Att känna sig som en gummidocka som luften pyser ur

Min fina E2 i Liberia

Ena dagen sprudlar man och är så glad, några dagar senare ligger man helt utslagen på infektionsakuten med dropp. Det hände i söndags. Jag vaknade jättesjuk, på eftermiddagen var jag helt uttorkad och doktorn vi pratade med tyckte vi skulle åka till akuten på KS. Där var läkare och sköterskor helt fantastiska, tänk att orka vara det under den stress de arbetar. De tog massor av prover, satte dropp så jag kände att kraften återvände, innan kände jag mig som en gummidocka som luften pyste ur.
Ja ingen vet vad det beror på. Men jag vet, jag tog sprutor inför resan till Liberia som skulle äga rum idag. Brutalt nog fick jag fem sprutor i mina armar, ganska häftiga vaccinationer inom loppet av ett dygn. Den ena armen blev alldeles röd och svullen och jag hade egentligen feber hela veckan, frossa på kvällarna.
Men tänkte att man vill inte vara pjoskig, det går nog över. Det tyckte inte min kropp utan rasade ihop.
Så kraftigt att jag inte kunde åka med Ellen till Liberia idag.
Det är väldigt sorgligt men jag kommer nog dit när jag blir lite bättre igen. Är redan starkare.
men jag undrar mycket över Gula febern-sprutan de absolut ville att jag skulle ta. För fem år sedan, när jag skulle till Ghana, sa Sven Britton absolut nej till det, du är för gammal och utan mjälte, det är inte bra, sa han.
Nu tyckte läkaren att visst skulle jag ta den. Så jag gjorde det. Inte så bra, känner jag nu efteråt.

Fråga först innan personal under utbildning ska behandla en patient

Det är märkligt att ligga på sjukhus. Jag bestämde mig för att känna tillit och överlämna mig till experterna när jag nu efter lång tvekan bestämt mig för att operera axeln.

Nu är jag hemma igen, men lite vimmelkantig av smärtstillande mediciner. Det verkar som om allt gått bra. Det trånga utrymmet i axeln har ökats med 5.5 mm och så står det en massa annat jag inte förstår i kirurgens rapport. Han borrade och slipade. Ska be om översättning av hans rapport från läkarsvenska till vanlig.

Som alltid är jag så fylld av beundran över sjukhuspersonalens fantastiska arbete. Denna avdelning på SÖS  avdelning KUA för ortopedi var fylld av vänliga omtänksamma sköterskor och läkare. De tog sig tid. De var mitt i all stress så vänliga och omtänksamma.
"Livsviktigt yrke" stod det på en knapp en sköterska bar. Så sant. Ett yrke värt ordentlig betalning.

En enda negativ sak hände. Min högerarm blockerades, dvs bedövades så med nervblockering att den hängde som en död limpa bredvid mig helt utan känsel. En litet bökig bedövning att lägga. Man måste hitta stället via ultraljud och sticka precis rätt. Men utan att jag blev tillfrågad lades den av en läkare som inte kunde utan skulle lära sig. Han stack fem gånger och det gjorde vansinnigt ont utan att han lyckades hitta rätt med den kraftiga nålen. Till slut tog den ansvarige läkaren över. Vid det laget var jag rädd, ja nästan panikslagen.
Det jag undrar är om man inte måste fråga en patient först innan man sticker om man är med på att utsättas för en behandling av en som inte kan, som ska lära sig?
Jag tycker inte det är rätt att inte fråga. Jag hade aldrig sagt ja om jag insett vad det var. Men där låg jag hjälplös på en bår, rädd för operation och narkos och lite groggy av tabletter och fick inte frågan.

Sköterskorna på avdelningen som såg hur svårtstuckna min ådror var gjorde tvärtom, kallade på sin skickligaste sköterska när det gällde att sticka mig i stället för att låta praktikanten göra det.

Jag är jag igen, inte en trött zombie

Julafton var en lycklig fridfull kväll. Här kvällens huvudperson i spänd förväntan.

Kanske tycker ni jag är lat? Det har aldrig hänt förut under denna bloggs historia att jag inte uppdaterat på flera dagar.
Det beror inte på ett omfattande slirigt nöjesliv, oh nej. Snarare att jag bara inte mått så bra. Lunginflammationen ledde till en allt värre hosta och till slut var jag som innesluten i en dimma, orkeslös och väldigt olik mig själv. Ända tills sonen sa när jag kraxade hallå i luren: Men mamma, det där är ju astma, inte förkylning.
Jag inhalerade raskt astmamedicinen jag har på våren då jag blir väldigt allergisk. Och simsalabim. Efter en dag var hostan borta.
Och töcknet lättade från mitt sinne.
Jag fick lust att göra saker igen.
Jag blev glad helt enkelt, och nu har jag klivit ur det skal som hållit mig fången hela december och kanske ännu längre.
Jag är jag igen, inte en trött zombie.
Det är alldeles underbart. Som kompensation för bristen på ork före jul har jag nu kokat två omgångar av min franska kola.
Och i morgon är det nyårsafton.
Och jag tänker fira med att träna igen.
Återkommer snart med funderingar som virrat omkring i min något dimmiga håglösa hjärna de här dagarna utan att komma ner på pränt. Om ni fortfarande är kvar därute, inte gett upp om mig.

Lunginflammation stod inte på önskelistan

Just lunginflammation var väl inte det jag just nu önskade mest. Men det fick jag. Klagade till min doktor, nu får det ändå räcka ...
Vissa år är skitår, svarade hon och skrev ut penicillin och en hostmedcin som gör att jag känner det som om mitt huvud sitter i en madrasserad cell.

Men jag blir omhändertagen.

