Spännande blandning av hårdkokt thriller och feel-good i Jens Lapidus nya

Jag har ju berättat att det bland annat var Jens Lapidus välskrivna debutbok Snabba Cash som inspirerade oss att skriva Förfärande Ängel. Perspektivet i Snabba Cash var  dock så manligt, vilket inspirerade mig till att föreställa mig en kvinnlig hämnerska.

Men det kvinnliga perspektivet har utvecklats i Jens Lapidus så välskrivna och spännande böcker. Som nu i Top dogg, den tredje delen om advokaten Emelie och gangstern Teddy, som kommer i kontakt med ett vidrigt nätverk av framgångsrika män som utnyttjar unga flickor.

Jag har lyssnat nästan oavbrutet min vakna tid de senaste dagarna på Topp Dogg, kan liksom inte sluta, vill veta hur det går. Lapidus skriver så kunnigt, så rappt. Så spännande
Det märkliga med denna roman är att det är som en blandning av mina favoritgenrer hårdkokt thriller och feel-good, spänning och relationer. Läs eller lyssna så får ni se/höra!

Nu ger jag mig ut på tigerstigar, trotsar allergin

Jag trodde min mac med alla manus i höll på att krascha. Panikläge med snar lämning.
Dessutom fungerade inte mina skrivare.
Macarnas Maestro Lukas kom som en räddande ängel, han hörde paniken som rådde och kom, lade lugnt sina händer på min mac, konstaterade att allt var bra, det var bara någon liten inställning, han fixade enkelt skrivarna, konstaterade att den externa hårddisken var DÖD, installerade en ny.
Lukas räddade oss många gånger på Fönstret. Han är suverän.

Sen skrev jag, fixade en ny mobil, gosade med Elsa, lagade mat, pratade med Elin. En bra dag.

Men varför är jag då så oändligt trött? Jag vet ju, det är allergin som slår till som sjutton i år. Jag är laddad med alla möjliga allergimediciner, det hjälper inte. Jo, det hjälper en del mot allergin men inte mot den monumentala trötthet jag känner nu.

Tror jag går och lägger mig med Den som går på tigerstigar, efterlängtad roman av Helena Thorfinn. Jag tyckte mycket om hennes första,  Innan floden tar oss.

Ordbrodösen: varför har har jag inte den här boken kvar att läsa?

Jag läser fort, för det mesta.Väldigt snabbt. Men ibland är en bok  så speciell att jag verkligen tvingar mig att läsa sakta. Så är det med en ny fantastisk allåldersbok jag just läst, Ordbrodösen av Anna Arvidsson. Vilken magisk bok. Jag tillät mig att ta några kapitel i taget bara. Bara ett till, tjatade jag på mig själv när jag läst klart de kapitel jag tillåtit mig.
En sån där bok vet ni som när man läst sista sidan tänker: Varför har jag inte den här
boken kvar att läsa?
Det är Anna Arvidssons debut och kanske kallas den en bok för unga vuxna? Bry er inte om det. Den passar alla som älskar sagor och mystik men också uppskattar intensiv nutidskänsla.
Den handlar om en hemlighet som bevarats i generationer, en gåva bland kvinnorna i släkten att kunna påverka genom sina skrivna ord, en magisk gåva som inte får missbrukas och som hålls så hemlig. Som också kan vara farlig om den missbrukas.
Den dagen Alba fyller arton ska hon invigas, kunna styra människors tankar och handlingar med sina ord. Men något händer.
Mer vill jag inte säga. Det är en förunderlig saga, fint skriven med ibland andlöst spännande innehåll.
Författaren rör sig lika ledigt i Värmland som på söder, nutidskänslan finns där men också trådarna bakåt i tiden. Hemligheter och lögner som Alba måste kämpa emot för att finna sin egen väg.
Vilken debutbok.
Sara R. Acedo har gjort ett mycket fint omslag.
Jag har bara en uppmaning: Läs Ordbrodösen!

Dagens shelfie - läs en bok

Ja det här är dagens  #shelfie.
En bit av min bokhylla.
Med bilden följer uppmaningen: Strunta i att läsa alla deprimerande spaltmetrar om Trump.
Läs en bok i stället.
Det finns så många bra!
Det gör dig gott.
Själv läste jag inatt Carolina Neuraths nya spänningsroman Gränslösa. Kul och välskriven. Arg och spännande. Lärorik. Gillar det!

