Smärtsamt och vackert om att åldras ihop

Jag läser en så fantastiskt bra och vackert formgiven liten bok från fina förlag Bucket Listbooks. Den första i en ny serie klassiker, Simone och Co, främst berättelser skrivna av kvinnliga franskspråkiga författare. Det är första gången  Misstag i Moskva publiceras,  i svensk översättning av förläggaren själv Helen Enqvist.

Denna kortroman  skrevs 1966-67 men publicerades först 1992 i en tidskrift. Ett äldre gift par besöker Moskva och makens dotter från ett tidigare äktenskap. De upplever en kris i sin relation. Det är den yttre handlingen, i djupet av deras själar och hjärtan pågår ett annat drama.

Simone de Beauvoir reste flera gånger med Jean-Paul Sartre  till Sovjetunionen  inbjudna av sovjetiska författarförbundet. 

Det äldre paret har levt länge ihop. Men slitningar finns och gräl som ligger i träda i väntan på att blossa upp. Ändå är de så nära varandra och så beroende av varandra. Det är  en fint skriven, berörande roman om kärleken på äldre dar, om att växa samman och att åldras tillsammans utan att riktigt vara medvetna om att tiden gått. Att upptäcka brister i kropparna som åldras och inse att det finns så mycket man inte längre kommer att eller förväntas göra. Att sluta sig inför varandra och åter tro att allt är slut, att hitta sprickorna i den värld de båda stänger in sig i och nå varandra igen.

Smärtsamt vackert och klokt skrivet. Boken lever kvar i mig, deras samtal. Och påminner om min sorg över att inte uppleva en kärlek som orkade hela denna väg.
.

Vietnam, mon amour, min ungdom, jag längtar ständigt tillbaka

Fem år sedan jag senast var i Hanoi, här en tidig morgon vid Hoan Kiem Lake

Lundströms bokradio, jag älskar det programmet som tar livet och litteraturen på allvar - med en glimt i ögat. 
Idag hade Marie Lundström varit i Vietnam. Mitt älskade favoritland. Trots förändringar, trots att det är ett annat land idag än när jag förälskade mig i det 1989 första gången jag var där.

Jag drabbades av en insikt idag. Programmet handlade inte bara om Vietnam och en fin författare och brustna illusioner. Carsten Palmaer var där och pratade om sina suveräna texter från Vietnamtiden, de som får mig att gråta än idag. Han pratade mycket om besvikelser, om brustna illusioner, ganska vemodigt.

Och då tänkte jag att men ja: Vietnam är ju mitt sextiotal, oändliga är det antal demonstrationer jag deltog i då. Jag var ung, så trosviss, så förhoppningsfull och jag trodde att allt kunde förändras, att vi, jag kunde förändra allt.

Marias och mitt studiematerial

När jag kom till Vietnam 1989, vi ordnade den första turistresan dit som redaktörer för Fönstret, ABFs kulturtidskrift, Maria Herngren och jag, mötte vi ju precis samma hopp om framtiden som jag kände igen från mitt sextiotal.
Undra på att jag kände mig som om jag levt i Vietnam. Där fanns ju precis denna glädje, denna framtidstro mitt i fattigdomen, denna närhet till människorna, denna trygghet när jag vandrade på de mörka gatorna bland de små koleldarna i Hanoi.
Min dröm om att framtiden var min, deras att framtiden tillhörde dem.
 Inga bilar fanns, knappt ens mopeder.

Kärlek i Hanoi

Det var tryggt och varmt och vänligt och alla ville prata med oss. Alla hade drömmar om framtiden. Fortfarande var skolor , sjukhus och dagis kostnadsfritt. Vi återvände året efter på SIDA-stipendium och skrev ett entusiastiskt studiematerial om Vietnam, se bilden. För entusiastiskt, man kan kalla det naivt. Men vi mötte så mycket framtidstro.

Sedan blev allt annorlunda, västerländsk kultur, turism, korruption i en kontrollerande enpartistat. Ett hårt liv och många besvikelser och drömmar som inte slog in.

