https://www.instagram.com/evaswedenmark/

tisdag 4 mars 2014

Om att känna sig ensam men vilja vara med - märkunderligt för känsliga men livrädda

Det har legat en bok bredvid min säng som jag länge tänkt blogga om men den är svår att skriva om. Och fantastisk. Eller märkunderlig, som min mamma brukade säga om fantastiska men inte så lättbegripliga saker.
Det är Anna Höglunds märkliga bok om detta talar man endast med kaniner.
Åldersgrupp 12-15, säger förlaget, men jag säger åldersgrupp alla känsliga varelser från 10 till 100. Stark igenkänning. I synnerhet om man innerst inne är alldeles ensam och känslig men vill vara med.
Det hjälper inte att man har många skyddslager, årsringar som förhärdat, innerst inne pickar kanske kaninhjärtat ändå, ängsligt.
Som det här:

"ibland tror folk att man överdriver
Som när jag var liten och inte ville gå på barnkalas
De tror att man larvar sig
De fattar inte allvaret
att det finns en gräns för vad man orkar med
Själv blev jag med tiden rätt bra på att säga nej."

Den trettonårige kaninen skildras i korta texter, collage med teckningar och foton. Det är en bok som jag inte släpper. Som inte släpper mig. Sorglig men hoppfull. Det är som om kaninen viskar i mitt öra, bara för mig. Men antagligen är vi många kaniner som lyssnar till texten.
Det är hoppfullt också:

"Jag håller med om att man är sin egen värsta fiende
Men om allt också är sin egen motsats
kan man ju samtidigt vara sin egen bästa vän."


Inga kommentarer: