Husdrömmar på TV och i mitt liv

Jag ser programmet Husdrömmar i  TV1 och blir förundrad. Helt vanliga människor förverkligar sina husdrömmar. Det är fint med förverkligade drömmar, planer, visioner. Ändå är det en fråga jag inte kan låta bli att ställa mig: Hur sjutton finns det människor som har råd?
Själv har jag en vision av mitt kök i min trea. Tänkte det skulle bli rymligare så jag vill kanske ta bort ett skåp, frys och kyl. Då får jag mer golvyta, en kyl-fys i ett räcker väl för mig.
Men har jag verkligen råd?  Köpa ny kyl och frys innan de gamla gått sönder? Ta hit snickare.

Min vision är mer back to basic.
Inte köpa ett gigantiskt fönster från Polen, eller bygga otroliga inbyggda glashus, de mest fantastiska hus - och jag är inte ironisk. De är verkligen härliga.
Men alltså ... det måste ju rulla miljoner i varje husprojekt, i material, hantverkare?
På ön beställde vi nya fönster. Fina som bara den, tyvärr hade vi inte råd med innanfönster. Vi har en vision att vi ska sätta in dem. Något år.
Ibland drömde exmannen och jag om att höja taket, få en övervåning med havsutsikt, det stupade på ...  ja ni förstår vad.
Men, jag älskar mitt hus. Det  är i precis lagom nivå för mig.
Just nu hörde jag kostnaden för senaste drömhuset i teve ... Sju miljoner. Mycket pengar.Jo.
Men samtidigt ungefär vad en liten trea bostadsrätt kostar här i Stockholm innanför tullarna idag.

Bostadspolitik. Så galet det kan bli.

Kent lägger ner - jag rycker på axlarna

Nu har jag sett så otroligt många inslag i alla tevenyheter om att gruppen Kent lägger ner.
Folk är rörda, upprörda, sorgsna, vittnar de om i dessa otaliga likadana nyhetsinslag.

Vad tycker jag?
Jag kunde faktiskt inte bry mig mindre.

Varför blir det en sådan nyhet som måste tröskas om och om igen i media?

Mer journalistisk och mindre mat och mys i SVTs morgonsoffor

"Att vara tuff journalist i en politisk tv-debatt är inte detsamma som att vara otrevlig. Det är göra sitt jobb."

Johan Croneman: Finns det verkligen inte några råskinn kvar på SVT längre?

15 000 räcker som ingångslön tycker många personer idag i Sverige, i synnerhet personer som har riktigt höga månadslöner. Som en Lars Calmfors till exempel. Han myste i morgonsoffan i SVT häromdan och fick inga svåra frågor. Den utomordentlige Johan Croneman tycker i en som vanligt bitsk krönika i DN att inslaget vittnar om journalistikens förfall. Han  efterlyser mer journalistisk och mindre mys i SVTs morgonsoffor.

Croneman har ett förslag: "När man diskuterar de här frågorna, om till exempel sänkta ingångslöner, så skall också debattörernas löner redovisas i samband med att man visar deras namn i bildens underkant. ”Alice Teodorescu, politisk redaktör, GP, 85 000/månad. Lars Calmfors, professor, 97 000/månad. (Obs! Mina ungefärliga gissningar.) Hur man klarar livhanken och en familj, hyra och mat på 15 000 minus skatt borde ju Calmfors också kunna räkna ut. Professor och ekonom och allt – han kunde ju till exempel fått i uppdrag av programledarna Hiba och Kim att göra en hushållsbudget för dessa med 15 000 i ingångslön. Det hade varit riktigt bra, handfast, begriplig tv! "

Så är det. SVT och TV4 närmar sig alltmer i morgonsofforna, det är mat och mys och krukväxter och paneler som ska tycka, men ingen tycker något riktigt spetsigt utan man myser och sen ska man äta. 
Det gullas för mycket i våra TV-soffor. 
Jag håller med Croneman!