Vi skapade ett skyddat rum när vi skrev med pseudonymen Emma Vall

 Plötsligt slog tröttheten till. Jag blev förvånad först, varifrån kom denna känsla av utmattning.
Mamma, sa både E1 och E2, du har arbetat som en galning hela sommaren, varit på Bokmässa, haft seminarier, skolbesök, haft så många järn i elden.
Ja, de har väl rätt. Det är  samma fenomen som alltid. Jag har så svårt att inse att man kan köra slut på sig själv när man arbetar med det man älskar mest, skriva.
Jag vill ju skriva, sitta vid min mac, skapa, skriva om, skriva nytt. Jag har ju faktiskt både publicerat en ny bok i år och snart skrivit en till och gjort allt det döttrarna räknat upp. Det har gått så lätt för att det varit så roligt och jag har varit så nöjd med att livet ger mig möjlighet att vara verksam.

Men idag har jag bara korrat ett manus, annars promenerat, satt upp nya gardiner, hämtat mat från en underbar food truck som parkerar vid lunchtid utanför mig, fikat med bästa K.
Och läst Elena Ferrantes Min Fantastiska väninna. Jag förstår att jag inte läste henne i somras.  Jag kan inte engagera mig i en så bra bok medan jag skriver på en bok själv.
Nu är det dags, nu hungrar jag efter bra läsning. Jag sov knappt igår natt, ville bara läsa vidare.

Jag såg intervjun med Claudio Gatti som verkade så nöjd med att han "avslöjat" vem som finns bakom pseudonymen, vilket patetiskt sätt att göra avtryck. En myra i fotspåren på en gigant. "Hon ljuger!" sa han med brösttoner, "därför har jag rätt att rota". Ljuga? Eller lägga ut dimridåer för att man inte vill bli hittad?

Jag har själv skrivit under pseudonym utan att någon visste vilka vi var, Emma Vall, vi gjorde det för att vi ville bli bedömda som den författarröst vi var, vi ville inte att vi skulle bedömas av recensenter som letade efter vad vet jag ... olika stilar? Ingen anade att vi var tre bakom pseudonymen. Det var skönt att arbeta i lugn, utan mediabrus.
Vi höll på så i två år, skapade ett alldeles eget skyddat rum med skrivro. Sedan tröttnade vi på det, vi var ju stolta över våra böcker och ville berätta det.
Elena Ferrante har gjort en otrolig succé och skrivit fantastiska böcker. Men varför skulle hon inte ha rätt till att välja själv om hon vill framträda eller skapa vidare i lugn i stället för att utsättas för en exempellös mediacirkus. Det är hennes val som jag respekterar.
Jag behöver inte veta vem författaren är för att kunna njuta av böckerna, . men åh vad jag avundas E1 som läst hela serien på italienska. Själv får jag vänta ...

Snart är det Bokmässan - och vi är där

Birgitta Backlund och jag har ett seminarium tillsammans på Bokmässan

Hoppas vi ses i Göteborg! Välkommen till vårt seminarium där fina författaren Birgitta Backlund och jag frågas ut av Charlotta von Zweigbergk om "Generationen som aldrig ger upp".

Birgitta och jag är förlagskamrater på Ordberoende förlag - detta lilla pigga uppstickarförlag som nått sådana framgångar med sina böcker som berör. Starka engagerande romaner om viktiga ämnen.
Vi kommer att vara på Bokmässan och det finns gott om tid till signeringar och samtal. Det är väldigt roligt att vara med på Bokmässan när man har en ny bok. Jag ser fram emot att träffa så många vänner som möjligt!

Sommarläsning 3: Så mycket jobb bakom de intressanta intervjuerna

Något av det bästa jag vet på landet är att krypa upp bland kuddarna i sängen på kvällen och läsa spridda kloka tankar av personer som intresserar mig.

Jag har två böcker som jag läser ur ibland.
Dels är det Stina Lundberg Dabrowskis bok Stinas möten. Dels är det Cecilia Hagens
 Ständigt frågvis - 726 människor jag mött.

Det är väl journalisten i mig som är nyfiken på hur de arbetar och tänker, dessa två framgångsrika journalister som mött och gjort intervjuer med så många människor i sitt yrkesliv.
Hur förbereder de sig, hur går intervjuerna, hur tänker de? Båda böckerna är oerhört generösa med att dela med sig av både möten och yrkeshemligheter, av styrkor och svagheter. Det är som att föra ett roligt samtal med en nära vän att läsa dem. OBS jag känner ingen av dem!
Stina har intervjuat Leonard Cohen, Madonna, Thatcher, Nelson Mandela, Jan Stenbeck och så många andra. Cecilia Hagens bok är som en provkarta på kändissverige med alla artister, politiker och kungligheter hon gjort intervjuer med. Roliga och lättlästa, men alltid också med humor och en viss skärpa.