Nu är det fem år sedan jag var där senast och det är annorlunda, hårdare, penninginriktat, censurerat, allt möjligt. Men ändå älskar jag att vara där, jag längtar ständigt till Hoi An.

Vietnam fäste sig i mitt hjärta och jag är en trogen typ. De jag älskat fortsätter jag älska trots att de sviker och förändras. Märkligt men så är det.

Vietnam, Mon amour.

Från hög klack till praktiskt platt, mitt eget skouppror

Två gamla slitna favoriter. Mina vita studentskor som E2 använt betydligt senare. Och ett par så vackra Cartierskor jag köpte i London, kanske på 80-talet? Sparar dem, kan inte göra mig av med dem

Mina nya vackra bekväma Katrinskiskor

Idag vill jag prata om skor.
Vad har ni för förhållande till klackar?
Mitt var gott i yngre dar, nu nobbar jag dem. Det är häpnadsväckande och fullständigt förtryckande att kvinnor ska trippa fram i dessa så obekväma skor.
Tänk er att det skulle vara män som trippade omkring i dessa fot-tortyr-redskap? Just det!
Så jag går runt i livet i platta skor. Mina Camper, har haft dem i åratal, är ljuvliga eller Eccosandaler. Platt platt.
Jag har kvar mina student-skor och vackra skor från min högklacksperiod. Se bilden överst. Letar förtvivlat efter min farmors knäppkängor från 1910-talet som jag använde på gymnasiet men hittar inte just nu. Få bli en annan skoblogg någon gång.

Egentligen passade min gångstil aldrig klackskorna. Jag minns när jag kom till Paris, jag kände att något var annorlunda med mig, jag gick gatorna fram med långa steg, som hemma i Sundsvall, så såg jag fransyskorna som verkligen trippade fram.
Jag var som en liten skogshuggare vid sidan av de superkoketta franska flickorna

Lånat bild från Skråmträskskon av den fina näbbstöveln.

Sedan kom min mer revolutionära period, då hade jag näbbstövlar fram till det att jag kunde ha träskor, sedan träskor hela sommaren tills det var dags för näbbstövlar igen.

Nu har jag skor med broddar inbyggda i sulan på vintern. Annars platta skor. Mest Camper.
Det finns ett undantag. När sonen gifte sig skulle jag köpa ett par platta skor av den fantastiska svenska skomakerskan Katrinski.
Men jag provade ett par med klack, grå mocka med guldkant, se bild,  älskade dem, köpte dem, hade dem hela bröllopsdagen och natten.
Så välgjorda och vackra.

Jag hör på radio att uppror pågår bland kända kvinnor med fötter som blivit fördärvade av vansinniga höga klackor. Ett klackuppror. Victoria Beckham, de höga klackarnas drottning ska sluta med klack och börja med platt.
Det enda vettiga!

Dagerman lika aktuell idag när det kungafjäskas i media

Jag lånar en bild från Republikanska föreningen, en dikt skriven av Stig Dagerman 1946

Jag är glad att jag är medlem i Republikanska föreningen. Och jag önskar denna familj som miljontals andra familjer att njuta av just sitt barn, den för varje familj unika händelse att ett barn blivit fött.

TV4 igår kväll, man kunde tro att nyhetsuppläsaren ingick i den kungliga familjen, han hade glädjefnatt. Ekonominyheterna ställdes in. Nu skulle det direktsändas från presskonferens på BB. Inför ett stort uppbåd av journalister och smattrande kamerablixtar berättade Daniel att han och hans hustru fått en son. Han var en glad och lycklig pappa och man unnar familjen ro att njuta av stunden.
Inte behöva stå i detta flåsiga mediacentrum.
Han gjorde en fin passning:
– Har ni pratat med kungaparet? ropade en reporter.
– Ja, vi har talat med våra föräldrar, svarade han, Daniel från Ockelbo.
Innan presskonferensen fördes ett pinsamt samtal i studion på TV4 där alla annan verksamhet verkade ha upphört. Vi fick veta i ett tramsigt samtal utan substans att Estelle minsann är en a-prinsessa, ett a-barn. Det meddelade Elisabeth Tarras-Wahlberg.

