Ett sinne piggt som en nötkärna kan dölja sig bakom ett skrynkligt
ansikte. Det finns trettioåringar som i mitt tycke har åldrade sinnen,
det finns nittioåringar med glimt i själ och ögon.
Du är ju inte åldersadekvat, sa en man till mig. Det var menat som en
komplimang men det var inte bara det. Han var djupt konventionell och
tyckte nog att man skulle vara åldersadekvatare än jag var. Det blev
bara en träff.
Det var ett intressant inslag på God Morgon Världen (favoritprogram) denna söndag. Om åldrande. Om att ålder precis som kön kanske mest är en social konstruktion.
Man är bara så gammal som man känner sig, hör man ibland.
Och jag instämmer livligt. Häromdagen kastade jag en deckare som en av våra mer framstående författare skrivit för att den var så löjligt fördomsfull om hur man är efter 60. Han beskrev åldringar som på gränsen till debila. Konstiga, i behov av hjälp med det mesta. Kort sagt som väldigt trötta nittioåringar mer än dagens sjuttioåringar. Denne man är väl själv över 60 så det är konstigt att förmedla bilder av sjuttioåringar som stapplande vrak.
Tanken är uppiggande. Du är vad du känner dig. Att kroppen blir skröpligare har inget med sinnet att göra. Ditt sinne kan lika gärna fortsätta vara 25, eller 44 eller vad du vill. Att ha ett ungt sinne med ett livs erfarenheter det tycker jag är bra.
Åh jag hatar alla dessa försök att stuva ihop folk enligt ålder, som om ålder är en gemensam nämnare. Du är sextio, var i fållan med andra sextioåringar.
Jag tror inte på det. Jag tror på åldersöverskridande vänskap, kärlek, mm. Jag tror på att se människan inte åldern.
Så sluta åldertjafsa!
Var den du är. Läs, dansa, skratta, lev tills du dör.
Så dansa nu, om du så är sex, sexton eller sextiofem. Det finns inget som håller sinnet mer levande än dans, menar vissa forskare.
13 kommentarer:
Kloka ord, kloka tankar, för det är bara så att ålder existerar egentligen inte alls. Det handlar om sinnet...att kroppen blir äldre är ju som det är, det får vi alla leva med om vi vill leva:)
Jag har under många års tid inte varit särskilt pigg på att berätta hur gammal jag är, bara för att så fort en del andra vet hur många år man är så kategoriseras man och förväntas vara på ett särskilt sätt. Det finns massor av åldersnojor, kanske inte hos en själv utan mera hos andra.
Bra rutet! :)
Jag tänker ofta att vi bär alla våra åldrar inom oss, och att vi när som kan vara tant eller tonåring och allt däremellan.
Pettas, vi verkar ha samma strategi. Jag pratar inte heller om min ålder i siffror för att jag avskyr att bli kategoriserad och bedömd efter en siffra som ingenting säger.
Tack Ann, ibland måste en ryta till!
Irini, det är så sant. Och det är så viktigt för att fortsätta vara levande att ha kontakt med sitt inre barn och sin inre tonåring lika väl som sin inre tant :) Kram!
Fast det är svårt att dansa när man har gikt.
En liten vals med någon du tycker om -det tror jag är bra, Enn!
Jag skriver under på varje ord. För över 30 år sen träffades min man och jag, 21 och 39 år. Vi passade ihop som hand i handske, men fick kämpa emot en fördomsfull omgivning. Idag är vi 52 och 70. Vi passar fortfarande ihop som hand i handske, och aldrig har åldern haft betydelse.
Det enda som börjar smyga sig in i vårt liv nu är att vetskapen om att - om naturen får ha sin gång - vi inte får bli gamla tillsammans blir allt mer påtaglig och stundtals påträngande. Vi motverkar så gott vi kan genom att leva livet tillsammans fullt ut nu, i stället!
Så fint skrivet Maria. Och i vilken ålder man är så finns det ju ändå ingen garanti för att man får leva. Bättre att satsa på starka känslor och leva här och nu.
Sedan kan man ju fundera över att om ni mötte fördomar - vilka fördomar hade det inte blivit om Bosse varit 21 och du 39. Där har vi en bit kvar att färdas.
Kul att du börjar blogga igen för övrigt!
Håller helt med dig Eva! Finns inget att tillägga utom att devisen "Lev och låt leva" håller! Kram från en 70-åring som bär alla sina åldrar inom sig, det växlar ständigt!!
Margareta, jag tycker tanken att vi bär alla åldrar inom oss är så fin!
Mm, jag "tas" ofta för att vara yngre men tror mest att det handlar om att jag är lite hoppig utav mig. Anlägger just sommarfrisyr då barnen gärna vill se hur grått hår jag har (det är seriöst grått)... Men funderar om jag ändå ska färga igen då folk ändå är så där åldersfixerade och vid 43 års ålder vill man inte gärna klumpas ihop med de som varit kärringar sen de var 20. Har träffat ungdomar i alla åldrar. Kloka tankar. Kram
Skicka en kommentar