Läs också kloka Evas blogginlägg  på Granne med potatisodlaren där Calmfors knäppa ideer sågas vasst och kunnigt: http://ggrannemedpotiatisodlaren.blogspot.se/2016/02/dina-ekvationer-gar-inte-ihop.html

Vart är jag på väg i livet? Lördagsmorgonfundering

Odenplan i en färgstark målning av Olle Olsson Hagalund. På den tid då Odenplan var en levande plats, inte som nu en hög betong utan liv.

Lördagsmorgon. Iskallt ute och jag kryper ihop i soffan och ser På Spåret redan klockan sju på morgonen. Jag fnös åt det programmet förr, fattade inte frågorna. Ogillade Filip och Fredrik. Nu älskar jag att titta på det. Kan någon fråga då och då och skrattade högt, trots att jag var ensam, åt Filip och Fredrik. Vart är jag på väg?

Det kan man fråga sig. Vart är jag på väg? Undrar inte ni ofta över det? Livet fortsätter som det alltid gjort, det vill säga, jag skriver, skriver, läser, läser. Träffar vänner. Träffar min familj. Men en mer allvarlig underton har smugit sig in i våra samtal. Igår satt vi på Vinbaren under Gondolen vid Slussen och filosoferade över livet, vännen K och jag, på ett annat sätt än förr. Om döden talade vi sällan tidigare. Nu smyger den sig in i våra samtal. Tillsammans med en insikt om livet skörhet. Vår egen tilltagande skörhet också för den delen.

Jag klagar inte, det är inte det. Det är mer ett slags filosofiskt accepterande av livet korthet, skörhet, skröplighet.

Annars är morgonen fin. Ska på tvåårskalas idag. Drack mitt morgonkaffe med grädde i, mjölken var slut och gräddslurken i kaffet fick mig att tänka på min mamma. För henne var det alltid grädde i kaffet som gällde. Hon njöt. Var grädden slut var det katastrof i hennes annars så lugna liv. Tänkte på det när jag drack kaffet med grädde. Det var gott och väckte minnen.

Minnen väckte också den fina utställningen jag var på i veckan. På Sven-Harrys konstmuseum visades många av Olle Olsson Hagalunds tavlor. De fina färgrika naiva skildringarna av ett område i Solna som revs och nu lever kvar mycket tack vare hans tavlor. Olles eget hus finns kvar, ligger som ett turkost utropstecken där. Besök det. Och Sven-Harrys.

Morgonteve dränerar mig och gör mig till passiv betraktare av andras liv

Hellre se ut genom fönstret än se på morgonteve

Mitt tevetittande är verkligen en mätare på min energinivå. Låg nivå=mycket teve. Mycket energi= litet teve, mer radio.

Det har varit lite segt ett tag, livet. Jag kan inte flytta ut till ön än, bygge pågår, regnet faller, bygget fördröjs. Jag har kommit till ett stopp i skrivandet, ganska färdiga manus men inte riktigt färdiga. Tankepaus.
Känner mig ensam.
Då märker jag hur jag håglöst stiger upp, sätter på teven och äter frukost framför så mycket flams i nyheterna. Till och med reklam.
Sitter jag och ser reklamteve och äter frukost framför teven? frågade jag mig själv. Inte bra.

Jag införde morgonteveförbud. Äter nu frukost vid köksbordet och lyssnar på P1, så som jag alltid gjort. Hela livet. Och märker hur teve liksom suger ut min energi. Det går som ett osynligt rör från teven till mig och genom det dräneras jag på lust och energi. De hurtiga morgontevereportrarna lever ett ställföreträdande liv åt mig medan jag betraktar. 
Så får det inte vara.
Så vill jag inte att det ska vara.
Jag vet hur morgnarna ska vara. Promenad vid kajen, P1, frukost. Vid köksbordet eller kanske på balkongen.
Men teve? Nä, vet jag vad. Nu får jag allt skärpa mig.
Och obs, jag talar bara för mig själv. Moraliserar inte över andras morgonvanor.