Befrielseroman med härligt driv och gott humör

Petras romandebut

Petra Sandberg-Holstenssons debutroman gjorde mig glad. På andra sidan växer gräset är en roman om att komma ut. Huvudpersonen Sandra har levt ett traditionellt liv, gift sig med en kille, skaffat villa. Men i längden kan hon inte förtränga sin attraktion för kvinnor och hon gör ett modigt uppbrott från sitt liv för att söka sig nya relationer. Men vad ska hon säga till sin man och till sin familj när hon kommer ut vid trettio års ålder?
Det är så varmt skrivet, med  dråpliga situationer som blandas med stort allvar och fint skrivna sexscener.
Även om gräset på andra sidan är grönare, väjer inte Petra Sandberg-Holstensson för problemen som finns på vägen. Nätdejting verkar inte mindre komplicerat för en lesbisk kvinna och hon möter svartsjuka, skvaller och fördomar också i sitt nya liv. Men även  - och framför allt - fint skildrad vänskap och härliga nya relationer.
Hur träffar man någon att tycka om, en evig, alltid lika svår fråga oavsett läggning så klart.
Genom den nya väninnan Linda och hennes flickvän ger sig Sandra ut i gayvärlden på sexdejter, IRL-dejter och fester i sitt sökande efter äkta varma känslor. Hon möter en ny värld och en gemenskap hon känner sig hemma i.
Det här är en befrielseroman, skriven med ett härligt driv och gott humör.

Strålande sommarläsning

Jag har inte haft den lässommar med en massa tips som jag lovade i början av sommaren. Sanningen att säga har jag varit så uppslukad av mitt eget skrivande att jag knappt alls läst. Men några böcker har jag hunnit med.
Annars har jag mest ägnat mig åt mitt eget skrivande. Jag håller på med fortsättningen på Om ni inte börjar leva gör jag slut. Arbetsnamnet är Se upp med vad du önskar, det kan slå in. Jag är så inne i mina tankar på vad som händer med mina kvinnor i De fyras gäng!

Men jag har läst en härlig roman som utspelar sig i Frankrike. Min ständiga Frankrikelängtan fick en skjuts av Annika Estassys flyhänt skrivna feel-good-roman Alla dessa hemligheter om Louise som äntligen vågar drömma om ett eget liv sedan maken hastigt dött. En vidrig make. Han lämnar kaos bakom sig och Louise flyr till sin syster i södra Frankrike i byn i Sainte-Marie-sur-Mer. Systern som hon knappt haft någon kontakt med på länge.
Hon är inte vidare trevlig, Louise. Jag blir faktiskt riktigt irriterad på henne. Och jobbigt mesig var hon i förhållande till sin man.  Kan en kvinna idag verkligen vara så okunnig och undergiven?
Så det är inte för Louises skull jag läser romanen utan främst för de fina skildringarna av en liten fransk by, människorna och livet där.
De skildringarna tycker jag är riktigt härliga och jag får en stark närvarokänsla i byn, och vill gärna  hänga på bageriet och de små caféerna.
Men jag undviker nog gärna Louise om jag kommer dit även om det till slut blir lite mer ordning på henne när hemligheter uppdagas och hennes relation till systern fördjupas.





Anne-Lie Högberg debuterade med  Det kommer aldrig mer vara du och nu kommer uppföljaren, Väck mig när det är över. Jag tycker först när jag börjar läsa att det är lite för trivialt.
Men Anne-Lie fångar mig med sin starka berättelse om hur hon precis vid jul inser att knölen i bröstet kanske är cancer och sedan är ingenting trivialt utan mänskligt och nära skildrat.
Hela hennes liv ställs på sin spets och jag blir tagen och gripen av hennes historia som delvis är självupplevd.
Hur påverkas en relation av en svår sjukdom, hur reagerar barn och syskon? Gamla gräl känns plötsligt futtiga i dödens närhet.  Det är så inträngande beskrivet
Jag tycker Anne-Lie Högberg lyckas skildra alla dessa frågor så varmt och gripande - jag blir rörd och drabbad - och vill varmt rekommendera boken.

