När vi var med om Kastrullresan och sedan skrev en Papparesa

Titta på bilderna härintill. De togs i en paus under filmatiseringen av Edith Unnerstads härliga bok Kastrullresan. Det råkar vara en av Maria Herngrens och mina favoritböcker från barndomen och av en lycklig slump fick vi erbjudande om att vara med som statister i filmen. Vi blev ordentligt sminkade och håret sattes upp så att vi såg ut som porträtt av våra egna gamla släktingar på femtiotalet ungefär. Det var roliga dagar då vi var med om en härlig inspelning.

När vi sedan några år senare var på Korsika en vecka för att komma igång med något nytt skrivande, fick vi idén att skriva en nutida version av Kastrullresan. Hur skulle en sådan resa vara idag? frågade vi oss.
Vi fick en idé om två livfulla kvinnor i Gävle. Bella och Sivan, har tre barn var med sex olika musiker. De ärver en husvagn och en Volvo Amazon. Sedan drar de ut på en resa för att hälsa på alla barnens pappor. Det blev Papparesan. Det är den äldste sonen i Bellas familj som berättar. Umberto. Han vet inte mycket mer om sin pappa än att han var musiker och kom från Sardinien. Ska även Umberto få hälsa på sin pappa?

En sund själ utsätts för svåra frestelser och faller

Jag är ju så sund. I alla fall har jag varit det ett tag. Strikt LCHF. Inget socker, Inget vitt mjöl. Ingen whisky, bara lite vitt vin. Ingen pasta eller potatis eller marmelad. Bara choklad med 90 procent kakao. Jag har inte gått ner ett enda hekto - att döma av tidningsrubrikerna om hur alla tappar kilon med denna diet är jag världshistoriens enda som inte går ner - men jag kommer i kläder som varit en aning trånga och hängt längst in i garderoben.
Nu är det dags att erkänna, att idag, då har jag syndat. Och allt är döttrarnas fel. Inget beror på min svaga karaktär eller tendensen till omåttlighet jag tidigare bekänt. Men när de köper sicilianska kakor av mandelmassa med mera, kommer hem med en burk Marsalagelé som är så god på lammkotletten jag nyss stekte, dessutom håller fram både en flaska limoncello och en med kanellikör - vad ska en stackars kvinna göra då om inte falla? Och som jag föll. Kakorna, gelén, likören, allt är underbart. Men när det är slut, då lovar jag att bli nyttig igen. Om ingen annan frestar mig förstås?

Vill ni ha kul? Titta då på Pia! Och tipsa mig om Petrén!

Vi hade en rolig diskussion om kvinnligt manligt på ön idag. Någon påminde om när Ann Petrén /min favoritskådis/ delade ut pris för bästa manliga huvudroll på Guldbaggegalan 2008. Hon pratade iklädd kostym bland annat om "alla dessa män därute som har en historia att berätta - var är dom?"
Det var så belysande och avslöjande för hur man alltid talar om den kvinnliga erfarenheten medan den manliga erfarenheten kallas erfarenheten helt enkelt.
Jag vill se den utdelningen. Är det någon som vet var jag kan hitta den? Jag har kollat Youtube men där finns den inte och jag vill se den igen. Tips???

Under tiden kan ni njuta av Pia Haraldsen en underbar norsk komiker som driver med den politiska journalistiken. Jag skrattar så jag tjuter. När man hör henne inser man vilket spel det ofta är när politiska journalister gör intervjuer med politiker, allt är mallat och följer sedvanliga mönster - det är förutsägbart och ger mig ingenting - men Pia går helt på tvärs mot detta. Hennes intervju med Anders Wijkman var svindlande och likaså hennes rapport om franska valet. Njut!

Nu tar jag båten till ön och funderar

Jag har skrivit ut några artiklar om hur man tar ansvar för sitt skrivande. Vilka mekanismer som gör att man smiter. Det ska jag ta med mig till ön idag. Det är en hel del jag vill fundera på och det ska jag göra på min veranda medan jag ser ut över träden, och havet och dricker kaffe. En dag av begrundan, helt enkelt. Jag behöver det.

