Hur knackar man på dörrar som stängs och säger: Här är jag?

Bologna bra, men blött, kan jag väl säga, uppkrupen i soffhörnan i bästa Barnängenhemmet. Vem hade trott att det skulle spöregna fem dagar i sträck, att det var paraply och regnrock man skulle ha packat?
Mer om mässans innehåll sen, men en liten lärdom jag funderar på. Av olika anledningar kände jag mig ensam där i Bologna, åkte ensam och bodde på ett hotell lite i utkanten. Jag hade dessutom trott att det kanske skulle vara en grupp där med människor som var lite mer sociala och inriktade på gemenskap men si där tog jag fel och hamnade utanför.
Så lite ledsen var jag och ganska ensam kände jag mig stundtals.
Men den andra sidan av myntet av ensamhet och långtråkighet är att då måste man ju roa sig själv och det gör jag bäst om jag fantiserar. Så ensam vid frukostbordet och ibland vid middagsbordet tog jag fram mitt svarta skrivhäfte och skrev på något jag håller på med just nu. Skrivandet var så mycket mer lustfyllt än omgivningen.
Strunt i det nu, det kan man inte älta (fast lite kommer jag nog att älta både min oförmåga att knacka på dörrar som stängs och säga här är jag! Och människors rädsla för att släppa in någon ny i sin grupp)
Men mitt skrivhäfte har jag och jag hoppas att tankarna håller även här hemma.
Jag är ett litet knytt som har en del att begrunda från blöta Bologna.