Rapport om blommor, båtkojor och blå snubbeltråd

Vi var i Kungsan igår och såg på de blommande körsbärsträden. Det är tradition för Milton och mig. Vi var där på hans treårsdag, då var föräldrarna i New York och vi var ensamma.
Vi var där när han var fyra och nu när han är en stor kille på fem år. Det var lite bedrövligt för det regnade och träden slokade lite. Glassen fick ätas inomhus. Man får nämligen alltid glass när man första gången för året ser träden blomma. Det har vi bestämt.

Sedan åkte vi hem och skapade en båtkoja. Vi tog min tjocka bäddmadrass, drog in den i vardagsrummet, la på massor med kuddar täcken och filtar och se, det blev en kajuta för oss att sova i. Det gick okej att sova där men min lille prins på ärten tyckte det var lite hårt.

Sängbåten är ute på vift idag också. Inspirerad av Mästarnas Mästare (som vi såg igår kväll alldeles för sent, förlåt föräldrar men vi älskar det programmet) har kaptenen lagt elektriska trådar (ett blått garnnystan) runt hela vardagsrummet som eventuella tjuvar ska snubbla på när/om de kommer.

Fullt upp att göra alltså. Så småningom går den lille mannen hem och då ska jag ta fram min bokföring! Och kanske befria hemmet från snubbeltråd.

Så oväntat fint att höra Orup sjunga Främling för Carola

Om någon sagt för några år sedan att jag skulle se på ett program med Carola som huvudperson och älska det hade jag nog tvivlande skakat på huvudet. Men jag säger bara det: Så mycket bättre! Ser ni det programmet?
Igår var det Carolas dag och jag måste erkänna att Orups version av Främling gav mig tårar i ögonen. Och att se Amanda Jensen, Ola Salo, och de andra sjunga gospel i en kyrka iförda blåa kåpor ...  har ni inte sett det programmet så gör det.
Plötsligt minns jag hur Ellen var med i en kör i Globen med just Carola, och hur hon var gulligare mot barnen än alla de andra artisterna. Hon såg dem verkligen.
Den Carola syntes i programmet igår också.
Och Orup... och Ola Salo. Och Amanda Jensen. Vilket fint program.

Behöver en ensam kvinna fjorton kastruller och pasta för ett kompani?

Programledarna i SVTs Sveriges Städmästare, ett märkligt program

Alltså i kväll ... ni skulle se mitt hem.
Igår såg jag ett fruktansvärt hysteriskt program på TV, Sveriges Städmästare. Man tror inte att det är sant att det är SVT som producerar detta märkliga program där man tävlar i städning - och så klart som i alla program nu - ska rösta ut några varje gång.
Jag halkade in i programmet och såg förundrad på detta spektakel.
Sedan fann jag mig, fann fjärrkontrollen rättare sagt och stängde av.
Men plötsligt fann jag mig själv skrubbande kylskåpet. Märkliga saker återfanns där. Jag slängde - massor och gnuggade blänkande rent. Jag har ju inte kunnat använda högerarmen på länge och det är knepigt att städa med vänster.

Idag? Jo, jag såg detta märkliga Bonde söker fru där något hänt, damerna finner sig inte alls längre i att sitta och vänta på att bli uppbjudna eller bortröstade av blyga bönder, de drar, tar sin väska och åker hem.
Jag såg på detta.
Sedan sneglade jag på skafferiet. Jag har mat som om jag fortfarande drev en familj med man och tre hungriga barn. Så det blir trångt. Ut med allting. Jag har pasta för ett kompani. Och så vidare.
Jag sorterade bort nästan allting, en massa konstiga skålar mm åkte med av bara farten och inte måste en ensam kvinna ha fjorton (!!!) kastruller. I synnerhet som jag tröttnat på att laga mat.
Nu har jag putsat så armen värker så nu lägger jag av.
Vilken känsla att titta in i det tömda skåpet.
Gör ni likadant, ni fd familjeöverhuvuden, lagrar ni också skåpen fulla?
Jag vill gärna veta?

V som i viktig vuxen i Babel och B som i bortglömt barn i Babel

Idag är det söndag och Babel. Gillar att se Babel även om jag kan irritera mig på att det ofta är väldigt kulturelitintrovert och gullegull bland folk som umgås i samma kretsar hela tiden. Men Jessica Gedin är en intresserad intervjuare och en får väl bara inse att Babel är ett smalt program.

Men jag undrar om det är idag de tänker lansera nyheten att de ska göra ett Barn-Babel en gång i veckan också i veckan  och seriöst behandla barn- och ungdomslitteratur? 

Det är en skandal att det inte finns ett sådant piggt och påkostat program om barn- och ungdomslitteratur utan att de böckerna i stället behandlas så styvmoderligt.
Finns knappt i TVs bevakning.
Ofta glömmer man ju till och med att redovisa vilka barn och ungdomsböcker som nomineras till August. Eller så kommer de i en bisats bakom de VIKTIGA böckerna. Vuxenböckerna, som vi säger, vi som skriver för barn och ungdomar.

V som i viktig vuxen i Babel
B som i bortglömt barn i Babel.

Ser du på TV? Vilka program följer du?

Vad ser du på TV?
Vilka serier eller program följer du?
Jag har ganska många ensamma kvällar, ibland sitter jag bara och läser, skriver lite. Ibland blir det TV.

Babel ser jag men jag efterlyser intensivt ett Barn-Babel - barn och ungdomsböcker är helt bortglömda.

Nu går fjärde säsongen av Homeland. De första omgångarna var så spännande - nu vet jag inte vad som hänt med serien. Manuset är så tunt så tunt, så utdraget. Jag vill inte förstöra för den som inte sett serien än - men besviken är jag.

Downton Abbey på lördagar - det är som en gosig snuttefilt. Jag blir fridfull av att se detta drama i engelsk slottsmiljö. Innan jag ser Downton ser jag underbara Så mycket bättre. Denna ljuvliga Amanda Jensen!

Skavlan skippar jag helt, han gjorde bra intervjuer en gång, gjorde han inte det? Nu är frågorna mest hopplösa. Hörde t ex intervjun med vår finansminister Magdalena - så föga genomtänkta frågor, rent ut sagt usla!

En lovordad serie som bara gör mig sorgsen är Girls. Jag blir alldeles betryckt av det liv som skildras.

Jag kan inte låta bli att se Bonde söker fru. Det mesta i TV är så genomtänkt, tevevana människor, allt sitter som det ska, smink, kläder och repliker. I Bonde söker fru är det männsikor som är som folk är mest. Jag fattar inte att någon utsätter sig för detta. Men uppenbarligen är längtan efter kärlek större än blygheten.

Nyheter ser jag så klart, i TV1 eller 2 för att slippa reklam. Och en massa annat ...

Nu undrar jag: Vad ser du?

Jag avskyr tevereklam - tack och lov för de reklamfria kanalerna

Uppriktigt sagt så är det avskyvärt med reklam i TV. 

Hos oss drar vi alltid av ljudet när reklamen kommer. 

Jag väljer mycket hellre nyheterna i TV1 eller 2 framför TV4-nyheterna. Just för att slippa den ofta dumma, ibland sexistiska, ofta fåniga reklamen.

Ibland har jag ändå sett TV4 kanske för att det är en del bra programledare i nyhetsmorgon och för att jag verkligen gillat de lokala nyheterna.

Nu sopas de lokala nyheterna bort i ett penndrag av den nye chefen Casten Almqvist (som enligt en intressant krönika i SvD kallas Casten med kvasten). 