Jag håller mig för pannan. Vad är det för underdånigt kryperi media ägnar sig åt! Vill folk verkligen se denna krypjournalistik?


http://www.republikanskaforeningen.se/vi-behover-dig-som-m…/

Tankar en kravlöst gråmulen dag

Morgonen är kravlöst gråmulen. Jag är kravlöst omålad, rufsig i håret och iförd en gammal skjorta från Vietnam och pyjamasbyxor.

Jag vaknade i morse i min tysta lägenhet och tänkte: Vad jag har det bra.
Gjorde mig en stor kopp kaffe med varm mjölk, läste tidningen. Sedan har jag korrat och korrat ett manus, skrivit baksidestexter, pratat med mina döttrar.

Morgonen var kravlöst gråmulen. Jag är kravlöst omålad, rufsig i håret och iförd en gammal skjorta från Vietnam och pyjamasbyxor.
Det är en sådan här dag av stilla tillförsikt.
Det är inte alltid så.
Jag kan vakna med sorg i bröstet och känna mig så ensam. Jag kan sörja över att E2 är så långt bort i världen. Jag kan känna mig bitter och utan illusioner. Ja ni vet.

Så småningom i livet har jag ändå lärt mig att mitt humör är en berg-och-dalbana. Jag kan vara så himlastormande lycklig men också så ledsen och ynklig oc
h humöret skiftar som vårväder.
Men det är jag.
Barnen vet: Tomorrow is another day, säger de tröstande.

Och se, nästa dag vaknar jag kanske  i ett glädjeskimmer. Som idag.
Och jag säger det trots att en liten röst i mitt bakhuvud viskar: Kommer du inte ihåg vad du lärde dig som barn: Den som sjunger på morgonen får gråta innan kvällen.

Inget tvång på min lust så inget mer blogg100

Jag tänkte följa #blogg100. Det är en kul idé, framför allt får man tips om härliga bloggare. Men jag släpper det. Jag skriver ju ändå mest varenda dag. Men jag vill inte lägga ett tvång på min lust.

Så jag hoppar av och fortsätter med mitt skrivande som jag gjort i flera år.
Just nu är jag intensivt upptagen med att lyssna på kloka vänners kommentarer till ett manus jag bett dem läsa.
Det är inte  korrnivå vi pratar om utan det är viktiga frågor de ställer om struktur, innehåll. De har önskemål om fler kapitel, fördjupade detaljer. Mycket att tänka på och jag ÄR i mitt manus.
I verkligheten är jag lite mer förvirrad än jag brukar kanske, väldigt upptagen av ett manus om en annan tid.

Skälla, hetsa, avbryta - inget bra sätt för journalister att locka fram information

Igår såg jag Gustav Fridolin utfrågas i Agenda av Anna Hedenmo. Jag mådde dåligt av det. Precis som jag alltid gör när jag ser journalister som tror att den bästa metoden att göra intervjuer är att som en ilsken terrier kasta sig över intervjuobjektet, skälla, hetsa, avbryta. Jag såg fascinerad igår vidare och tycker det är obegripligt att tro att det ska vara sättet att få information. Fridolin är slipad nog /eller så är han bara lugn/ och fortsatte lugnt att argumentera.
Vad som är så jobbigt är också att den typen av journalistik på något sätt förutsätter att allt är ruffel och båg och att deras uppgift är att gräva fram de dolda köttiga ben som intervjuobjektet försöker dölja.
Men dagens medietränade politiker har lärt sig det och det behövs en helt ny taktik med väl underbyggda frågor. Anna Hedenmo har kunskaperna, hon är skärpt och påläst. Men varför då så aggressiv? Är det någon mer än jag som mår dåligt av det?
Och det borde vara förbjudet att hela tiden avbryta!
Avskyr det.

Låt kloka vänner läsa ditt manus

Vi har festat och firat denna vecka, inte så mycket har blivit skrivet. Men i mitt huvud surrar samtidigt scener. Tankar på dialoger och personer från en roman jag lämnat till några vänner som läser den och kommer med så tänkvärda synpunkter.

