https://www.instagram.com/evaswedenmark/

lördag 2 maj 2009

Man gömmer sina minnen i sitt hjärta och i verkligheten finns inget kvar

Jag minns en trulig tonåring som hellre lyssnade efter mopedernas smatter än hjälpte till att kratta gården. Jag minns en ung vuxen som längtade bort och alls inte förstod att föräldrarna otåligt väntade på henne. De var där hela sommaren i huset på Alnön. Det var sommar, smultron, bad och nybakad sockerkaka. Jag längtade bort och tog huset för något självklart. Deras närvaro också. Föräldrarna visade nya blommor de satt, som min pappa helt fräckt hämtat från hela Alnön och kärleksfullt omplanterat. Annars var huset sig likt, små rum, lågt i tak, gamla möbler. Förnöjsamhet. Inga drömmar om lyxiga utbyggnader. Det var ju så fint och tänk att vi hade haft råd att köpa sommarstuga. I mitt minne finns allting kvar. Mamma med kaffebrickan, pappa med sin lilla tång som klipper bort vissnade blommor. Nimbus som skäller på bilarna som far förbi.
Men det är bara i minnet det finns. En dag var de borta, huset sålt. Det enda som finns kvar av vårt liv på Alnön är mina minnen. Men de är så fyllda av kärlek. Jag känner mig ledsen över att jag inte var mer närvarande. Men man tror att något alltid ska finnas. Sedan är det bara i sitt hjärta man gömmer sina minnen och i verkligheten finns inget kvar.

6 kommentarer:

Boktokig sa...

Tusen tack för ditt svar om Smultron och svek. Jag hoppas att förlagets chef inser att det skulle vara bra att trycka upp fler böcker. Jag tror det finns fler därute som vill köpa böckerna. Jag hoppas att du får svar av honom.

Evas blogg sa...

"Men man tror att något alltid ska finnas". Precis så är det och den dag då man inser att det inte längre finns då känns det tomt. Men som du säger, minnena bär vi med oss i hjärtat.

Anonym sa...

Tack för dina tänkvärda ord. Platser blir snabbt ödsligt tomma på annat än minnen. Jag tänker på det ibland när jag skriver om mig som pojke. En pojke som då var av kött och blod men nu lever vidare i en annan tid. En dag snart kanske jag är den sista som fortfarande minns honom.
ÅH

Maria Herngren sa...

Jo, men när man är ung har man andra behov, av att slita sig loss, ut och upptäcka världen, träffa nya människor, pröva nytt, nytt, nytt, upptäcka vem man är i sig själv (frånkopplad sin familj) ... Jag tror att det alltid kommer vara så, att de behoven, förståelsen, känslan kommer långt senare. Och då har väl de flesta tyvärr inte längre kvar de nära och kära i generationen bakom sig, men minnena har man. Ja, så måste det vara. Som ung skulle man aldrig kunna tagit vara på det där man, då skulle man bara känt sig fastlåst, bunden, kvävd. Olika åldrar har olika behov, ofta krockar de, går inte riktigt ihop, då får man ta vara på de små möjligheter som finns, försöka komma ihåg hur man kände det själv, hur man hade det, och så får man chansen att förstå sina egna föräldrar lite mer kan tänka, och generationer före dem.
Ja, livet har så många lärdomar, insikter man måste och får chans att göra, steg att ta, olika livssituationer med olika behov.
Jag brukar till exempel tänka att jag så gärna skulle ha velat möta min mormor (hon med 12 barn) som vuxen och pratat med henne om livet. Nu har jag bara en liten flickas bild av henne, och allt jag hört av andra och min fantasi (inlevelseförmåga).

Eva Swedenmark sa...

Tack för era ord! Det märkliga är att denna insikt inte kunde överföras till mig med ord, insikten kom med erfarenheten. Så var det i alla fall för mig. Och den tanken gör mig bedrövad.

Enn Kokk sa...

Din text går rakt in i hjärtat.

Själv har jag, efter det att Kjell Nordin, vår hyresvärd, dog tappat anknytningen till Juniskär, som alla mina motsvarande minnen är knutna till. Också våra barn har starka minnen förknippade med sommarbesöken och vinterloven hos farmor och farfar.