Nu kastar jag alla måsten och borden som tynger mig överbord

Det värsta med att vara lite låg är att jag då har en olycklig tendens att avstå från sånt som skulle kunna pigga upp mig. Det blir en nedåtgående spiral. Ändå vet jag att det behövs så lite för att allt ska vända. Igår skulle jag ha firat Ylva som fyllt år och flyttat in i ny lägenhet, men allt blev för krångligt med att döttrarna skulle komma hem - fast egentligen var det ju bara jag som krånglade till allt i stället för att vara flexibel och lösa det.
Och idag skulle jag vara på vattenfest hos Annica på ön. Men efter Ellens avfärd i morse och en lång pratnatt föll jag bara ihop och var ledsen. I stället för ön blev det en kort promenad på loppisgatan Bondegatan.
Nu sitter jag här och tänker att jag borde ha varit på ön. Dessa borden. Nu kastar jag dem överbord. Nu accepterar jag att det här var det valet jag gjorde, dumt eller ej. Jag är ensam men jag har mina sicilianska kakor och jag har en klok bok och en spännande film - den ser jag fram emot, jag träffade en gång författaren till boken som sedan filmatiserades - och... nej i morgon ska jag berätta mer om den mannen med glimten i ögat.
Jag har accepterat mina val och förstått varför jag gjorde dem, allt känns lättare. Men förlåt mig Ylva och Annica - att jag missade era fester är jag ledsen för.

Har vi bokhyllor utan böcker?

Egentligen skulle jag bli glad över att fynda billiga böcker. Men när vi går längs den långa raden av bord på Bondegatans loppis idag blir jag mera ledsen. Vi stannar till vid ett bokbord. Tre böcker för tio kronor. Jag köper Elsie Johanssons inbundna böcker om Nancy och får en pocket av Pamela Jaskoviak på köpet. För en tia. Man får en lätt känsla av illamående efter en vandring längs Bondegatan, alla dessa kläder, prylar, böcker som ingen vill ha fast det vräks ut för så gott som ingenting.
På sistone har jag misströstat när jag sett alla bostadsannonser - jag ser aldrig några bokhyllor. När det finns någon står det några glest utplacerade böcker där, sällan fullmatade hyllor som jag gillar. Marknaden exploderar av vackra hyllor, /åh Cell! den vill jag ha/ men är det som med köken som alla reparerar, där det står nyutkomna kokböcker på rad, men där ingen längre lagar mat? Har vi bokhyllor utan dammsamlande böcker?
Ja det var kanske en pessimistisk tanke en vacker eftermiddag, men alla dessa böcker, jag undrar så?

Hon kom hem, packade om och drog till Vietnam

Visst är det så att glädje och smärta samexisterar. I natt kom mina döttrar hem från Sicilien, bubblande glada och gyllene efter en solig systervecka. Men E, som bor hos mig, stannade bara några timmar. Sedan tog hon sin redan packade väska och drog iväg för att arbeta i Vietnam under hösten. Dit jag tog henne första gången när hon bara var 14. Vårt favoritland. Men det är långt borta. Jag har en dröm om att kunna vara en tid i Vietnam. Vistas där, skriva där. Jag är alltid harmonisk när jag är där som om någonting känns så rätt i mig.
Men nu är det E som är på väg dit och jag saknar redan hennes glada närvaro härhemma, våra galna filmkvällar och våra djupa innerliga snack. Jag älskar att höra hennes röst när hon öppnar dörren och ropar: "Mamma, jag är hemma nu, har du satt på te?"
Så jag är så glad över att hon gör en spännande resa till ett intressant höstjobb, men jag är sorgsen över att jag är ensam igen i mitt hem. Saknaden är smärtsam.

Hur glädjen och smärtan kan samexistera - nu har Anna Kåvers kloka bok kommit

Jag känner på mig att jag kommer att skriva mycket om Anna Kåvers nya bok om känslor: Himmel och helvete och allt däremellan. Idag kom den med posten och den talar direkt till mig. På måfå slog jag upp den och hamnade i ett kapitel om att navigera klokt i känslovindarna.
Vännen Maria H. hade funderingar igår på mitt inlägg om att ge efter för lustfyllda frestelser: "Har just sett en fantastiskt skrämmande bra dokumentär om Berlusconi och mediamakten i Italien, Videocracy av Erik Gandini. Då blir man sannerligen rädd för att bejaka lustfyllda saker och vill bejaka mer av allvar och seriositet i tillvaron istället." Så skrev hon.
Jag protesterade såklart för jag kan inte se den motsättningen: "Att bejaka det lustfyllda i livet innebär inte att man inte ser allvaret i tillvaron. Det är en falsk motsättning. Som att säga att man inte får skratta för att det finns så mycket elände i världen. Hade vi inte glädje och lust också - hur skulle vi då få kraft att kämpa för det bättre samhälle vi vill ha mot de onda krafter du såg i tevefilmen?" frågade jag henne och fick ett bra svar.
Nu hamnade jag direkt på de här raderna i Anna Kåvers bok: "Budskapet är didaktiskt - att glädje, kärlek, tillfredsställelse och humor kan samsas, det vill säga existera samtidigt med allt det svåra och smärtsamma som måste hanteras. När vi hittar och kan ta till oss denna dialektik blir våra liv avsevärt mycket mer levande, nyansrika och kanske också lättare."