Beslutet att lägga ner de lokala nyhetssändningarna var en manöver i förebyggande syfte i ett företag som går med 648 miljoner i vinst 2013. Reklamen drar in mycket och reklam i TV4 är extradyr eftersom de anses ha hög trovärdighet, högre än slaskkanalerna 3 och 5. 

Men TV4 riskerar att bita sig själv i svansen, skriver Malin Ekman i den intressanta krönikan i Svenska dagbladet om varför de lokala kanalerna läggs ner just nu: "Det är svårt att se tajmingen som något annat än ett symptom på TV4:s och Bonniers kursändring. Bort från de stolta anorna, mot nya pengar och mer kommersialism."

Som tittare har man ju alltid möjligheten att välja bort TV4 när den satsar mer på att bli tramskanal än en kanal med bra journalistik.

Det kommer jag att göra.

Läs den intressanta kolumnen:  här

Chockar med att sitta klistrad framför Mästarnas Mästare, annars avskyr jag teveidrott

Micke Leijnegard, leder Mästarnas Mästare, lugnt och övertygande, vänligt och aldrig flåsigt.

Är det något programval som chockat min familj så är det mitt val att med stor förtjusning se Mästarnas Mästare.'

Det började av en slump. Klart jag inte skulle se ett sportprogram. Det är det sista jag väljer. Men jag slösåg och blev totalt gripen av engagemanget och viljan att segra hos mästarna.
Nu ser jag alla program. Och det är otroligt spännande. Och berörande, det hade jag inte trott.
Men det är roligt att se både tävlingarna och klippen från deras idottskarriärer som är fantastiska. Det är också så fint att se hur engagerade de är av varandras prestationer och hur ödmjukt och vänligt de talar om dessa otroliga bedrifter.
I vanliga fall är det så att jag avskyr idrottsprogram - alltså att de tar så oproportionerligt mycket tid i vanlig teve. Jag suckar ofta över att inte idrotten kan finnas blott och enbart i särskilda kanlaer. Fotboll, hockey, OS, VM allt är lika ointressant för mig.
Jag är inte ens särskilt nationalistisk. Det viktiga är inte att Sverige vinner och jag fattar inte hur vrålande människor målar ansiktet blågult och bara tycker att Sverige måste vinna.

Det finns minst lika många människor i Sverige som är intresserade av kultur, teater, litteratur. Tänk om de fick lika mycket tevetid för sina intressen som de som är intresserade av idrott får. Ny premiär på Dramaten, nya böcker som kommer. Stora paneler som diskuterar. Nyhetsrapportering om det. I stället är det försumlig tid som går till kultur. Tråkigt är det.

Men Mästarnas Mästare ser jag.
Den enda jag inte gillar är Nattkampen, det blir så orättvist. Varför kan inte helt enkelt bara sämste åka ut, det blir lika spännande.

Bättre familjer med tiaror i byrålådan

Kanske en drottningtiara?

Jag såg på Nobelmiddagen i teve trots att jag undrar varför jag ser detta tråkiga med folk som äter. Lite pigga intervjuer lättade upp. Men så kom den där hovjuveleraren som har till uppgift att putsa kungafamiljens juveler.
Han kommenterade någon grevinna von Ditten Datten som hade tiara och fällde den oförglömliga repliken:
"Ja det är inte bara de kungliga som har tiaror, det finns ju även ofta sådana smycken i bättre familjer."

Ingen följdfråga från journalisten med ett von i sitt efternamn.
Bättre familjer?
I sämre familjer då, vi har väl bara diadem från H&M och inte blir vi bjudna på Nobelmiddagen.
Eller ska vi slå till och köpa en drottningtiara på Buttericks?

Sveriges suraste gubbjury bedömer söta desserter

Den sura gubbjuryn i Dessertmästarna

Har jag en matlast så är det desserter. Så det är klart jag tittar på Dessertmästarna i TV5 där skickliga konditorer tävlar om titeln Sveriges Dessertmästare.

