Skilj dig från slentrian och bli fri

 Allt fler skiljer sig efter 60, meddelar Aktuellt. Amelia Adamo var med i TV med kloka synpunkter på varför kvinnor idag skiljer sig: Vi kan, vi har egen lön, eget liv.

Det tror jag. Jag gjorde det själv, släppte taget om ett äktenskap där alltför mycket gått fel. Ska man verkligen, när man är i en så mogen ålder, fick jag höra... ja varför inte? De här fria åren efter min skilsmässa har varit fantastiska. Barnen skiljer man sig ju inte ifrån. De är min familj och de är nära mig. Min trygga kärleksfamn.

Däremot har tidningarna en fantastisk nästan tvångsmässig förmåga att skildra hur gulligt det kan bli med ett nytt äktenskap, en ny kärlek, ett nytt samboförhållande. Det är liksom alltför ofta definitionen av lycka.

Har du träffat nån ny då? får jag alltid höra.

Och om jag inte vill? Om det är ganska bra att sova ensam mitt i sängen, läsa när jag vill, göra vad jag vill. Inte behöva vara svartsjuk, inte bli utsatt för misstänksamhet.
Ensam, ja.
Men man kan vara fruktansvärt ensam i ett äktenskap som tystnat. 

Tack alla goda makter för fina vänner

Det är något med sommaren.... jag vet inte vad. Det märks inte så mycket när solen skiner. Då blir jag glad. Livet är lättsamt och stegen lätta. Eller när jag har små barn omkring mig.
Men när molnen ligger tunga på himlen, när regndropparna faller, när jag hela tiden måste ta in kuddar för regnets skull.  Ensam. Då händer något i mig. Som om min uppdämda förväntan inför sommaren laddas ur och skapar oro i kroppen. Ensamheten blir så påtaglig då. Kan inte säga varför men så är det.
Som i kväll. Jag kände mig så hysteriskt uttråkad. Vilket betyder att jag kände mig så övergivet ensam.
Just då kom en kompis. Hon kände sig precis som jag, ensam och stressad och inte väl till mods.
Nu har vi suttit och pratat några timmar och allt känns bättre.
Tack alla goda makter för fina vänner!

Varför är saknaden större än närvaron i ett nu som ändå är bra?

Jag är på min ö. Ensam denna helg. Det är lite tomt och ödsligt i huset som stått ouppvärmt hela vintern. Kylan finns kvar i väggarna trots sol ute. Eller är det kyla inuti mig.
Förra helgen slängde vi en del av de gamla möblerna när sopbåten kom. Nu gapar vardagsrummet tomt. Som om ingen bor där. Det är oeldat i öppna spisen.
Jag stänger dörren dit.
I köket finns moster Kickans broderade bonad: Var glad i hemmet. '

Jag är glad. Sorgsen också. Det vandrar liksom hand i hand.
Jag ser mig runt i huset där våra barn växt upp. Huset som vi nu äger tillsammans, barnen och jag.
Jag har för mycket tid att fundera på hur allting var och allting blev. Oftast när molnen samlas i mitt huvud går jag ut på tomten och arbetar, grävande är bästa medicinen mot grubbel som ingenstans leder.

Nu har jag ont i axeln och får ingenting göra. Har ändå flyttat den blå soffan tillbaka till dess gamla plats.
Allting är lugnt, tryggt och välbekant.
Varför är jag ändå inte så lycklig vissa helger? Varför är saknaden större än närvaron i det nu som är så fint. Ändå.

Det är så paradoxalt. Jag är en människa med stort behov att vara ensam. Jag är en människa som hatar att vara ensam, som vill höra röster och ljud omkring mig.

Utan böcker skulle jag bli tokig

Jag roddar omkring lite i tillvaron. Läste just ett citat från Bok och Bibliotek som min vän Helena Bergendahl plockat upp, jag var ju inte där:
"Svante Weyler igår på Läsrörelsens scen: Läsning är ett legitimt skäl att slippa, inte bara andra utan också sig själv."

Jag vet inte varför men det landade i mig. Jag tror verkligen att utan böcker skulle jag bli tokig. Jag skulle grotta in mig i mina egna tankar och problem. Nu öppnar böckerna en dörr ut i världen, till andras tankar och liv. Jag får perspektiv på mig själv och mitt lilla liv. "Slipper" i någon mån mitt eget introverta ältande.

Just nu är jag i en kreativ skrivperiod. Men: 
Yngsta dottern har flyttat hemifrån. Det är jag så glad för. Hon får sin egen vrå i världen men jag saknar vårt liv tillsammans. 
Och dessutom: Ett kärleksförhållande som varat i nästan tio år, ibland vacklande, oftast stimulerande och kärleksfullt, kreativt och litet galet, alltför hemligt, har tagit slut alldeles definitivt på ett fånigt och ovärdigt sätt. 
Även om det är så saker måste bli - som jag vill att de ska bli -  med flyttar och avslut, kan man känna sorg, saknad, ilska, vemod. 
Många jobbiga känslor.

Då finns böckerna. Böckerna jag skriver och böckerna jag läser. Tack för det! 
Jag slipper mig själv.

Hur knackar man på dörrar som stängs och säger: Här är jag?

Bologna bra, men blött, kan jag väl säga, uppkrupen i soffhörnan i bästa Barnängenhemmet. Vem hade trott att det skulle spöregna fem dagar i sträck, att det var paraply och regnrock man skulle ha packat?
Mer om mässans innehåll sen, men en liten lärdom jag funderar på. Av olika anledningar kände jag mig ensam där i Bologna, åkte ensam och bodde på ett hotell lite i utkanten. Jag hade dessutom trott att det kanske skulle vara en grupp där med människor som var lite mer sociala och inriktade på gemenskap men si där tog jag fel och hamnade utanför.
Så lite ledsen var jag och ganska ensam kände jag mig stundtals.
Men den andra sidan av myntet av ensamhet och långtråkighet är att då måste man ju roa sig själv och det gör jag bäst om jag fantiserar. Så ensam vid frukostbordet och ibland vid middagsbordet tog jag fram mitt svarta skrivhäfte och skrev på något jag håller på med just nu. Skrivandet var så mycket mer lustfyllt än omgivningen.
Strunt i det nu, det kan man inte älta (fast lite kommer jag nog att älta både min oförmåga att knacka på dörrar som stängs och säga här är jag! Och människors rädsla för att släppa in någon ny i sin grupp)
Men mitt skrivhäfte har jag och jag hoppas att tankarna håller även här hemma.
Jag är ett litet knytt som har en del att begrunda från blöta Bologna.