Du ska verkligen inte vara rädd för att låta andra läsa. Det är så mycket man själv tycker är självklart men det är sannerligen inte lika tydligt för andra som läser. Låt dem läsa, ta till dig och kom ihåg att det till slut alltid är du som bestämmer hur det ska vara.

Att få gensvar i form av kritik, frågor, uppskattande ord är en stimulans.
Kanske någon är rädd för att lämna manuset till andra? Men kom ihåg att din bok kommer att nagelfaras av många sedan. Kritiseras också, ifrågasättas.
Bättre då om flera kloka människor läst och delat med sig av sin ärliga uppfattning.

Recensioner gör ibland ont, de kan vara illvilliga eller skrivna utifrån  motiv som inte har med din text att göra. Det kan du inte styra över.
Men förbered dig genom att låta kloka godsinta vänner läsa och kommentera.
Det gör jag.

Meditation ett uppfriskande bad för själen

Min skogsbacke på ön. Vad jag längtar dit. Snart.

Allergin har slagit till så jag vaknar lätt bedövad i märkliga drömmar. Numera vet jag att det är allergi. Tidigare trodde jag alltid att jag drabbats av intensiv vårförkylning.

Solen skiner, E2 drog iväg till yogapassa. Skulle jag också träna? Kanske sen. Men först en morgon med mild start. Jag använder appen Headspace för att hjälpa mig att vara närvarande. En mild röst talar till mig och det blir lättare att försätta sig i ett tillstånd man kan kalla medveten närvaro. Det är som om själen får sig ett uppfriskande bad.
Efter en kvarts meditation har jag en helt annan energi.

Dagens tema ska vara detta, bara vara.

Snart kommer E2 tillbaka. Vi äter frukost och pratar. Timmarna rullar fram och jag ska ta in dem. Blå himmel och sol. Det är element av lycka för mig.

I kväll kommer barnbarnen hit. Jag vill möta dem med lugn och frid i sinnet.

Önskar dig detsamma, en dag av frid, lugn, lycka.

Sommaren rullar igång och blommorna prunkar i trädgården på ön

Vi klipper selektivt, vallmon sparar vi. Och lupinerna

Första riktiga sommardagen på ön. Gräset var så högt, Milton och jag vadade igenom höga strån när vi kom ut.
Vildmark när vi kom, nästan park när vi åkte - tack vare flitiga klipparna Elin och Fredrik som kom och klippte, och klippte.
Det är en hästjobb när det är så högt tätt gräs men nu är det så fint.

Vår magnifika Rhododendronbuske lyser. Och vi sparade så klart våra lupiner och vallmon som jag älskar.

Igår kväll var vi ensamma Milton och jag. Vi tände en eld och myste i soffan med den fantastiska barnboken Vill ha fisk av Aslaug Jonsdottir (översatt av min bror John). Den är så finurlig i sin syn på de vuxna som vill så mycket men förstår så litet. Jag fick läsa den tre gånger i rad.

Så sommaren rullar igång, en skrivsommar hoppas jag. Klart jag bloggar, och jag ska putsa på några manus jag har. Och umgås med vänner och familj.

Unga tar upp kampen mot maffian och vägrar betala "pizzo" - beskyddarpengar

Intressant artikel av Bertil Wall i Dagens ETC den 2 juni om kampen mot maffian på Sicilien

Maffian på Sicilien, Cosa Nostra, märker man som turist inte mycket av. 

Men maffian finns och är fortfarande stark. När jag kom hem och gick igenom veckans tidningar hittade jag en så intressant artikel i ETC om hur unga på Sicilien för en kamp mot maffian.
Det känns hoppfullt att "Addio Pizzo" startades av unga studenter i Palermo som tröttnade på att maffian, Cosa Nostra, hade kontroll över allt. Tog betalt för sina tjänster av minste affärsinnehavare som tvingades betala "pizzo" - beskyddarpengar. 
Addio Pizzo betyder Farväl Beskyddarpengar.
 Idag betalar cirka 80 procent av affärsinnehavarna i Palermo pizzo så det är en mäktig - och grym - organisation de tar upp kampen emot. 