Men låt mig direkt utnämna juryn till 
Sveriges suraste och tristaste gubbjury.

Den består av fyra män. Fyra män ja, inte en enda kvinna kunde man finna - så uselt TV5. "De klarade inte provfilmningen, de kvinnor som testades", hävdar TV5.
Vilket struntprat. Dessa fyra män är helt inkompetenta som programledare och de har framför allt en ovänlig grabbig personkemi som grupp.
De går omkring och stör de tävlande med fullständigt irrelevanta frågor när de skapar sina desserter. Små impertinenta klagomål, en von oben-attityd som är så trist.  Desserter kan de kanske i denna jury. Men de är inte TV-mässiga.
Det är bra TV när desserterna skapas. Det är usel TV när en gnällig juryman står bredvid och säger något ointressant om desserten på gång eller kommer med konstiga frågor som är  störande för de tävlande och mig som tittare.
Det finns dessutom en gnällig småsur ton mellan jurymedlemmarna som jag gärna sluppit.
Det är helt enkelt väldigt dålig personkemi som är trist att se och lyssna till. En jury behöver inte vara sur och kaxig för att visa sin kompetens, tvärtom.
Jag jämför med den så mycket vänligare och mer kompetenta tonen i Hela Sverige bakar med en vänlig jury (en man och en kvinna) och en kompetent programledare, Tilde de Paula.

Den vänliga kompetenta juryn och programledaren i Hela Sverige bakar.

Jag trodde det var en mardröm - men det var Trinny och Susannah i TV

Jag trodde nästan det var en feberdröm när jag vaknade på soffan och ett program rullade på. Var jag tilbaka i det smaklösa nittiotalet? Nej det var ett program som jag ska be alla makter beskydda mig ifrån.
Två fruktansvärt illa klädda, gapiga, engelska kvinnor vid namnet Trinny och Susannah skulle styla om svenska "kändisar".

Jag säger bara: stackars människor som råkade ut för detta. Utan att fråga om lov klippte de med ett raskt grepp av håret på en kvinna. Sedan skrek de hysteriskt att deltagarna måste ha mera färg. Och satte på dem de kanske fulaste kläder jag någonsin sett, illgula blusar med breda åtsittande skärp till snäv blå kjol som satt så illa.
Skrikiga färger... det går inte att beskriva. Sedan tvingades de stackars omgjorda (snarare tillintetgjorda) ut på en scen och deras närmaste viskade in i mikrofonen: "Du ser jättefin ut." Ingen trodde dem.

Jag tror alla åker hem, trycker de de förfärliga kläderna i soptunnan och tänker: Vad var det för hemsk mardröm jag hade?
Men det här programmet sänds på riktigt. Jag vet inte om jag får låna bilder så ni får nöja med er en länk om ni vill förfasa er.
Programledarnas kläder var för övrigt det fulaste i hela programmet. Kan ingen stajla om dem eller skicka tillbaka dem till nittiotalet?

Loppis på Söder och när Zac fick loppor i baken i Calcutta

Det var loppis på min gård och jag blev glad. En del av grannarna där jag bor kastar så fina saker i grovsoprummet. Det här var bättre användning=återanvändning. Sedan gick vi en lång promenad längs vattnet, vännen E och jag, förbi Fotografiska, till Gamla stan. Vi drack underbart Darjeeling på Tehuset Chakana i Gamla stan. Sedan gick vi hem igen.
En  vanlig söndag, fylld av frid.
Nu i kväll såg jag Babel med ett alldeles underbart inslag om indiske författaren Tagore. Så skönt att Babel idag släppte de tramsreportage de haft en tid och i stället gjorde ett så fint folkbildande reportage. Mer sånt tycker jag. Släpp tramset och försöken att skoja till det. Det här var mycket roligare.
Och oj vad jag längtade tillbaka till Calcutta när jag såg reportaget om Tagore. En så märklig indisk stad som jag besökte tillsammans med mina vänner Helen Rundgren och Zac O´Yeah för några år sedan och blev fascinerad. Det var en sådan sällsam blandning av kultur, förfall och framtid.
Men mest minns jag kanske när vi fikade på ett av de mest kända gamla tehusen och Zac fick loppor i byxorna och måste rusa hem till hotellet. Aldrig har jag sett någon lämna ett tehus med sådan fart ...