Smärtsamt och vackert om att åldras ihop

Jag läser en så fantastiskt bra och vackert formgiven liten bok från fina förlag Bucket Listbooks. Den första i en ny serie klassiker, Simone och Co, främst berättelser skrivna av kvinnliga franskspråkiga författare. Det är första gången  Misstag i Moskva publiceras,  i svensk översättning av förläggaren själv Helen Enqvist.

Denna kortroman  skrevs 1966-67 men publicerades först 1992 i en tidskrift. Ett äldre gift par besöker Moskva och makens dotter från ett tidigare äktenskap. De upplever en kris i sin relation. Det är den yttre handlingen, i djupet av deras själar och hjärtan pågår ett annat drama.

Simone de Beauvoir reste flera gånger med Jean-Paul Sartre  till Sovjetunionen  inbjudna av sovjetiska författarförbundet. 

Det äldre paret har levt länge ihop. Men slitningar finns och gräl som ligger i träda i väntan på att blossa upp. Ändå är de så nära varandra och så beroende av varandra. Det är  en fint skriven, berörande roman om kärleken på äldre dar, om att växa samman och att åldras tillsammans utan att riktigt vara medvetna om att tiden gått. Att upptäcka brister i kropparna som åldras och inse att det finns så mycket man inte längre kommer att eller förväntas göra. Att sluta sig inför varandra och åter tro att allt är slut, att hitta sprickorna i den värld de båda stänger in sig i och nå varandra igen.

Smärtsamt vackert och klokt skrivet. Boken lever kvar i mig, deras samtal. Och påminner om min sorg över att inte uppleva en kärlek som orkade hela denna väg.
.

En vackert skriven bok för många åldrar, skrev jag om Meg Rosoff

Men åh vad glad jag blev över årets ALMA-pristagare! Så här skrev jag redan tisdag 16 november 2010 om henne i min blogg:

En vackert skriven bok för många åldrar

Jag har läst en bok jag tycker mycket om: Meg Rosoffs Den jag var.

Den handlar om minnen och om vänskap. Hilary börjar på Sankt Oswalds, en internatskola i östra England som har specialiserat sig på ”hopplösa fall”. Han har blivit relegerad två gånger tidigare och han är berättaren, en sorgsen pojke. Den här skolan skulle också ha kunnat bli hopplös - ja det är den - men han står ut för att han träffar Finn som bor ensam i en liten stuga vid havet. Hilary fascineras av Finn och vill att de ska bli vänner, även om Finn verkar avvaktande och inte säger så mycket. Man får lust att läsa den på nytt när man läst ut den.
Hilary ljuger för hela världen för att få umgås med Finn. När Finn blir sjuk inträffar något oväntat.  Det här är den första boken av Meg Rosoff jag läser men jag blir nyfiken på henne. Det är ren njutning att läsa hennes språk. Så bra att xpublishing gett ut den! Och jo, den kanske kallas ungdomsbok, men det är en bok för många åldrar!  Så har jag det nu och Justin Case finns också på svenska.

Upplagd av Eva Swedenmark kl. 20:15

Politikermannen Göran och kulturmannen Horace på varsin soffa, liggande, samtalande

E2 på litteraturmingel , fotograferad av mig

Kärlekskamp, det intresserar mig. Hur man blir passionerat förälskad, älskar varandra, skaffar barn - och hur allting sedan vissnar ner och dör fast det inte var det man ville. Och hur kärlek trots allt lever kvar, för länge, ibland.
Därför ska jag så klart så snart jag kan, läsa Ebba Witt-Brattströms bok. Jag ser fram emot det. Men just nu är det så många intervjuer, artiklar, debatter om den så jag vill låta allt det sjunka undan innan jag tar till mig hennes roman.

Jag läser säkert Horace Engdahls bok också. Men den får vänta den med.

Dock läste jag en intervju med honom. Den målade upp en bild som var så konstig så jag måste berätta den, för kanske var det många som mer ägnade sig åt påsken än åt DN?

Så här: Göran Persson  kallade på Horace, han infann sig på utsatt tid:
"– Och där stod två långa soffor bredvid varandra. Jaha?! Så tecknar han till mig att lägga mig ned. han lägger sig i den andra. Så inleder han ett långt intellektuellt samtal som pågår i två timmar. Tysk politik, de europeiska ungdomen, religionernas roll, litteraturens betydelse. Ett enastående samtal. Han ville föra en gammeldags civiliserad dialog. När jag gick frågade jag: gör du detta ofta? Inte så ofta. Men han hade haft Torgny Lindgren på soffan. Det var en metod han hade."