Ni förstår att jag längtar efter att läsa och begrunda denna bok!

Mitt söder en ljum sommarkväll

Vännen K och jag njöt av stadslivet ikväll. Vi var på trevliga Södra bar vid Mosebacke och Södra teatern. Utsikten därifrån är fantastisk, se K:s bild tagen från Södra bars terrass. Kvällen var mild och ljum som mitt i sommaren. Fullt med folk. Min ex-granne Niklas Gabrielsson sjöng fint, sedan uppträdde Bo Kaspers orkester på Mosebacke, vi satt som på första parkett på Södra bars veranda och sippade vin. En sakta promenad hem genom södergatorna. Många butiker var öppna sent på söder, SOFO-kväll. Gatorna och kaféerna var fyllda av människor.
"Som i New York!" sa K.
Bättre! tänker jag, som i Stockholm, som på mitt söder, en ljum sommarkväll.
Vi avslutade med Änglamat på trevliga Sardin vid Nytorget. Nytorget var som en piazza i Italien, myllrande. Och Sardin har jättegoda tapasrätter.

Det är tur att min last bara heter socker, jag har en tendens till omåttlighet

Idag är dagen när jag stiger upp och inser att jag åt upp hela den efterrätt som var kvar när mina gulliga gäster gått. Jag ville uppfinna en god röra till den nyttiga melon- och hallonsalladen jag serverade i det urgröpta melonskalet så jag började mixa en massa goda saker som lemon curd, citronsaft, honung, mascarpone. Recept här. Det blev jättegott och så lämpligt till salladen. Tjusigt serverat i dry martiniglasen med tunnrispade citronskal på toppen.

Men när de gått, vad gjorde jag, syndiga lättfärdiga människa? Jag åt upp allt som var kvar medan jag såg ett avsnitt av Sopranos. Ett avsnitt där Christopher, min favorit, åter faller dit på sina laster, ett glas sprit sen är det kört. Det är tur att min last heter socker och inte sprit och cigaretter, jag har en tendens till omåttlighet.

Ett manifest som inspirerar, öppnar i stället för att stängsla in

http://www.dn.se/dnbok/manifest-for-en-olovlig-litteratur-1.938468

Ja! Det underbara tillåtande manifestet känner jag mig inspirerad av!

"Vi vill korsbefrukta, ympa, låna, stjäla, ge, tvinga oss på och dela med oss av våra hemligheter. Vi vill resa, komma hem, experimentera, urarta, kommentera, reflektera över oss själva, världen och vårt skrivandes plats i alltsammans i en angelägen, levande samtida prosa som blickar bra mycket längre än ner i den egna naveln.

Vi vill arbeta tillsammans med våra kolleger för förbättrade villkor i stället för att peka finger åt varandras val och verk.

Vi införlivar också revirpinkarna i litteraturens ohejdbara rörelse."

Jag undrar vart det tog vägen, det där livet som jag älskade

Det är märkligt hur det liv man levde som då var så självklart plötsligt är något som hände för längesen. Är det jag som bodde i det där huset i Enskede? Var jag gift, hade tre barn och heltidsjobb och hur orkade jag varje dag gå till jobbet, gå till dagis, laga mat. Det känns främmande och avlägset.
Jag undrar å andra sidan också vad i hela världen jag gjorde hela dagarna på den tiden jag pluggade? Då jag hade en ocean av ansvarslös frihet. Men mest undrar jag nu över hur jag orkade detta obegripliga heltidsarbetande, barnen, mannen, möten, dagis, fritis, mat, Enskedespel. Antagligen var jag väldigt trött. Jag minns inte det heller.
Det trevliga - med mitt minne i alla fall - är att jag mest minns de lyckliga stunderna, alla ljuvliga stunder med barnen, alla roliga fester där i gamla Enskede, jag minns ett liv jag faktiskt älskade. Jag minns mina syrener i trädgården och mycket förväntan, många planer.
Jag undrar hur det livet försvann?

Det är du och datorn och det finns inga genvägar

Om man så skrivit 27 böcker eller just börjar skriva sin första så är det ensamhetskänslan man aldrig kommer ifrån. Det är obönhörligt. Det är du och datorn. Det finns inga genvägar. Det är du som måste fylla din berättelse med ord, blåsa liv i dina personer.
Det finns många konkreta råd om hur man ska planera sin tid, boka in luncher och träffar för att undvika ensamheten.
Men till syvende och sist är man ensam ändå och det händer mig att jag panikbokar in saker att göra bara för att ha en ursäkt att fly från den ensamhet vid skärmen som jag ändå längtar till.

