https://www.instagram.com/evaswedenmark/

tisdag 28 december 2010

Varför skulle man vilja slänga sig själv på soptippen av åldersskäl när livet har så mycket att ge?

Det är olika hur man ser på sitt liv, tänker jag. Känner mig sorgsen efter en diskussion med en vän som var så uppgiven.
Så här: Jag läste en intervju med Amelia som tyckte att det är klart man ska fortsätta leva, intensivt, även 50 och 60+. Man arbetar, engagerar sig och fördjupar erfarenheter och livsinsikter. Lever helt enkelt. Så känner jag också som brinner för arbete, kärlek, resor. Jag vill så mycket.
Och hamnar i en diskussion med andra jämnåriga som berövade mig nattsömnen. Ålderdom var bara ovärdighet.
"Vid 75 vill jag ha ett vitt piller och göra slut på allt" deklarerade personen jag pratade med.
Jag kan inte förstå och blir djupt bekymrad. Det var inte sjukdom hon talade om, kanske livsleda? Som om livet inte skulle kunna ge något mer efter 75? Så fullständigt galet, tycker jag och minns en underbar intervju med Brita af Geijerstam, hon var väl 99 då och berättade hur hon brukade sitta på balkongen med sin 20 år yngre kärlek och dricka vitt vin och prata.
Så vill jag ha det, tänkte jag. Livet fortsätter med drömmar, kärlek, vitt vin. Inte tar drömmarna slut för att man blir äldre. Får man bara vara någorlunda frisk och framför allt klar i huvudet.... vilka vackra år man kan ha då med sin samlade vishet och livserfarenhet. Varför i hela världen skulle man vilja slänga sig själv på soptippen av åldersskäl? Jag förstår det inte ... när det finns så mycket att leva för.

9 kommentarer:

Cecilia N sa...

Nä det begriper inte jag heller.

Iofs har jag inte ens hunnit till 50 än, men jag känner en förtjusande dam på 90+ som satt ribban för hur jag hoppas att jag får ha det.

(Att det sen finns de som drabbas av demens av olika varianter och väldans ont i kroppen. Ja. Så kan det också bli. Men att ha det som nån sorts plan A begriper jag inte.)

Pia sa...

Min livsglädje är nog det sista som kommer att överge mig, liksom hoppet och drömmarna! Förstår verkligen inte hur man kan tänka så.
Jag fyller 50 till våren och alla säger ju att det är då livet börjar! :)

Granne med potatisodlaren sa...

Jag tror efter ett liv med min far att vi föds med olika förmåga att glädjas över livet. Olika förmåga att anpassa oss när allt förändras. Det är inte rättvist. Tyvärr.

Jag gläds varje dag över att livet förändras och att det finns så mycket att upptäcka. Men vi är alla olika, så olika och påverkas på helt oförutsägbara sätt av det som livet bär.

Annika sa...

Jag tror inte att det har med åldern att göra. Om du kan glädja dig åt livet när du är 50 så gör du förmodligen det när du är 75 också. Och tvärtom - bitter nu lär knappast bli gladare sen. Evas pappa har nog helt rätt där. Jag har hört min egen mamma säga att hennes bästa tid är nu, sedan hon fyllde 40...
Jag är inte ett dugg orolig för att bli gammal och jag hoppas att jag får vara frisk och leva riktigt länge - jag har ju fortfarande massor som är ogjort!

Evas värld sa...

Ja det är sant Eva och vem vet hur man påverkas av olika saker. Dessutom är det inte rättvist som du säger att vissa föds med en grundton av lycka och förmåga att se det ljusa medan det är tvärtom med andra.

Pia du är ett så bra exempel på att man kan tackla livet med allt vad det innebär av sorg och glädje med ljusa förhoppningar och glädjespridande, det är fint!

Cecilia så fint det är med sådana förebilder! Och säkert fasar vi alla för demens och svåra sjukdomar, men inget blir ju bättre av att man målar upp fasor på väggen innan de inträffat.

Anonym sa...

Det som jag känner inför ålderdomen är hur ska man orka. Jag är redan så trött, 46 år.... Livet sliter ut en. Det du beskriver låter underbart, men så kan jag nog bara tänka och känna om jag har ett tryggt liv ekonomiskt sett. Och hur får man det? Jag vet inte ens om jag kommer ha tak över huvudet om tio år eller ens om två år. Ju äldre man blir, desto svårare att få jobb. Dessa drömmer låter för mig, idag , som en lyxdröm att kunna unna sig dem. Men jag hoppas at jag kommer att kunna leva så.
Johanna W i Gbg

Evas värld sa...

Annika! jag känner som du, ser allt det lustfyllda som finns att göra. det är också härligt att bli allt tryggare i sig själv som äldre. Orosmolnet är bara sjukdomar, men det vet man ändå inte i förväg hur man drabbas av så varför ta ut oro i förskott?

Johanna, jag vet nästan ingen som arbetar så mycket och intensivt som du och med så många olika saker. Jag förstår faktiskt att du blir trött. Jag kollar ditt tempo... och det är så mycket du hinner!

Jane Morén sa...

Det som skrämmer mig med att bli gammal är hur samhället ser ut då. Hur hårt och uteslutande det kanske blivit. Jag är rädd att inte klara mig ekonomiskt, jag är rädd att jag inte ska känna mig hemma i det samhällsklimat som råder. Men rädd för att bli gammal är jag nog inte generellt, bara att ålderdom med sjukdom är utsatthet och beroende i större grad.

Evas värld sa...

Jane, det är skrämmande, att vara gammal och ensam kan nog kännas iskallt i dagens samhälle. Jag är också rädd för samhällsklimatet men det är väl där vi får kämpa på och inte ge upp? Kram
Eva