Politikermannen och kulturmannen på varsin soffa, liggande, samtalande ...

Inte som när jag stod i vin-kön i Almedalen på ett s-mingel. GP valde ut mig i den långa kön, stegade fram, satte fingret rakt i min midja och sa något obegripligt om min senaste roman. Något om att den var obegriplig. Sen gick han.
Göran Persson och hans märkliga möten. Det där med pekfingret rakt in i trakten av midjan lär vara en annan metod han också brukade använda.

Ishavspirater vilken vild och härlig skröna av Frida Nilsson

"Vithuvud har tagit min syster! Vi måste fara efter och ta tillbaka henne!"
Men ingen rörde sig. De såg bort, tittade ner i sina glas, började mumla saker till varandra, och snart var det någon som sa: "Siri, din syster är borta. Så är det med dem som Vithuvud tar. De finns inte mer."

Vithuvud rövar bort barn och tvingar dem att arbeta i en farlig gruva där barnen inte överlever länge. Ingen vågar söka efter barnen. Ingen gör motstånd. Men när han tar Siris lillasyster Miki gör Siri det som ingen annan vågar - beger sig till Vithuvuds ö för att rädda Miki. Så liten är hon att hon kallas Knappen av en skeppskock som blir hennes ende vän.

Jag har precis slukat Frida Nilssons Augustnominerade roman Ishavspirater och jag är omtumlad och lycklig efter den läsupplevelsen. Vilken bok. Vilken berättarglädje och vilken klokskap som finns i boken. Det handlar om modet hos den lilla svaga när någon älskad hotas. Det handlar om att inte ge upp. Det handlar också om vad ondska är, varför blir någon ond? Varför fastnar man i omöjliga drömmar om att göra gott medan man gör ont?  Finns det försoning? Kärlek?

Det här är en bok som överväldigar mig. Språket är så vackert, historien så spännande och det underliggande temat om systerskap, mod, kärlek och tillit är så fint.
Från 9 år står det. Upp till sådär 100 kanske? Lite läskig för mindre barn men sedan en bok jag gärna och av hela mitt hjärta rekommenderar.

Denna vilda härliga skröna om  systerskap, vänskap, rädsla och mod är fint illustrerad i svartvitt av Alexander Jansson.

Den lille prinsen: Läs den, köp den, älska den, sprid den

Ibland funderar jag på vilka böcker jag älskar och vill sprida till hela världen för att de är vackra, kloka, fyllda av eviga sanningar, samtidigt lättlästa och alldeles underbara.
Ja vad säger ni?
Det blir inte så många men en som definitivt är med på topplistan är min älskade Den lille prinsen, Le petit prince av Antoine de Saint-Exupéry,  (Modernista, översättning Nova Gullberg Zetterstrand och Henrik Petersen)

Först, för länge sedan, hade jag den i en totalt underbar inspelning på en LP. Det var Gérard Philippe som läste på den ljuvligaste franska med sin speciella röst.
Vill höra den igen.
Men nu finns ju också den magiska boken som passar alla från 5-100 i en fin nyöversättning på Modernista förlag.
Har du inte läst, köp den, läs och bli lycklig.

Den är såld i 140 miljoner exemplar och översatt till 260 språk, det är inte bara jag som älskar den!

Den ensamme flygaren störtar i öknen och hör plötsligt mitt i ingenstans en liten röst som ber honom: "Rita ett får åt mig." "Dessine-moi un mouton."
Det är den lille prinsen, han som älskar en ros, men som nu gett sig av från sin planet och hamnat på jorden. Han iakttar människornas märkliga beteende, så träffsäkert, lär sig av en räv vad vänskap är. Och inser att kärleken han har till sin ros gör den alldeles unik.

"Det är bara med hjärtat du verkligen kan se"

Ja hur ska man kunna göra denna filosofiska, vackra kloka bok rättvisa på några rader.
Jag säger bara: Läs den! Köp den! Sprid den! Älska den!