Johanna tipsar om engelska bloggar som berättar om vad man ska tänka på innan man börjar skriva sin bok. Jag fick mig några igenkänningsskratt till exempel hos Alexis Grant som är journalist, resenär och vill bli författare.
Nu är jag ju själv redan författare även om det tog lång tid innan jag släppte mitt heltidsjobb. Men det här gäller forfarande:
" Writing is lonely. Never in a million years did I expect to miss going to work every day. But I do. I miss wearing heels! There’s no one to talk to in my home office. I’ve done my best to seek out other writers, friends who offer feedback and help me think out the next step in my book or in my life. But when it comes down to it, at least at this stage of the book-writing game, it’s really just me and the screen."

Jag minns känslan när vi bara drog iväg

Döttrarna är på Sicilien - jag tycker det är så härligt med en systerresa. De messar och jublar och har uppenbarligen en fin minibackpackerresa runt mellan öarna och nu till Palermo. När de var små packade vi in alla tre barnen i baksätet på Volvon och drog söderut.
Jag minns känslan när bilen drog igång, allas vår förväntan, äventyret väntade på resor till Ungern, Frankrike och Italien. Vi bokade aldrig i förväg, bara körde på känsla. En gång hade vi läst om ön Noirmoutier i södra Frankrike. En annan gång var det Venedig vi ville se. Det var kul med helafamiljen-resorna. Det är också härligt att åka några. Jag har varit med Elin i Paris, med Ellen på Korsika. Förra året tog Emil sin pappa med sig till Grekland.
Undra på att de älskar att resa....

Jag inser att min yngsta flyttat ifrån mig

När sonen flyttade till Göteborg för att börja Scenskolan stod jag i hans tömda rum och grät, Han var 20 då och det kändes så tomt och konstigt att han flyttade. När dotter E. flyttade hade hon bott ett år i Paris och hon flyttade till en egen fin lägenhet, det kändes konstigt men hon var ändå nära. Och nu? Jag har smärtsamt insett att min yngsta i praktiken redan flyttat. De senaste åren har hon bott i Paris, Vietnam och Sydafrika. Nu drar hon till Vietnam igen och sen Paris. Hennes rum står där och bara väntar på henne. Jag väntar också för vi har det härligt ihop, min mambo och jag, när hon är hemma.
Men nu är det nog dags för mig att inse det alla andra i min omgivning för länge sedan insett. Hon har flyttat. När hon kommer hem igen vill hon ha en egen vrå, ett eget hem.
Så jag måste ta itu med det praktiska som den insikten ger mig. Hennes rum får bli mitt arbetsrum. Jag ska möblera om och i stället för att flytta kanske jag byter rum. Jag ville så gärna ha en arbetslokal men det får bli en i min egen fina lägenhet.
Nu ska jag på jakt efter en skön och vacker bäddsoffa. För, trots allt, när hon kommer hem så måste det finnas en egen vrå för henne även om det inte är ett helt rum som väntar.
Jag inser att en epok i mitt liv går mot sitt slut och det känns lite ensamt.

Äntligen - nu är det dags för yoga igen

Varför låter man i två månader bli att göra något som man verkligen tycker om och dessutom mår så bra av, som kroppen längtar efter och faktiskt själen också? Jag talar om yoga förstås. Ikväll var jag på höstens första pass och det var verkligen livgivande. Så härligt.
Nu är jag tillbaka i selen igen när det gäller yoga, nu ska jag vara enträgen! På ön har jag en perfekt veranda och en yogamatta - men det blev inte av. Jag behöver pass och ledare och träningskompisar, det är alldeles tydligt

Nu finns Bärbloggen!

Det här inlägget är en trailer för den nya Bärbloggen som Annica och jag drar igång. Vi skulle kanske ha en proffsig hemsida men just nu fixar vi inte det så vi gör i alla fall en blogg för att sprida våra tankar kring Bärböckerna och dela med oss av ett och annat recept! Det här inlägget är en trailer för vår blogg. Logga in dit:
http://annicaoeva.blogspot.com

Jag fick ett telefonsamtal från norr. Hjortronblommarna har frusit så det blir ont om mylta i höst. Det sades med vemod i rösten.

Jag vet hur det är. Det är den här tiden på året då man drivs ut på myrarna, kilometer efter kilometer i klafsande, sugande blöthål med blicken stadigt letande efter dessa guldgula bär. Det är tungt nog utan att behöva konstatera att utflykten blev resultatlös.