Tack ETC för alla intressanta artiklar, måste jag utbrista! Jag har bara råd med en dagstidning. Nu har jag valt Dagens ETC.

"Maffians makt endast kan brytas om vanliga medborgare vågar berätta vad de sett och hört. Det är ledorden för organisationen Addio Pizzo, som genom att påverka konsumenter får allt fler att vittna mot den organiserade brottsligheten på Sicilien.

– Vi har under många år levt med

slutna ögon och munnar, men min

förhoppning är att vi om tjugo år kan

ställa oss upp och skämmas över vår

tystnad, säger Edoardo Zaffuto, tales-

man för Addio Pizzo."

Vilka smaker tog jag med hem från Sicilien?

Hemma igen. Ingen balkongutsikt längre över Isola Bella i sol på morgonen. Inte mina två fina döttrar att dela rum med. Vi lyckas med det och det är för det mesta bara trivsamt.
Det blir lite speciellt att komma hem efter att ha umgåtts så intensivt. Det blir lite för tyst kan jag tycka. Men så är det. Jag är lycklig över denna vecka.

Vad tar man med hem från Sicilien - som matglad person. Mest ljuvliga minnen av vällagad mat. Men jag hittade också min favoritost: Formggio i sale peperoncino - gudomlig ost med någon slags stark chili i, jag åt den till frukost varje dag. Tjejerna gillade den inte alls, men jag karvade flitigt av den stora osten.

Det är svårt att ta hem mat. Det blev drickbara saker i stället. Grappa, älskar jag. Limoncello, en favorit och så Mandelvin, Mandorla, hemgjort i en liten by där vi var. Iskallt ska det njutas och det är himmelskt.

Förr köpte jag alltid Amaretto men jag har tröttnat på det, för mycket Björnklistersmak. Och Prosecco finns bra och billigt på systemet. På bilden nedan ser ni fynden och på bilden ovan balkongutsikten.

Kärleken till den goda enkla maten

Mina böcker, de medhavda, tog slut så fort. Och inte har jag böcker uppladdade, omoderna människa som jag är. Jag vill ha riktiga böcker. Så jag rotade runt i den lokala bokhandeln/tobaksaffären och hittade denna bok: The food of love Cookery School av Nicky Pellegrino.

En grupp kvinnor  kommer till Sicilien för att lära sig laga mat av den vackre Luca Amore. Det underbara i boken är att det handlar om mat, siciliansk mat, sida upp och sida ner. Så jag läste vällustigt och tänkte på vilken restaurang vi skulle gå till just denna dag.

Mat älskar vi i min familj. Dotter Elin grät av lycka när hon på restaurang i Italien fick sin första riktigt goda italienska pizza - så skulle pizza smaka. Och hon grät en gång till när hon åt Pasta al Vongole.

Jag grät nästan när jag åt en Pasta al Vongole på  Rosso Peperoncino i Taormina i veckan. Så fantastiskt god var denna enkla rätt. Goda råvaror, tid för kryddor och ingredienser av bästa kvalitet att smälta ihop ... det är italiensk mat.

En egensinnigt påhittad blivande klassiker: Mördarens apa av Jakob Wegelius

Det är sällan man läser en så egensinnigt påhittad,  fantasifull och dramatisk roman  med en så samtidigt vänlig underton där kärlek och vänskap är som en god varm ström genom boken. Mördarens apa är en bok jag önskar alla barn och vuxna

Jakob Wegelius nya bok Mördarens apa är en sällsam och omsorgsfullt skriven historia om ett gåtfullt mordfall.
Den börjar i Lissabons hamnkvarter, tar oss över haven till  en indisk maharadja.
Det är en historia om mörka hemligheter och svåra brott, men även om vänskap, hopp och förlåtelse. Mördarens apa är en fristående fortsättning på  Legenden om Sally Jones från 2008 som jag nu kommer att kasta mig över med största läshunger.