Guillou uppfinner Hamiltons vackra smarta syster Johanne

Nu har jag läst min första e-bok. Tyvärr har jag ingen läsplatta så jag läste på macen, lite krångligt. I synnerhet för mig som gillar att stryka under och kommentera. Men nu var det så jag fick den så det fick gå.
Klart jag blev nyfiken på en bok som både Ann Heberlein och (enligt rykte??) Ebba tycker är feministisk.
Jan Guillou har nu kommit till den femte boken om nittonhundratalet, sett genom familjen Lauritzens ögon, Blå stjärnan. Denna gång är det Lauritz vackra smarta döttrar som driver handlingen.

Nöjsam läsning! Fast jag blir också full i skratt. Här har Guillou skapat en kvinnlig Hamilton, den perfekta kvinnan av överklass, Johanne Lauritzen, vacker, smart, stark, litterturvetare, spion, förförerska, alltid lika korrekt och välklädd och helt suverän i säng som i strid, lugn och överlägsen. Men det här är ju en saga så jag köper det.
Och tycker det är kul.
Johanne, hamnar  i Stockholms illegala värld av spioneri,  rekryterad av en brittisk spion- och sabotageorganisation. Med kaptens grad i den brittiska armén  hamnar hon i strid med SS-styrkor i Norge, tyska gränsvakter, räddar Norges judar på flykt, dödar och förför.
Britternas kodnamn för Johanne Lauritzen är Blå stjärnan.

Det här är också en saga som utspelar sig i en överklassmiljö jag inte vet något om. I titthålet är det nästan parodiskt hur de pratar och beter sig. Ett arakaiskt språk och levnadssätt.
En detaljstudie i överklassliv helt enkelt.

Guillou måste ha haft jättekul när han skriver om all mat som inmundigas. Undrar så om han åt sig igenom allt detta på prov nör han läste boken?
Det känns som om maten intresserat honom mer än de erotiska utsvävningarna, den är riktigt lystet beskriven, maten alltså.

Han har också fördjupat sig i en överklasskvinnas funderingar kring kläder på fyrtiotalet. Vad har man på sig på Cecil, Grand? Han beskriver verkligen kreationerna. Om det stämmer vet jag inte, men jag köper det. Allt utom detaljen att sextioåriga kvinnor bantar sig smala när de känner att deras förmåga till förförelse avtar? Gjorde de? Jag tittar på bilder av gamla släktingar på fyrtiotalet, inte sjutton skulle någon komma på den absurda idén att banta ner sig för att bli förföriska i min arbetarklassmiljö? Men det kanske också är en överklassmarkör, lite som man kan se otroligt avmagrade franska överklasskvinnor i den åldern?

Blå stjärnan är i alla fall ett tidsdokument som är nöjsam läsning.
Synd för Hamilton att de levde i skilda tidsepoker, han och Johanne. Men de kanske inte skulle ha varit älskande utan mera syskon om de träffats?

När kärlek inte längre finns - bara sorg, svek och lögner

Jag har precis läst Martina Haags bok Det är något som inte stämmer (med genialt omslag av Lotta Kühlhorn).
Det är en roman som bygger på upplevda händelser (råkar vi veta eftersom skvallerpressen noga på löpen noterade skilsmässan mellan Erik och Martina Haag). Men boken ska inte läsas som en självbiografisk partsinlaga.
Det är en inträngande roman om hur det är att bli lämnad, sviken av den man litade mest på i hela världen. Den går djupt in i mig som upplevt något mycket liknande.

Allt i boken börjar med en kandelaber som står fel, bredvid sängen i sovrummet på landet. Varför står den där? Fröet av tvivel är sått i romanen.

Och jag minns en gång i mitt liv när jag kom till vårt sommarhus. Det var  städat. Två koppar var diskade och två tallrikar stod i diskstället. På ett annorlunda prydligt sätt. Locket på dasset var däremot lagt upp och ner. 
Men - han hade ju varit ensam där, sa han. För att glädja mig med att olja verandagolvet. Golvet var inte oljat, och något var så fel så fel. Små detaljer som blir som ömmande sår man inte kan låta bli att röra vid fast man inte vill.