Efter Smultron och svek, Vinbär och vemod, Hallon och hat och Lingon och lust är det många som kommit med förslag på ytterligare böcker. Körsbär och kyssar till exempel. Eller Lime och lidelse.
De flesta är överens om att en norrländsk bärserie bara måste innehålla hjortron.

Men vad kan boken heta? Hjortron och hjältar tycker jag låter som en Klas Östergren-titel!

Hur som helst. Skulle vi skriva en tror jag att detta är ett recept som skulle komma med:

Hjortronsås:

Hjortronsylt, några skedar, man får smaka av så att det blir den rätta syrliga sorten.

3 dl Cremefraiche, den krämigaste sorten

Ett uns med vitpeppar

Servera till fisk eller rökt kött. Enkelt och supergott!

Jag skulle kunna tänka mig att rätten skulle heta Börjes böljande myrmarksås

Man kan känna sig rätt maktlös som författare

Idag är det möte på Författarförbundet om hur vi författare kan skydda våra rättigheter och bland annat ta tillbaka avtal som förlagen ligger på utan att ge ut nya böcker. Jag tänker på det nu när jag ivrigt väntar på en ny upplaga av Smultron och svek. Den ska levereras idag. Annica och jag som var så glada över att pocketupplagan sålde slut blev ju riktigt deprimerade när Månpocket inte vill nytrycka en upplaga och än mer deppade när vårt förlag, utan att fråga oss, hade makulerat de återstående inbundna exen. Det är kontraktsvidrigt - ändå krävdes massor av mail och diskussioner för att få till stånd en uppgörelse. Den innebär att vi nu får en upplaga av Smultron och svek och att vi tar tillbaka rättigheterna för den första Bärboken.
Man känner sig maktlös som författare mot de stora förlagen.
Vi har tagit tillbaka rättigheterna för den första Emma Vall-boken också, Flickan i medaljongen. Snart kommer Annica hit till mig och vi ska skapa underlag för ett nytt omslag. Det blir spännande. Författandet är sannerligen inte bara skrivande utan mycket annat också!

Den känsla som var starkast trots allt var LYCKA

Jag har verkligen haft en underbar dag av eftertanke på ön idag. Jag tog morgonbåten ut och fylldes av en stilla frid när jag kom fram till mitt smultronställe i världen. Det var så fint! Det är en sån enkel liten stuga men den gör mig så lycklig. Ingenting speciellt hände idag. Jag var ensam men ändå inte ensam. Vårens och sommarens krav på arbete och omvårdnad hade ersatts av en slags lugn förnöjsamhet. Kanske spelade det roll att jag läste den fina intervjun med min favorittänkare just nu, Anna Kåver, som spred sina kloka eftertänksamma budskap i DN. Jag gjorde som hon sa. Vilade i stillhet i kontakt med mina känslor. Och den känsla som var starkast, trots allt, var lycka.
Det är höst. Men snart blommar min lupinbacke igen.

Vad kan man göra när kärlek inte finns

Jag har så mycket kärlek i mitt liv. Till min familj, till mina barn, till mina vänner. Där flödar mitt hjärta av kärlek. Men det är få gånger i mitt liv som jag verkligen älskat en man, som jag känt djup kärlek. Väldigt få. En del är lättförälskade, inte jag. Ibland tycker jag det är sorgligt och underligt. Men inte styr man över sina känslor. Visst skulle jag vilja bli förälskad igen, men det är som om mitt hjärta har ett pansar av is och som om all tillit i mitt hjärta är skjuten i sank. Jag kan inget göra åt det. Bara vänta. Det kanske finns sår som läker? Det kanske finns is som smälter. Det kanske skjuter nya gröna friska skott på min tillit.

Tankeöverföring på långdistans till första kärleken

Det är märkligt hur de mest olika pusselbitar börjar stämma när man är inne i ett bokprojekt. Just nu skriver jag om Alger 69 med minnen och tankar från perioder jag var i Frankrike. Ibland har jag tänkt på S. - min allra första stora franska kärlek. Det var decennier sedan vi hördes. Många. Plötsligt dimper det ner ett brev från honom. Just när berättarjaget i boken mindes en särskild sommar... Konstigt. Som tankeöverföring på långdistans....

La famiglia Swedenmark

Jag är ju som sagt lite Sopranosbesatt just nu. Tidigare var min mycket milda bror P lika besatt. Jag funderar vad det är? Det är inte så mycket det att det är en spännande serie, det är ändå litet tjatigt och ganska obehagligt med allt dödande, allt våld, alla sparkar som liksom inte verka bekomma personerna alls. Som jag ju i djupet av mitt hjärta verkligen upprörs av och ogillar. En total likgiltighet för livet, allt som oftast.
Vad gör oss då så besatta av serien? Kanske livet i La Famiglia. Denna starka släktkärlek där man i familjen värnar om varandra, skyddar varandra och ställer upp, men samtidigt har så komplicerade relationer att en psykolog i en av parallellhandlingarna behandlar Tony och hjälper honom att se förklaringar?
Ja, vi är ingen maffiafamilj men vi är en familj med otroligt starka band mellan oss. Det kanske är där jag känner igen mig? La famiglia Swedenmark.