Vilken ovanlig, fantastisk och märklig roman detta är.
Historiens berättare är en gorilla, Sally Jones, maskinist på lastskutan Hudson Queen. Hon och hennes vän, sjömannen som kallas för Chiefen, blir inlurade i en skum affär. Hudson Queen går under och Chiefen blir oskyldigt dömd för mord.
Sally Jones startar en lång  kamp både för att rentvå Chiefen. På den vägen träffar hon bland annat den goda och begåvade fadosångerskan Ana Molina och dragspelsmakaren Luigi Fidardo.

I boken finns svartvita precisa bilder av alla personer. Precis som boken är så minutiöst skriven är bilderna också så precist och utsökt tecknade.

Det här är den mest välskrivna, fantasifulla och egensinniga ungdomsbok jag läst på länge, en blivande klassiker och en given Augustprisvinnare.

Maten var mödan värd - till och med de 124 trappstegen

Vi läste på nätet om en fantastisk undangömd liten familjerestaurang, La Barcaiolo, vid en fiskehamn, en strand, långt borta men nära.
Så vi gick dit. Och maten var fantastisk. Vi satt ute, myggorna surrade lätt.
Havet kluckade och maten var otroligt vällagad.
Vi gick ned med ganska lätt steg ner när vi väl hittat vägen, det var väldigt många trappsteg.
Med lite tyngre steg och fyllda magar gick vi upp.
124 höga trappsteg.
Men det var så gott.
Maten var mödan värd.

Neil Gaimans "Oceanen vid vägens slut" är ett mästerverk, läs den!

Killen i pocketshop på Arlanda blev glad när jag köpte Neil Gaimans senaste, Oceanen vid vägens slut. Omedelbart började vi prata. Om Gaiman om hans fantastiska böcker  där verklighet och fantasi blandas på det mest otroligt vackra och spännande sätt. Båda hade vi misslyckats med att få biljetter till Gaimans framförande i Stockholm nyligen. Jag försökte och försökte men misslyckades. Det var sorgligt men jag kunde lyssna till samtalet med honom på Youtube tack och lov och blev ännu mer förtjust än tidigare.

Jag köpte boken på engelska, trodde inte den kommit ut på svenska. Det har den i översättning av Kristoffer Leandoer så den ska jag skaffa när jag kommer hem. Jag vill kunna njuta av varje detalj i hans vackra språk, även om jag förstår engelska ganska bra är det nyanser jag missar. Men det här är en bok man läser om. Och om igen.
Det är ren magi, skulle jag vilja säga, denna bok om bland annat magiska krafter  och om vänskap

Neil Gaimans roman är ett mästerverk. Man dras in i sedan länge glömda händelser där en liten pojke drabbades av stor ondska och fann djup vänskap .
En medelålders man återvänder för en begravning till sin barndoms trakter, sätter sig i en bil och åker på måfå. Men hans undermedvetna leder honom till en bondgård, han sätter sig vid kanten av en damm vid en bondgård vid vägens slut och börjar minnas.
Och vi är med honom i de dramatiska skeendena vid denna damm eller är det kanske en ocean.? Och vilka är bondgårdens invånare. Vad är minnen, vad är verklighet, vad är dröm? Vad minns man själv av sin barndom?

Jag hamnar i ett drömlikt tillstånd när jag läser den och det är en bok jag aldrig vill ska ta slut! Tyvärr gjorde den det så nu ska jag läsa om den.

Nio maffiga tårtor till frukost?

Visserligen är det många trappsteg till stranden men hur ska man kompensera en italiensk frukost? Hur gör italienarna själva?

Vårt hotell på Sicilien har tio rum. Inte så många gäster alltså. Men på frukostbordet stod 9 - ja nio - tårtor. Choklad, jordgubb, nutellapaj, äppeltårtor ...

Först blev vi bländade. Sen såg vi att det fanns frukt också, allt: persikor, mullbär, jordgubbar.
Mackor också och ost och söta marmelader och massor av Nutella.

