https://www.instagram.com/evaswedenmark/

fredag 12 mars 2010

Klart jag inte är övergiven, varför känner jag då sådan olust?

Jag funderar.... förra veckan var jag ute nästan varje kväll, den här veckan - jo några saker har jag gjort. Men idag var telefonen stendöd. Ja, jag ser väl på Let´s dance då, tänkte jag för jag orkade inte riktigt styra upp något att göra. Nu gör jag det, ser på teve. Under alla 25 år jag var gift hade vi många fredagar då vi såg på teve, slappade, gjorde ingenting, men jag kände mig inte ensam eller övergiven eller misslyckad, vi var ju två, vi var familj, vi var fem ibland när alla barn var hemma.
Men nu är jag alltså ensam och jag känner mig övergiven och i någon bemärkelse misslyckad. Det har ingenting med verkligheten att göra, klart jag inte är övergiven, klart jag inte är misslyckad för att jag sitter ensam. Varför känner jag då sådan olust?  Säg det.

10 kommentarer:

Annika sa...

Det handlar inte om att vara misslyckad, det handlar om att sakna flocken. Vi är flockdjur och det är inte ett dugg konstigt att få lite blues när man går från en vecka full av umgänge till en med mindre. Just fredagar har dessutom blivit så förknippade med diverse familjemys att man luras att känna att någonting är fel om myset uteblir. Men du, även vi ser på Let's Dance och vi är inte de enda. Flocken finns där...

Evas värld sa...

Ja vad gullig du är Annika, nu känns det genast bättre. Men som den flockledare jag varit i familjen så känns det... ja konstigt ibland! Jag är glad att en fin flock finns här i bloggfamiljen.

Johanna Wistrand sa...

Jag är nog lite udda. Jag börjar fatta det när jag läser i din blogg, Eva. Du verkar vara en par-människa. Jag tror det är en instinkt nästan alla har. Egentligen en överlevnadsinstinkt (som flockdjure ocskå har)tror jag. Men konstigt nog verkar jag helt sakna par-intinkten. Jag har i alla fall aldrig haft den där instikten att vara par. Förr fruktade jag att vara par, jag föredrog begravningar framför bröllop, det var mindre tragiskt i mina ögon. För mig var det sammankopplat med mina erfarenheter av nära relationer = förgörande, livsfarligt. Sådana var mina allra första relationer i livet. Nu,senare i livet har försökt väcka en eventuell sådan instinkt. Nu när jag inte är rädd längre, och gråter av rörelser på bröllop i verkligheten och på film. Men jag njuter så extremt mycket av att vara själv. Fast i och för sig när jag vet att jag har folk att umgås med, bara några meter hemfrån, folk att ringa. Vänner som vill träffa mig. Jag måste säga nej till många för att jag inte hinner och för att jag behöver mina många, ensamma stunder. Det är nog bara på julafton som min flockinstink väcks til liv, temporärt.

Jenny sa...

Eva, du känner kanske olust för att du inte är "ensamvargtypen". Men misslyckad... ALDRIG! Du har varit - och är fortfarande - en förebild för mig Eva.
Jag håller med Annika och känner igen mig i det där om helger, att det kan vara förädiskt med förväntningarna kring helgmyset. Jag känner igen mig i det mycket väl! Men oftast när jag suttit ensam en tid ger det mig en drivkraft att gå ut och socialisera. Jag tror du kanske är likadan, eller?

carina@pocolococreativo sa...

Jag tänker mig att det är en blandning av allt...d.v.s insikter, tankar, känslor...dagsformen med andra ord. Även om vi är samma människor i själ och hjärta så betyder ju inte det att vi inte är i rörelse.
Jag kan känna så, det som ena dagen känns helt ok, eller bra, det är det inte nästa dag.
Ikväll kände du blääää vad trist allt är, en annan gång kommer du känna att wow vad skönt att få vara inne och rå sig själv en stund...

Livet är rörelse, och det är ju en faslig tur!

Anne sa...

Eva, jag känner igen så väl dina tankar och känslan av olust. Bloggfamiljen finns här!
kram

Granne med potatisodlaren sa...

Flocken. Ja, så känns det. Den där lite obehagliga känslan av att bara finnas ensam. Jag tror också att vi påverkas av en lyckomyt. Lyckan den finns i att alltid vara efterfrågad. Du vet att du är efterfrågad. Vad vore våra stunder av ensamhet utan din blogg.

Evas värld sa...

Jag läser din logg och vad du skriver Johanna och jag förstår hur mycket vår barndoms upplevelse av familj präglar oss. Ja, mig gjorde det till en riktig parmänniska och hur rätt mitt beslut att skilja mig än var, totalt obönhörligt och livsnödvändigt, så är det en av mitt livs största sorger för i mig ropar en röst. "Det var inte såhär det skulle bli." Sorgligt, oundvikligt.

Jenny, jag är verkligen motsatsen till ensamvargen, jag vill ha folk omkring mig, samarbeta, men samtidigt, paradoxalt nog, kan jag njuta mycket av att vara ensam hemma. Men det är också samhällets förväntningar som jag ser och förstår men inte kan värja mig emot.
Det som, du, Eva Granne kallar lyckomyten. Ensam kan man vara bara om man är efterfrågad, du har så rätt Eva! Och igår var en kväll då jag kände mig ovanligt oefterfrågad.

Anne, bloggfamiljen är faktiskt en trygghet, vänner man inte känner men verkligen känner och känner för!

Carina - just så, det är en berg-och dalbana och det är mina känslor också. Jag kan vara så lycklig och nöjd och sedan nästan omärkligt och obegripligt åker jag rakt ner i djupet. Min tröst är alltid att jag vet att det går upp igen. Fast just när man är långt nere känns det inte så och då är det bra med påminnelser!

Johanna Wistrand sa...

Eva, du har inte funderat på at flytta in i kollektivhus? Vi pratar om det nu, ett gäng kvinnor att börja lägga undan till kollektivt boende nr vi blir pensionärer, vi vill inte sitta ensamma då. Och vi vill ha stimulans av varandra. Även de som har karlar tänker så (förusättter kanske att karlarna försvinner på ett elelr anant vis), + att karlarna int verkar intresserade av denna idé. Inte för att du är preninär, men för oss medelålders är det ju inte jättelätt att hitta en partner och barnen flyger ur boet, som sig bör. SÅ om man inte vill vara ensam är det väl typ det enda alternativet? Om man inte hittar en käresta, som sagt...
Eller låter detta helt korkat?

Evas värld sa...

Jag funderar mycket på kollektivhus eller något liknande, Johanna, verkar vara ett jättebra sätt att bo. Maria bor i ett sånt i Älvsjö. Men det är så ont om kollektivhus och ingen av oss har väl hittills haft rätta energin att försöka skaffa ett hus för gemensamt boende även om vi pratat mycket om det. Kärestor kommer och går, ingen får längre nyckel till min lägenhet. Har svårt att tänka mig att jag skulle bli så kär att jag vill flytta ihop med någon igen. Men att bo med nära vänner i ett hus med egen vrå och gemensamma utrymmen, det låter utmärkt!