Väntan vid busshållplatsen i regn och blåst?

Jo absolut - i princip kan jag nu gå till busshållplatsen i stövlar och regncape och ta bussen till Gustavsbergs centrum, byta buss. Komma till Norra Lagnö och ta båten ut. Och kanske har solen då tittat fram. Men just idag känns det inte så. Jag hämtar istället tidningarna, fixar kaffe och kryper ihop i soffhörnan medan regnet smattrar mot rutan. Jag ville jag vore på ön, men motståndet att ta buss i regnvädret blir för stort just idag. Kanske i morgon eller kanske till och med i eftermiddag om solen bryter igenom.

Småstadsflickan i mig

Jag är nog en småstadsflicka i själ och hjärta. Jag tycker om att ha familjen och vännerna nära. Jag minns hur frustrerad jag var när jag flyttade till Stockholm, det var inte vara det att det alltid var långt till alla vänner, det var också så att man inte bara droppade in. I Sundsvall ringde det på dörren, någon råkade gå förbi och mamma satte på kaffe. Nu är jag så glad för att dotter E bor i nästa kvarter och min bror J ännu ett kvarter bort.
Som ikväll, J kände nog på sig att det inte var bara en träff med Tony Soprano jag ville ha när tjejerna stuckit iväg till Italien, så han ringde och bad mig komma över och äta. Han kände så rätt, jag ville verkligen inte vara ensam ikväll. Några minuter bort fanns familj och god mat. Det kändes bra i min själ.

Ett år ordnade vi en Alternativ Augustgala där vi fick alla priserna

Det är viktigt att fira att en ny bok kommit, skriver Johanna på sin blogg. De första böckerna vi skrivit firade vi nog. Ett år ordnade vi till och med en Alternativ Augustgala för oss och alla nära och kära där vi fick alla priserna och medaljer. Men allteftersom böckerna blivit allt fler och fler har vi blivit allt sämre på att fira. När en bok kommer ut är vi mitt inne i nästa, liksom.
Ibland har Annica och jag stora familjemiddagar när vi provlagar en massa rätter till bärböckerna – det är kul. Men det är inte heller särskilt ofta.
Vi är helt enkelt urusla på att fira att det kommit en ny bok och vi måste skärpa oss. Maria och Annica - vi måste festa mer och arbeta mindre.

Kom ihåg att du är i maffialand, lita inte på någon

Det ser ut som om en klädbomb exploderat över min lägenhet och det är väldigt tyst. Systrarna E. har just tagit sitt lilla bagage och dragit iväg till Sicilien på det lättsamma sätt man kan resa idag. Billig flygbiljett med Ryan Air, boka hotell första natten via internet, sen får man se! Inga välordnade sällskapsresor. Nå, det kanske underlättar att E1 pratar italienska ganska så flytande.
Jag behövde inte säga några förmanande mammaord.
Det skötte vännen Michele i Italien: "Kom ihåg att du är i maffialand!" sa han till E. "Lita inte på någon!"
Kunde inte ha sagt det bättre själv men är glad att jag inte behöver förmana utan i stället bara kan glädjas med dem! På bilden är de i Paris.

Öarna i mitt liv - Korsika till exempel

I morgon åker döttrarna iväg en vecka till Sicilien. Sommarpresent till dem från deras far och mig. Jag är så glad för deras skull. Elin pluggar italienska och ser fram emot att praktisera den och äta god mat. Hon älskar italiensk mat. Första gången hon åt en riktigt god pizza i Italien började hon på riktigt gråta av lycka. Så jag hoppas maten på Sicilien ska framkalla sådana lyckoutbrott nu också. Det blir en riktig systervecka innan Ellen drar iväg för hösten till Vienam - jag är så glad för deras skull.
Vi är lite besatta av öar i familjen. För några år sedan var jag med dem och också Emil-sonen på Kreta och sedan åkte vi till Korsika. Öarna i mitt liv....
Just nu längtar jag efter sensommar-Korsika det är så vackert där då och jag har så positiva vibrationer från Korsika. Inte minst jobbmässiga. Vi Emmor har varit där flera gånger och skrivit och Maria och jag började skriva Papparesan på Korsika.
Kanske det är den allt starkare skrivlusten som drar mig dit just nu? En gång var jag ensam där en höstvecka och skrev. Jag hade lite ensamångest innan jag åkte men det visade sig att vi var flera som gjort som jag, tagit datorn och ett projekt med oss till solen till Hotel Napoleon Bonaparte i Ile Rousse - åh nu längtar jag ännu mer!