Det är något som inte stämmer är en roman om stor sorg och om svek. Men också om att resa sig upp igen, först mest för barnens skull. Sedan faktiskt för sin egen.
Delar av romanen utspelar sig när huvudpersonen är fjällstugevakt långt bortom alla kommunikationer och lever ensam i en stuga. Det är välskrivet, faktiskt roligt mitt i svärtan och spännande.
Ändå läser jag  partierna om Ráhnukka snabbt för att mer fördjupa mig i berättelsen om hur en relation går sönder. Om hur man pratar förbi varandra. Om förnekelsen  av vad som varit när en häftig förälskelse blommar upp. En roman om hur den som lämnar för sitt eget dåliga samvetens skull krossar självförtroendet hos den han sviker. Hur han ljuger, går in i en bubbla där det gamla livet bara skymtar som något man vill glömma och förneka.
En roman om hur ont det gör och hur förvirrande det är när den gemensamma bilden av förhållandet inte längre finns. När man inser hur den man litade på ljugit så mycket.
Var det aldrig så bra som den ena trodde? Var det alltid så uselt som den andre vill göra det till. Två verkligheter, två sanningar.
Jag har svårt att vara opartisk för jag känner igen så mycket. För några år sedan hade det gjort riktigt ont att läsa den.
Nu läser jag den med inkännande intresse. Och blir ändå peppad, för det är också en roman om att resa sig, gå vidare, skaffa sig ett nytt eget annorlunda liv. Det gör huvudpersonen i boken.
Det gjorde jag.

Brinnande författare om skrivande - vilken dag!

Marie Ndiaye med romanen Ladivine

Fantastiska Duong Thu Huong med No mans land

Jag var hela dagen igår på Stockholm Literature, dagar på Moderna Museet om skrivande, om litteratur med många utblickar i världen. Inget tingetangel som på bokmässan i Göteborg utan mer av allvarliga intressanta samtal om litteratur. Det är tredje gången men första för mig och det var en underbar dag.
Det var en lycka att få lyssna till Marie Ndiaye och Jonas Hassan Khemiri som först talade om sina senaste romaner, om deras tillblivelse och tankar kring det. Och sedan i varsin omgång läste högt ur sina böcker och berättade.
Jonas Hassen Khemiri, man blir förälskad i honom, hans ödmjuka sökande sätt att prata, hans lyssnande och öppna nyfikna blick på världen. hans humor. hans patos. Jag längtar efter att läsa hans roman. Inte brukar jag stå i kö för att få en bok signerad, men det gjorde jag. Och när jag tackade för samtalet han haft med sin franska skrivarkollega tittade han på mig och sa: "Jag var så nervös. Ville inte ta för mycket plats själv. Hon kommer ända hit, klart vi ska lyssna på henne."
Jag återkommer till boken, till de här dagarna, vill bara skriva några rader om det innan jag ger mig dit igen...

Jonas Hassen Khemiri med Allt jag inte minns

Och dessutom: Jag blir lycklig inte bara av tal om skrivande utan, måste jag få erkänna, av att Marie Ndiaye och även den vietnamesiska fantastiska Duong Thu Huong pratade på franska. För mig är det alldeles speciellt underbart att få lyssna till det språk jag tycker så mycket om.

Huong, hon måste bli översatt och jag tror hon blir det på Tranans förlag. Vilken kvinna!
Fantastiska böcker, sa Ebba Witt-Brattström. Själv sa hon att kampen var målet med hennes liv. kampen mot regeringen i Vietnam som förrått revolutionen, som ljuger och förtrycker.
"Folket hålls kvar i fattigdom. Det är så lågt. Skrivandet kommer för mig i andra hand, jag drivs i mitt liv av ett oförsonligt hat. I den kampen är jag med min själ och mitt hjärta."
Mer om allt detta, mer om böckerna! Nu ilar jag!

En mångbottnad roman som lever vidare

En roman om organdonation ... och du är helt uppslukad? sa dotter E2.
Helt uppslukad är sant. Men den roman jag läste är så mycket mer mångbottnad och rik. Jag sträckläste Charlotta von Zweigbergks roman Alla delar av dig  på Ordberoende förlag där organdonation är ett tema men det mer handlar om  uppslukande kärlek, kanske besatthet, och även sorg. Och en otrolig vilja att öppna sig för livet och inte ge upp.

När det gäller organdonation så tror jag att jag delar dåligt samvete med många. Vi är positiva men har inte tagit steget. Det gör man efter att ha läst denna bok. En kollektivroman där författaren så inträngande och fint visar vad det betyder i livet att kunna få hjälp att leva vidare.

Handlingen är spännande som en thriller och jag vill inte spoila.
Men sex människor ensamma på en vacker enslig ö i Stockholms skärgård, tidig höst. De tittar tveksamt på varandra: Vad är vi för grupp egentligen? Vad väntas av oss? De blir inte mindre nervösa av att forskningsledaren blir allt mer spänd och stressad. Vad håller han på med. Och vad är det för märklig attraktion som uppstår mellan honom och en kvinna i gruppen?