Igår såg Ellen och jag de sista otroligt spännande avsnitten av Breaking Bad. Jag har många olika synpunkter på denna serie, men den är verkligen skickligt dramaturgiskt uppbyggd och faktiskt alltmer spännande ju mer man ser. Och det är alltid lite sorgligt när man ser det allra sista avsnittet.

Idag kommer några andra ompysslare. Men segt är det, det måste jag säga.

Virkar gröna och vita rutor och vill bli frisk

Tycker verkligen inte om att skriva om sjukdomar. Eller att klaga. Men nu är jag kraftlös som en kokt spagetti, har huvudvärken från helvetet och feber och det bara pågår.
Jag är så dum! Jag vet ju att jag inte har någon mjälte =är extra infektionskänslig), ändå går jag inte och tar sprutan.
Och blir sjuk.

Seg i huvudet. Klarar inte ens mina vanliga korsord, orkar inte läsa, inte skriva så klart. Det jag gjort är följande:
1. Virkat gröna och vita rutor till en Hammarbykudde till Miltons nya rum. Den blir sådär men han blir nog glad.
2. Idag har vi sett sista säsongen av Breaking Bad, Ellen och jag. Sex avsnitt på raken. Ohyggligt spännande.

Nu sitter jag i alla fall upp. Jag blev uppiggad av ett gulligt svar på mitt förra inlägg från Tinka med tips om en jättetrevlig blogg.


Alla är sjuka, jag vet. Svinnovember, som min bror brukar säga.  Nu vill jag bli frisk!!

Under den gråa ulliga pläden

Om någon eventuellt undrar över min tystnad så beror den på att jag ligger under en grå ullig pläd och skakar. Någon slags influensa helt enkelt och de tankar jag tänker är lika ulliga och luddiga som min pläd. Men jag dricker varma drycker och försöker återhämta mig.
Krya-På-Tips mottages tacksamt!

Suck från en kvinna som är pissed off

Den här skylten hänger på dörren till mitt arbetsrum och den piggar upp mig. Hittade den en gång i Östersund.
Idag är den extraaktuell. Av orsaker som är synnerligen privata till en del och som jag inte tänker orda om på bloggen - annorstädes har jag ilsket ordat, det ska ni veta. Lögner och falskhet är det värsta jag vet.

Men just nu är jag mest arg på min bursa i höger axel. En liten otäck sak som jag har så ont i sedan mer än sex månader tillbaka. Mitt tydligen kantiga skelett skaver mot den. Jag har överansträngt axeln och trots tre cortisonsprutor blir det inte bra utan värker så förbaskat. Jo, jag har varit oförsiktig och sågat och krattat och grävt för mycket.  Nu straffar det sig.

Bursit, lider jag av. Nu ska jag försiktigt träna och låta läka. Jag är glad att jag lärt mig att det heter bursa, först fick jag bara veta det svenska ordet. Det är hemskt! Fult. Slemsäck. Är inte det ett gräsligt fult och vidrigt ord? Man kan verkligen vara "pissed of" för mindre än en inflammerad slemsäck vid namn bursa. Den eviga värken gör mig trött och ännu mer pissed of. Tur att jag har den uppiggande skylten.

Olustig influensa

Ni kanske tror jag treårsfestade så intensivt att jag inte orkat uppdatera bloggen? Men nej. Efter en jätterolig treårsfest blev jag helt däckad i en influensa som Ellen tog med hem från Franrkike.
Plötsligt låg jag här hemma i jättehög feber, kunde inte äta, kunde bara ligga, kunde absolut inte tänka.
Men någon gång i natt vid fyratiden började febern gå ner, så nu är jag bara svag men ändå lite piggare. Kanske gör vaccinationen ändå att influensan inte håller i sig så länge?
Knäckande med en influensa som drabbar så hastigt och olustigt!

En stor stark kille höll min hand och tröstade

Här sitter en så trött påskkärring i den blå fåtöljen. Hemma! Utsläppt från SÖS. En utmattande lunginflammation, en sjukdom jag helst inte ska få eftersom jag inte har någon mjälte kvar. Men nu fick jag vård och medicin, syrgas och penicillin. Framför allt så vänlig omvårdnad. Jag är så imponerad av alla dessa sköterskor, biträden, läkare, sköterskestudenter som orkar vara lyssnande, förstående och vänliga trots den pressade arbetssituation de har. Ett vänligt ord, en vänlig klapp. Tröst och omvårdnad. Svar på alla mina frågor. Och ambulanspersonalen som kom på en kvart, de var änglar! En stor stark kille som höll min hand och lugnade mig när jag inte kunde andas.
Sen också en tapper liten dotter som satt bredvid mig på en hård stol en hel natt på akuten och tröstade mig.
Tack fina personalen i ambulansen, på akuten och avdelning 23!

Och vips låg jag i en ambulans

Min kropp ville nog meddela mig att jag skulle sluta inbilla mig att jag var allergisk. Jag var sjuk.Så när jag skulle sova fick jag så fruktansvärt ont i höger sida att jag måste ringa sjukvårdsupplysningen för att kolla vad det var. Med följden att jag hade en ambulans med kanske världens gulligaste sjuksköterskor hos mig inom en kvart. Snabbt till akuten där de konstaterade rejäl lunginflammation. Jag blev så snopen! Jag var ju bara lite pollenallergisk, trodde jag.
I morgon släpper de ut mig men nu ligger jag hör på SÖS och andas syrgas. Mycket stillsam inledning på påsken och det sorgliga är att jag inte kan åka ut till ön och elda som vi planerat.
Men ön ligger kvar och nästa helg kanske är helt otroligt varm och solig?