Allt är en gigantisk ångestdämpare

Jag kan undra över varför jag sitter uppe mitt i natten och gör en test på facebook om vilken Muminfigur jag är? Verkar det vettigt? Jag är för övrigt muminpappan: "Muminpappan är pojkaktig och äventyrlig, och mycket stolt över sin roll som familjens överhuvud och försvarare. En drömmare med stark dragning till det irrationella, till något suspekta individer och till whisky.."
Är det jag? Jag kan ju hålla med om att det är en aning irrationellt att sitta här två på natten och grubbla över det. En irrationell kväll. Tre usla Sopranosavsnitt på raken - jag avskyr avsnitt som bara innehåller Tonys konstiga drömmar. Vi snabbspolade lite, Ellen och jag och åt stekta ägg klockan tolv på natten. Och vattenmelon. Egentligen är allt bara en stor gigantisk ångestdämpare för att jag vet att E åker iväg snart. Och för att jag vet att det blir alltför tyst i min lägenhet. Och för att jag vet att jag kommer att sakna henne så vansinnigt.

Ska farmor bli omslagsflicka?

Jag ska strax träffa en trevlig tryckare. Nu är det allvar med Flickan i medaljongen, den ska tryckas om och finnas. Vi grubblar på omslag. I boken förekommer ett brev av min farmor om att vara ensam mamma 1900 - nu kanske vi funderar på om vi kan använda en bild av henne plus några inscannade handskrivna rader...? Det känns kul.

Ny klok bok av Anna Kåver på väg

Jag skulle beställa hörboken av Anna Kåvers Att leva ett liv, inte vinna ett krig, som Anne rekommenderade. Men den var slut.
I stället hittade jag till min glädje en ny bok av kloka Anna Kåver: I Himmel, helvete och allt däremellan berättar Anna Kåver hur vi kan navigera klokt i känslovindarna, såväl i storm som i lätt bris. Hon vill att bokens läsare ska förstå sig själv och sina medmänniskor bättre och berättar även om hur man kan förhålla sig till sina egna och andras känslor. Meningen är att läsaren ska kunna öka toleransen och acceptansen av sig själv som en i grunden känslosam människa och just därför klok och förnuftig. Känslor binder oss samman, likväl som de har kraften att plåga och sära på oss. Känslor skapar vår upplevelse av identitet och självkänsla, de är verktygen för att förstå andra människor och deras intentioner och de vägleder oss när vi fattar beslut. Känslor är en nödvändig kompass i tillvarons snåriga terräng, står det i presentationen. Jag beställde den direkt!

Två personer besjälade av litteratur och skrivande

Min dotter Elin arbetar på Kattis & Co. Hon är besjälad av skrivande och litteratur. Min bror John är lika besjälad han. Han är översättare och arbetar på LO-tidningen som kulturredaktör. Där gör han oumbärliga kultursidor. Elin och John delar samma passion för litteraturen och skriver alltid klokt och läsvärt - om det så är i ett blankt magasin, på Aftonbladets Wendela, eller i fackförbundstidningar som LO-tidningen eller Mål och medel.

Kloka intervjuer om hur du kommer igång med ditt skrivande i ny tidning

Kanske har ni märkt att det kommit en ny tidning, Kattis & Company? I sommar kom ett härligt nummer av tidningen med massor av läsning. I ett stort reportage berättar författarna Maria Sveland, Viveca Lärn och Helena Henschen om hur de började skriva. Det är tre välskrivande intressanta författare vi får möta i min dotter Elins fina intervjuer med dem. Dessutom mycket mer om läsning i hela numret. Det känns som en mer seriös tidning än många av de så hysteriskt ytfixerade "dam"tidningar som finns på marknaden.

"Något magiskt händer när man formulerar saker man gått och tänkt på, säger Maria Sveland.
"Läs mycket, och skriv, skriv, skriv", råder Vivceca Lärn. "Ge inte upp ens när du blir refuserad."
"Tjuvlyssna på vad folk säger och knyck idéer från andra författare och filmer utan att det syns. Du har hela drömvärlden att tillgå också och alla minnen", menar Helena Henschen.

Kanske kommer det något litet tankefrö farande i luften?