En berörande bok, viktig också. För  efter att ha läst den finns frågan kvar i mitt huvud: Kan du tänka dig att ta emot ett organ från en annan människa? Om du kan det så är det väl självklart att du också fyller i ett donationspapper.

Alla delar av dig är  en feel-goodroman om liv och död med ett otroligt viktigt tema. Kärleksfulla, flerbottnade porträtt visar att det ligger mycket kunskap och research bakom romanen. Människorna i den lever vidare i många bemärkelser - i boken, i mig.

Modet att säga ifrån och gå sin egen väg

Fint omslag på fin bok för barn och ungdomar

Det måste vara en väldigt bra bok om jag sträckläser den trots att den handlar om fotboll. Fotboll är antagligen något av det tråkigaste jag vet. Kan hänga ihop med att jag som barn - som flicka - absolut inte fick vara med och att min pappa var otroligt uttråkad av sport överhuvudtaget.
Men jag börjar läsa Annica Wennströms fina bok Bänkad som ju har en handling förlagd till fotbollsvärlden och fångas direkt av det ömsinta porträttet av huvudpersonen Sebastian som inte alls vill finna sig i den elitsatsning den nye tränaren satsar på. Sebastian älskar sitt lag, sina kompisar och den insiktsfulle ledaren som låter alla vara med.
Men så kommer en ny tränare med helt andra ambitioner. Sebastian säger ifrån, då blir han bänkad. Jag tänker på alla de hemska teveprogrammen jag ibland ser där unga människor snabbt inser att det gäller att ödmjukt böja huvudet inför juryn och acceptera, le och ta in. Aldrig ha egna åsikter eller käfta mot. Då vet man att man åker ut nästa gång (Top model t ex!).

Här säger huvudpersonen emot. Han vet vad han vill ha ut av laget, där finns ju hans trygga hemvist där han kan vara sig själv. I hemmiljön är det kravfyllt och ensamt, i laget är han sig själv. Men den nya tränaren sår splittring och osämja. Lagkänslan förvandlas och ledaren han trott på orkar inte stå upp för sina ideal.

Men det finns andra vuxna som ställer upp, en granne. Och det finns vänskap och även kärlek. Vem är hon, denna Liten som Sebastian inte kan låta bli att titta på och lockas av?

Den yttre handlingen är fotbollsvärlden, men det är också i djupaste finaste bemärkelse en bok om vänskap och solidaritet, om att ställa upp för varandra och ha mod att gå sina egna vägar.

I mitt kaos, denna bild, i mitt hjärta, denna bok av Nina Bouraoui

Boken Pojkflickan och en bild jag tog av Nina Bouraoui i Stockholm för länge sedan

Jag är mycket nöjd med valet av Nobelpristagare i litteratur i år. Men jag har också en egen favoritkandidat som kommer att få pris om några år. Det är Nina Bouraoui. En författare som skriver förunderliga fina romaner på franska. Hon är uppväxt i Algeriet och Frankrike (algerisk pappa, fransk mamma). Om sin uppväxt och barndom har hon skrivit en bok jag just läst och är betagen av.
Pojkflickan. Om barndomen i Algeriet, om vännen där, pojken Ahmed och deras vilda barndom tillsammans innan hon måste ta på sig en klänning, åka till franska mormor och morfar i Rennes i Frankrike.

Det är en kort roman som jag läser andlöst i samma tempo som den tycks vara skriven. Så tunn, så innehållsrik med ett alldeles magiskt språk beskriver hon barndomens förlorade värld och den motsättning hon alltid har i sig med sin bakgrund med dubbla kulturer, att inte riktigt höra hemma.
Det finns en sådan puls i dennna roman, jag känner stämningar, dofter, längtan. Sorg också.
Faktiskt en magisk bok.

Ni ser omslaget här. Det fina Grate förlag ger ut henne.
Och ser ni vad det är för bild inunder? Ja faktiskt Nina Bouraoui vid ett besök i Stockholm för länge sedan. Jag tog bilden och frågade,  minns jag, om att vara en skrivande kvinna i Algeriet. Bodde hon kanske där då? Minns inte och tror att svaret på frågan var undvikande.  Så klart, det var en desperat svår tid för kvinnor i nittiotalets Algeriet.
Men bilden fann jag just idag när jag läst ut boken och började sortera böcker och bilder.
I mitt kaos, denna bild.
I mitt hjärta, denna bok