https://www.instagram.com/evaswedenmark/

tisdag 3 februari 2009

Hur ska man duga i det ytliga samhälle vi skapat?

Tiden är tuff, vi längtar efter bekräftelse. Jag ser alla dessa otroligt snygga, roliga, häftiga, unga och kloka kvinnor omkring mig vara så missnöjda. De vet allt om manipulation, om kvinnoförnedring, teoretiskt inser de vad de blir utsatta för, ändå duger de inte i sina egna ögon. De är för korta, för tjocka, för håriga, för kurviga, fel färg, fel hy, fel hår om det så är långt eller kort, rakt eller krulligt - de duger aldrig ändå i sina egna ögon.
Jag blir förtvivlad och jag våndas över det samhälle vi skapat. När det gäller utseende, synen på hur vi ska se ut och vara, är det en gigantisk backlash.
Vi ser på Top model och drömmer oss bort, som flera sagt som svar på mitt inlägg. Där är drömmen om att en witch-bitch Tyra ändå ska kunna förvandla oss. Samma dröm som får människor som sjunger så falskt att det skorrar att ändå ställa upp i Idol.
Och alla hoppas de, på att bli sedda, på att bli bekräftade, på att få den efterlängtade etiketten Du duger!!!

3 kommentarer:

Anonym sa...

Men det går ju inte att duga, hur man gör är så är man fel och inte tillräckligt bra, inte tillräckligt smart och snygg och framgångsrik undra på att man bryter ihop.
Ammi

Maria Herngren sa...

Kanske skulle vi mer bara göra mer av "triviala" saker tillsammans, sitta och spela kort, umgås över en enkel soppa eller mackor (inte fina middagar som man måste planera för i dagar, handla massor och dyrt och sedan ägna massor av tid åt att laga, och dessutom städa hemma i timmar innan man vågar släppa hem några). Bara leka, inte prestera så förtvivlat mycket, inte "tävla" med varandra, jämföra oss med andra och oss själva. Spela kort (eller nåt helt annat - och då inte avancerade saker som man måste bli bäst på). För jo Ammi, vi duger bara av att leva någorlunda schysst!
Maria

Eva Swedenmark sa...

När jag växte upp i Sundsvall kom folk bara förbi och hälsade på. Ytterdörren var inte låst. Man knackade ändå eller ringde och "tittade in". Då åkte alltid kaffepannan på. Vi pratade, spelade kort, skrattade, umgicks och berättade historier. För mig var det en chock att komma till Stockholm. Man måste alltid ringa innan man kom. Det var långt mellan människorna, tyckte jag, i alla bemärkelser. Så jag tror på det Maria säger, återskapa det enkla. Att som vi gjorde på 70-talet - samlas runt en linssoppa - var ett bra sätt att umgås!