När vi gick ifrån matsalen kollade jag, jo massor av tårtbitar hade gått åt!

Som sagt ....många trappsteg, det blir bra! Det måste det bli!

Dessa älskade barn som hittar på överraskningar jag aldrig ens kan drömma om

Foto:Elin Swedenmark

Det kommer verkligen en dag då man känner att det inte är prylar man önskar sig mer av.
Däremot upplevelser. I synnerhet upplevelser tillsammans med vänner och kära familjen.
Så gissa om jag blev glad senaste födelsedagen när barnen och deras kärestor skramlat ihop till en resa till mig.
I synnerhet som det var en resa till ett ställe dit jag längtat så: Sicilien. Dessutom ingick i resan att Elin och Ellen följde med.
Denna vackra ö som  överträffar alla förväntningar.
Dessa älskade barn som hittar på mer än jag någonsin kan drömma om som överraskning.

Foto: Elin Swedenmark

Vill du läsa mer om Sicilien? Här en länk till ett av Elins reportage. 

En ensam längtande tonåring i blå skor - möt henne i "Mellan dig och dig"

Blå himmel. Sol. Känner mig glad. Igår fick jag order att ta det lugnt. Inte göra någonting. Hur svårt är det inte för mig. Det finns bara ett sätt att "inte göra någonting": Läsa.
På biblioteket hade de rensat böcker och oj vad jag fýndade. Jag tittade lystet igenom högen. Vad kände jag för.
Greppade Katarina Kieris Mellan dig och dig. En ungdomsroman. Hon skriver så fint, Katarina Kieri. Ett poetiskt språk.
Boken är vackert skriven och fylld av längtan. Språket är fyllt av färger och det händer så mycket trots att det ändå är ganska stillsamt.
Kanske gillar jag boken extra mycket för att huvudpersonen verkar vara en syster i anden till Gabrielle i mina böcker Frusna ögonblick och Är du glad Gabrielle? Sökande skrivande tonåringar som letar en livsväg.

I den här boken är  Tora huvudperson. En ensam sjuttonåring i blå skor. Hon längtar. Efter vänskap, efter kärlek.  Hon har en självbild som är så mycket mer dyster än den Tora världen ser. Det är fint skildrat och vackert skrivet.
Mycket av handlingen försiggår i hennes huvud.
Jag tycker mycket om att följa hennes inre tankar och samtidigt läsa den yttre handlingen. Den här boken gjorde mig lycklig att läsa.Och lite nostalgisk.

Perfekt sommarsträckläsningsroman för oss boknördar

 

Jag har hittat en alldeles underbar bok för alla oss boknördar som helst av allt läser, som alltid har en påbörjad bok inom räckhåll och tycker att en dag utan läsning är en ganska tråkig dag.

Ja jag beskriver mig själv så klart.

Känner du igen dig så är jag säker på att du faller lika pladask inför denna bok som jag: Läsarna i Broken Wheel rekommenderar av Katarina Bivald
Jag hade aldrig hört talas om boken med den lustiga titeln men slöletade läsning i Pocketbokhandeln innan tåget skulle gå  och hittade den och jag är så förtjust.

En perfekt sommarsträckläsningsroman.

En brevväxling mellan 28-åriga Sara Lindqvist från Haninge och 65-åriga Amy Harris från Broken Wheel i Iowa med utbyte av böcker, brev och tankar om liv och  litteratur leder till att Sara bestämmer sig för för att hälsa på Amy.

När boken börjar står Sara ensam i en liten stad mitt ute i ingenstans. var är Amy? Sara är en ensam turist i ett hus fyllt med böcker. Invånarna i Broken Wheel tar hand om den förvirrade turisten. Mötet mellan stadens invånare och Sara leder till att känslor förlöses, oväntade möten uppstår och något händer i den lilla staden.
Något händer i mig också när jag läser. En känsla av lycka sprider sig i mig, jag läser och småler och vill bara vara kvar i denna förtjusande galna stad.
Det handlar om böcker, läsning, vänskap. Och om kärlek så klart.