersadekvatare än jag var. Det blev bara en träff.

Det var ett intressant inslag på God Morgon Världen (favoritprogram) denna söndag. Om åldrande. Om att ålder precis som kön kanske mest är en social konstruktion.

Man är bara så gammal som man känner sig, hör man ibland.

Och jag instämmer livligt. Häromdagen kastade jag en deckare som en av våra mer framstående författare skrivit för att den var så löjligt fördomsfull om hur man är efter 60. Han beskrev åldringar som på gränsen till debila. Konstiga, i behov av hjälp med det mesta. Kort sagt som väldigt trötta nittioåringar mer än dagens sjuttioåringar. Denne man är väl själv över 60 så det är konstigt att förmedla bilder av sjuttioåringar som stapplande vrak.

Tanken är uppiggande. Du är vad du känner dig. Att kroppen blir skröpligare har inget med sinnet att göra. Ditt sinne kan lika gärna fortsätta vara 25, eller 44 eller vad du vill. Att ha ett ungt sinne med ett livs erfarenheter det tycker jag är bra.

Åh jag hatar alla dessa försök att stuva ihop folk enligt ålder, som om ålder är en gemensam nämnare. Du är sextio, var i fållan med andra sextioåringar.
Jag tror inte på det. Jag tror på åldersöverskridande vänskap, kärlek, mm. Jag tror på att se människan inte åldern.

Så sluta åldertjafsa!
Var den du är. Läs, dansa, skratta, lev tills du dör.

Så dansa nu, om du så är sex, sexton eller sextiofem. Det finns inget som håller sinnet mer levande än dans, menar vissa forskare.

If you don´t think I rock we ain´t gonna roll - lyssna på den sången!

http://www.metaspoon.com/older-ladies-donnalou/?sw=ym

If  you dont think I rock we aint gonna roll.... så sant så sant ...

Min vän Sandhya i Chennai  - som verkligen är divine - har skickat mig en underbar sång. Sjung med! Skratta med. Ta den och budskapet till ert hjärta!

Older ladies are divine, det visar denna video!

Donnalou Stevens  sång om Older ladies  får mig att skratta och vilja sjunga med. Hoppas länken fungerar? Jag tycker den är så fylld av humor och insikt.

Varför skulle man vilja slänga sig själv på soptippen av åldersskäl när livet har så mycket att ge?

Det är olika hur man ser på sitt liv, tänker jag. Känner mig sorgsen efter en diskussion med en vän som var så uppgiven.
Så här: Jag läste en intervju med Amelia som tyckte att det är klart man ska fortsätta leva, intensivt, även 50 och 60+. Man arbetar, engagerar sig och fördjupar erfarenheter och livsinsikter. Lever helt enkelt. Så känner jag också som brinner för arbete, kärlek, resor. Jag vill så mycket.
Och hamnar i en diskussion med andra jämnåriga som berövade mig nattsömnen. Ålderdom var bara ovärdighet.
"Vid 75 vill jag ha ett vitt piller och göra slut på allt" deklarerade personen jag pratade med.
Jag kan inte förstå och blir djupt bekymrad. Det var inte sjukdom hon talade om, kanske livsleda? Som om livet inte skulle kunna ge något mer efter 75? Så fullständigt galet, tycker jag och minns en underbar intervju med Brita af Geijerstam, hon var väl 99 då och berättade hur hon brukade sitta på balkongen med sin 20 år yngre kärlek och dricka vitt vin och prata.
Så vill jag ha det, tänkte jag. Livet fortsätter med drömmar, kärlek, vitt vin. Inte tar drömmarna slut för att man blir äldre. Får man bara vara någorlunda frisk och framför allt klar i huvudet.... vilka vackra år man kan ha då med sin samlade vishet och livserfarenhet. Varför i hela världen skulle man vilja slänga sig själv på soptippen av åldersskäl? Jag förstår det inte ... när det finns så mycket att leva för.