https://www.instagram.com/evaswedenmark/

onsdag 7 april 2010

Jag som reste så mycket själv är alltid orolig när mina barn ger sig iväg - och det gör de hela tiden

Jag är en  hönsmamma som vill hålla mina ungar under vingarnas skydd - paradoxalt nog har jag ju då barn som flyger och far och faktum är att det är jag själv som släpat med dem på resor jorden runt. Men då var de ju med mig! Nu är jag respirrig så fort någon av dem ska iväg. Det blir ofta.
Emil reste på riktigt lång resa i många månader för ett antal år sedan. Jag längtade. Det fina då var att vi mailade till varandra, väldigt kärleksfulla och öppenhjärtiga brev. Jag tänker på det där med resor just ikväll för i morgon åker Ellen med sin Tosh till Marocko och på fredag drar Elin till vinfestival i Verona. Skillnaden nu är att det finns blogg, det finns facebook, det finns mobiler. Man kan i alla fall hålla kontakt. När jag som ung var i Frankrike fick mina stackars oroliga föräldrar nöja sig med vykort och inte förstod jag förrän nu hur oroliga de var. Kolla på biden, där är jag på min allra första resa till Frankrike,
Jag är glad att Milton är så liten så att hans föräldrar håller sig hemma.
Men vänta bara om några år - då är det Milton och jag - hoppas jag - som reser iväg!

7 kommentarer:

Cecilia N sa...

Just idag satt jag faktiskt och tänkte på mammorna till Akilles och Balder.

De gjorde allt de kunde för att inget skulle kunna skada deras söner.
Men så var det en liten detalj ...

Nu sitter mina egna barn på en pinne två meter från boet och viftar med sina vingar (Bilden snodd av familjen Björktrast som brukar bo granne med oss.)

Jag förstår de mammorna. Samtidigt som jag hoppas på att mina barn kommer att fixa det utan att jag försöker curla.

Kimselius sa...

Eva, tror nog att det är du som har inplanterat resandet i dina barn, eftersom det låter som om du reste mycket med dem när de är små. Håller med dig om att man själv inte tänker på att andra är orolig när man är iväg, medan man oroar sig för dem hela tiden. Förstår precis hur du känner. Kramisar Kim

Anneli sa...

Jag fasar redan för den dagen när mina telingar ska lämna hemmet för att upptäcka världen.
Jag är så kluven, å ena sidan vill jag verkligen att de ska leva härliga liv och se hela världen och å andra sidan kommer jag att vara jätteorolig :)

Kram!

Johanna Wistrand sa...

En "fast" sida på din blogg - trevligt!

Evas värld sa...

Johanna, tack för tips, nu kan jag ju utveckla Blogger till den hemsida jag saknar. Det här är bara ett anspråkslöst förstaförsök!

Cecilia, vilken kluvenhet man får leva med som förälder - puttar dem ur boet men vill hålla dem kvar!

Kim, vi reste jämt med barnen när de var små, utöver det var jag på egna resor och förmedlade antagligen hur kul det är att resa!

Anneli! Och det går så fort, ena dagen små, nästa dag beredda att ge sig ut i världen på egen hand, det är ofattbart.

Annika sa...

Ja, de växer upp fort di små... Så underbart då att börja om (nästan) med ett barnbarn!

Evas värld sa...

Annika - det är helt underbart. Det är också underbart att resa tillsammans med sina vuxna barn. Idag har vi drömt om att hyra ett hus i Italien, jag, tjejerna E. och Miltonfamiljen.