https://www.instagram.com/evaswedenmark/

torsdag 12 november 2015

När kärlek inte längre finns - bara sorg, svek och lögner


Jag har precis läst Martina Haags bok Det är något som inte stämmer (med genialt omslag av Lotta Kühlhorn).
Det är en roman som bygger på upplevda händelser (råkar vi veta eftersom skvallerpressen noga på löpen noterade skilsmässan mellan Erik och Martina Haag). Men boken ska inte läsas som en självbiografisk partsinlaga.
Det är en inträngande roman om hur det är att bli lämnad, sviken av den man litade mest på i hela världen. Den går djupt in i mig som upplevt något mycket liknande.

Allt i boken börjar med en kandelaber som står fel, bredvid sängen i sovrummet på landet. Varför står den där? Fröet av tvivel är sått i romanen.

Och jag minns en gång i mitt liv när jag kom till vårt sommarhus. Det var  städat. Två koppar var diskade och två tallrikar stod i diskstället. På ett annorlunda prydligt sätt. Locket på dasset var däremot lagt upp och ner. 
Men - han hade ju varit ensam där, sa han. För att glädja mig med att olja verandagolvet. Golvet var inte oljat, och något var så fel så fel. Små detaljer som blir som ömmande sår man inte kan låta bli att röra vid fast man inte vill.

Det är något som inte stämmer är en roman om stor sorg och om svek. Men också om att resa sig upp igen, först mest för barnens skull. Sedan faktiskt för sin egen.
Delar av romanen utspelar sig när huvudpersonen är fjällstugevakt långt bortom alla kommunikationer och lever ensam i en stuga. Det är välskrivet, faktiskt roligt mitt i svärtan och spännande.
Ändå läser jag  partierna om Ráhnukka snabbt för att mer fördjupa mig i berättelsen om hur en relation går sönder. Om hur man pratar förbi varandra. Om förnekelsen  av vad som varit när en häftig förälskelse blommar upp. En roman om hur den som lämnar för sitt eget dåliga samvetens skull krossar självförtroendet hos den han sviker. Hur han ljuger, går in i en bubbla där det gamla livet bara skymtar som något man vill glömma och förneka.
En roman om hur ont det gör och hur förvirrande det är när den gemensamma bilden av förhållandet inte längre finns. När man inser hur den man litade på ljugit så mycket.
Var det aldrig så bra som den ena trodde? Var det alltid så uselt som den andre vill göra det till. Två verkligheter, två sanningar.
Jag har svårt att vara opartisk för jag känner igen så mycket. För några år sedan hade det gjort riktigt ont att läsa den.
Nu läser jag den med inkännande intresse. Och blir ändå peppad, för det är också en roman om att resa sig, gå vidare, skaffa sig ett nytt eget annorlunda liv. Det gör huvudpersonen i boken.
Det gjorde jag.

9 kommentarer:

♥ Hanneles bokparadis sa...

jo, kärleken finns och den är evig - men föremålen växlar ♥

Margareta Wahlén sa...

En fin recension och presentation av en bok som jag förstår berör dig även på ett personligt plan.
Du skriver fint om alla de svek och lögner som trasar sönder det man burit som en gemensam verklighet men att man trots allt till slut kan resa sig och skapa sig ett nytt eget liv, som du. Det är starkt. Jag vill gärna läsa den.

Eva Swedenmark sa...

Hannele, kanske jag en dag insåg att det inte alls behöver vara en ny man jag ska rikta min kärlek till och få kärlek av utan de alldeles ljuvliga barn och barnbarn jag har omkring mig som ger så mycket kärlek och tillit

Eva Swedenmark sa...

Tack fina Margareta. Jag ser fram emot att höra vad du tycker om boken!

Evas blogg sa...

Det gör ont i mig att läsa dina ord. Att bli så sviken måste göra fruktansvärt ont. Så fint att du kunde resa dig till slut och gå vidare. Och jag vill också läsa boken efter din recension.

Eva Swedenmark sa...

Eva, det gjorde ont. Och jag kände precis som huvudpersonen i boken hur jag förminskade mig själv, suddade ut det som var jag för att kanske duga. Det är en fruktansvärd upplevelse. Och obegriplig i backspegeln! Kram!

Evas blogg sa...

Kram.

Anna/notonmusic sa...

Vad bra du beskriver innehållet i boken Eva! Vill gärna läsa den. Svek gör ont och är obegripliga när man utsätts för dem... Kanske lär man sig något... Inget man önskar sina barn att gå igenom i alla fall...

Eva Swedenmark sa...

Anna, i bästa fall reser man sig och går vidare, lite klokare, lite mer luttrad, kanske med lärdomar men också med krossade illusioner i bagaget. När det gäller kärlek till män lider jag av tillitsbrist. Vet inte vilken medicin som ska bota det!