https://www.instagram.com/evaswedenmark/

lördag 18 april 2009

Robinson saknar själ - och dessutom också spänning

Första gången Robinson sändes minns jag hur upprörda vi var över mobbingteve. Nu är vi fullständigt blasé, varje vecka är det någon som röstas ut i något av alla program som sänds. Jag gillar inte att vi vant oss vid det. Jag tycker inte om en syn på mänsklig samvaro som innebär att den som inte duger ska röstas ut, jag gillar inte att manipulation och intriger ska hyllas och belönas. Ikväll såg jag ändå Robinson med vännen, det var precis lika tråkigt som jag anat. Vännen somnade gott, jag höll mig vaken. Men nu vet jag att jag inte behöver öda mina lördagar på det programmet som så helt saknar själ och dessutom spänning. Hallå! Vem orkar bry sig om vem som vinner?

7 kommentarer:

Anonym sa...

Instämmer och utslagningsformatet har för länge sedan passerat bäst före. Åh vännen gjorde helt rätt.

Annika sa...

Vi tittar inte på Robinson, orkar inte med det du skriver om. Jag hoppas att konceptet snart försvinner för att aldrig komma tillbaka. Men så länge det finns tittare lär det tyvärr inte göra det.

Ingela sa...

Nej, jag gillar "Wild Kids-konceptet". När man vinner får man en ny kompis! Varför inte testa det i vuxenvärlden? Jag tror att det kan bli mer underhållande faktiskt!

Sara sa...

Jaa, du har nog rätt. Vem bryr sig? I går kände jag ett sting av besikelse för att jag missat två av programmen men det är ju egentligen ingen höjdare. Jag kan lägga tiden på annat. Kanske spela spel eller nåt med våra vänner nästa lördag ;) !

Maria Herngren sa...

Inte vi heller! Jag som en aldrig sett fem minuter ens av det gamla Robinson. Jag har aldrig gillat konceptet, därför valde jag bort det redan då. Det finns så mycket bra saker som jag aldrig hinner, sånt som jag verkligen vill så varför skulle jag ödsla tid på sånt.
Precis som du skriver Eva så tror jag att man kan bli blasé av saker som man kanske inte borde bli. Just så är det väl med alla fasansfulla nyheter som nyhetsprogrammen varje dag bombarderar oss med. Vad gör det för vår empati?! Att vi kastar oss ut och vill förändra världen, vara solidariska, hjälpa alla som är fattiga, utsatta för förtryck och krig? Eller kapslar vi in oss, försöker bygga trygghet och glädje med vackra hem, fina saker, roliga resor ... Mer och mer pengalängtan för att förtränga allt. Ja, kanske något så.
Klart man inte orkar, klarar ta in allt, men ...

Maria Björkman sa...

Även jag såg mitt första avsnitt för säsongen i går, eftersom käre maken ville kolla in det. Vi hör till dom som följde de (två?) första säsongerna, och jag drogs motvilligt med i spektaklet. Sen har vi lagt ner, och jag fick beslutet bekräftat i går kväll. Vilket skräp!

Dessvärre tror jag inte konceptet försvinner, så länge det finns människor som gör vad som helst för att bli ett känt ansikte så kommer det här att finnas kvar och utvecklas.

Tyvärr, tyvärr.

Eva Swedenmark sa...

Ja ni kloka människor känner som jag! Det hemska är att idén med utröstning äter sig in i en, i så många program är det nu någon som på märkliga grunder röstas ut och gradvis blir vi vana. hela livet blir som en lång uttagning till brännboll, jag vill inte det /jag som inte fångade lyror och slog med det platta slagträt! Men ändå inte ville bli vald sist vem vill det/
Det där med att vinna och få en ny vän låter mycket bättre, jag får ta och titta på Wild Kids.