Måste vara svårt att prata med anknäbb till mun

Av någon obegriplig anledning tittade jag en stund på Hollywoodfruar i kväll, det är deprimerande och overkligt.
Hur kan man kan deformera sig så som de gör, och som jag tyvärr ser så många kvinnor göra.
Jag menar framför allt det de sprutar in i läpparna så att de ser ut som ankor. Måste vara svårt att prata med en anknäbb och hur i himlens namn kan någon tycka att det är snyggt?
Dessutom kombineras ofta de förstorade läpparna med så höga klackar  att gången blir  anklik med utputande rumpa ...Kajsa Anka here I come liksom ...
Jag blir ledsen när jag ser hur kvinnor 2013 frivilligt vanställer sig själva. Varför och för vem?

Vila i frid tjockteven på ön - min energi förflyktigas av meningslösa program

Jag vill sjunga långsamhetens lov. Inte sysslolösheten för den skyr jag, men förmånen att ta itu med saker i en takt som känns bra. Utan stress och hjärtklappning, stilla räfsa gräs, plocka lite ogräs, sitta och skriva en stund utan en teve som stjäl uppmärksamhet.
Vår tjockteve är nog död. Jag har inte försökt återuppliva den. Jag bara struntar i teven på ön även i stunder då jag är ensam och har långtråkigt. För sådana stunder finns också.
Nu är jag tillbaka till stan och plikter och ett annat liv innan vi flyttar ut.
Jag vaknar och er ut som en kanin, svullen i ansiktet och med minimala svullna röda ögon, ingen vacker syn. Någon allergi kan jag tro.
Men framför allt:
Jag vaknar på morgonen och känner mig lite håglös, jag sätter på teven och slötittar och vips går en meningslös timme.
Det är inte bara det att jag inte gör något annat, det är som om själva min energi förflyktigas när teven är på med meningslösa program.
Det är okej  att  se Borgen till exempel. Men det blir lätt mycket dödtid framför teven när jag känner mig en aning låg och less.
Så vila i frid, tjockteven på landet. Jag ska inte störa dig.

Klackskor och jobbsökeri

Lyssnade på väldigt tidig morgonteve, ett sådant där gör-om-mig-inslag.
En arbetslös kvinna fixades till.
"Söker man jobb ska man absolut sätta på klackskor", fick hon  lära sig.
Tur för mig då, med mina platta stövlar, att jag inte ska söka jobb.

Mellan matprogram och undergång

Visst känns det som om vi vandrar på randen av en glödande vulkan ibland, vi människor idag, men låtsas att det är en solig vårpromenad i skir grönska.
Jag är likadan själv, konsumerar världens elände i min teve. Hoppar över till ett matlagningsprogram. All denna mat!
Vår tids galenskap är så förträffligt beskriven igår i DN av den utomordentlige krönikören Johan Croneman.
Läs den, vill jag bara säga.

Den beskriver på pricken mina känslor när jag surfar mellan matprogram och katastrofer. Jag minns när Robinsondebatten pågick när det första programmet sändes i serien, hur upprörda vi var över  utröstningarna. Nu  översvämmas teve av utröstningar.
Varje dag ska någon röstas ut ur ett program, ta sin väska och gå.
Cronemans artikel "Matlagningstrenden är ett tecken på vår civilisations undergång" gjorde mig orolig. En nyttig oro, men påfrestande.