Jag kände direkt igen mig när jag läste uttrycket bore-out i tidningen Shortcut. Det myntades först av Philippe Rothlin och Peter Werder i boken Diagnose Boreout.
Jag arbetade som chefredaktör och egentligen var allt bra. Världens två bästa arbetskamrater på redaktionen, en skenbart stor frihet. Men alltmer satt jag och tittade bara ut genom fönstret, surfade, mådde inte bra, lät tankarna flyga. Jag kallade det att jag var utbränd. Men jag var ju egentligen hur pigg som helst. Jag var bara urless på jobbet. Inte att göra tidningen, men av allt det skenbara låtsasarbetet, alla dessa oändliga sammanträden man måste sitta av som chefredaktör, ledningsgrupper, arbetsgrupper, skendemokrati. Allt var redan beslutat innan jag kom till mötena, på de möten där de grundläggande besluten fattades fick jag inte vara med. Det var en repressiv olustig atmosfär på arbetet, det blev allt tystare för vem visste vem som skulle sparkas i nästa nedskärning och det var säkrast att hålla tyst.
För att överleva alla dessa oändliga nära-döden-möten började jag skriva nonsensdikter. Jag skrev flitigt, det såg ut som om jag antecknade, men egentligen skrev jag ner alla floskler som yttrades - och det var många. Härliga! Här sattes det ner foten, här låg projekten i pipelinen. Sedan satte jag ihop flosklerna till dikter. Jag har vänt upp och ner på många papperslådor på morgonen, men hittar dem inte. Tyvärr, de blev bra.
Detta kunde inte fortsätta. Jag slutade. Ett bra beslut. Jag tillfördes inget och det värsta var att jag inte hellre tillförde något, jag var helt enkelt bara så ohyggligt uttråkad. Bored out...
Shortcut har en enkät som visar om du riskerar att drabbas av bore-out? Testa dig själv!
4 kommentarer:
Ja, det kan jag verkligen förstå! Jag som fick "äran" att sitta av en del sådana möten efter dig, men tack o lov inte alltför länge.
Men genom åren ... jösses ... vad många hemska möten som jag försökt genomlida, ofta bara för att någon/några andra ska få uppmärksamhet, ska få känna att de har uppmärksammad, blir applåderade för sina idéer i någon slags skendemokrati. När hierarkierna är grundmurade och orubbliga samtidigt som det ska verka som de inte finns.
Osynliga hindren, som vi skrev om i vår bok Krossa glastaket, eller hur Eva?!
Visst kan vi vara glada en stund varje dag att vi slipper ledningsgruppsmöten och funktionärsöverläggningar i stalinistisk anda! Ofta sa vi till varandra: Livet är för kort för dessa mördande möten. Nu slipper vi! Det sorgliga är, som du säger Maria, att de osynliga hindren finns kvar, tysnaderna likaså.Kram!
Jag undrar just hur många där ute som lider av boreout. Jag är en. Mitt arbete skulle jag kunna utföra på 25% av tiden. Resten av tiden sittter jag bara av. Nu har det gått så långt att jag har svårt att ta egna initiativ. Jobbet känns bara så meningslöst. Det känns som om alternativen är att göra inget eller hitta på låtsasuppgifter. Anledningen till att jag är kvar är lönen. Jag undrar hur länge det här kommer fortsätta och jag undrar hur många vi är som sitter här uttråkade på min arbetsplats.
Bäste anonym - alltför många är uttråkade och jag minns verkligen dagar då jag kände denna meningslöshet. När bara lönen var motivationen slutade jag för annars hade jag gått sönder. Men jag inser problemet med att hitta något annat i dessa tider!
Skicka en kommentar