Jag läser en härlig intervju med Lena Cronqvist i DN. Dels pratar hon om hur hon inte kan fortsätta måla om vardagen stör - så som jag kände mig i natt och igår när vardagens verandaproblem svämmade in över mina tankar. Dels pratar hon om inspirationen på ett klokt sätt. Hur kommer man ur en kreativ kramp? På det svarar hon : "Jag har aldrig upplevt att det där med inspiration är något vettigt. Om man står och håller på, och velar, och försöker arbeta, så till slut blir det ju något."

Det låter som en motsättning kanske? Det där med att inte kunna måla när vardagen svallar in men att ändå måsta måla eftersom det inte är någon idé att vänta på inspiration?

Då gör jag så. Jag har ringt ett oändligt antal samtal om virke och båttransporter på morgonen och de eventuella fantasier jag hade blåste bort med vinden. Men jag ska ändå sätta mig vid datorn och skriva för kanske kommer det något litet tankefrö farande i luften i alla fall?

Vardagen inte bara sipprar in, den dränker mig

Ibland blir små saker nästan omöjliga att utföra, jag vet inte om ni känner igen er? Ibland flyter allt på, man fixar och ringer och ordnar.
Andra dagar kan jag få telefonfobi. Så var det när jag hade ett fast arbete också. Vissa dagar fick jag tvinga mig att ringa det enklaste samtal, göra listor, pricka av, piska mig att göra mitt jobb. Nu brottas jag med de fånigaste saker, jag måste till exempel samordna en transport av virke med en båt och jag ringer omöjliga samtal för att koppla ihop en snickare med en ovillig båtägare som bara skjuter på samtalet. Det är en så fånig sak men mitt motstånd är stort.
Jag vill bara skrika men för... kan ni inte prata med varandra och reda ut det här... men det funkar inte. Åtta i morgon bitti måste jag jaga båten igen, och snickaren, och samordna deras tider. Det är det sista jag vill hålla på med. Jag minns något min vän Ylva skrev, hon citerade hur störande det är för den kreativa processen när vardagen sipprar in. Den inte bara sipprar in just nu, den dränker mig i en massa praktiska problem som jag inte orkar ta itu med, men jag måste.
Dessutom läcker kylskåpet.
Men tomorrow is another day som vi säger, Scarlett och jag. I morgon vaknar jag säkert pigg och utan telefonfobi och kopplar ihop grabbarna på det smartaste av sätt.

Manliga maffiosos, matlagande madonnor

Den traditionella familjen i Sopranos är tänkvärd. Det är hemskt när föräldrarna skiljer sig, man sover i skilda rum innan man gift sig om man är barn till Tony Soprano, men själv har han rättigheter att härja runt vilt med lättklädda damer. För hans hustru finns bara valet att laga mat åt honom och drömma. Det är så traditionellt och könsrollsuppdelningen är total. Dubbelmoralen likaså, man gråter över en mördad häst men släcker lätt en medmänniskas liv. Manliga maffiosos matlagande madonnor. Ändå är det så kul att se. Eller vaddå ändå? - just denna paradox är så bra skildrad. Nu går vi in på femte säsongen, Ellen och jag.

Spänningsroman som utspelar sig i Vietnam

Vietnam ligger nära mitt och döttrarnas hjärtan, det är tydligt. I helgen läste jag Karin Alfredssons kriminalroman Kvinnorna på tionde våningen och den kan jag rekommendera. Välskrivet och spännande med en fin Vietnamkänla som visar kärlek till landet men inte väjer för att se de missförhållanden som finns med kvinnoförtryck och korruption.
Mycket av Karins Alfredssons skriverier har ägnats kvinnofrågan. Jag minns så väl hennes första bok, Den man älskar agar man? som skildrade kvinnomisshandel.
Jag brukar ju säga att jag är deckartrött men den här boken tröttnade jag inte på att läsa, den är spännande samtidigt som den har ett viktigt innehåll. Ellen, hennes huvudperson, var en kul bekantskap.

Sorgliga sista sommardoppet

Vi tömde kylskåpet, packade ner kläderna som skulle in till stan. Jag kommer ut igen, kanske bara om några dar, men yngsta dottern drar först till Italien, sen till Vietnam. Så idag var det det sorgliga sista sommardoppet tillsammans, vi har utvecklat den trevliga vanan att ta morgondopp i havet.
Men doppet var inte bara sorgligt utan mest härligt. Snart är det sommar igen!

Åh vad vi är stolta över oss själva tjejerna och jag

Träden faller på vår tomt. Först var det den lutande björken. Igår var det ett gäng snabbväxande alar som föll för Axels yxa. På bilden är det bara två av sju som är kvar. Axel har varit partiombudsman (s) och dessutom EU-parlamentariker så mellan yxhuggen berättade han fabulösa roliga historier om Olof Palme på turné i Axels partidistikt med Monicorna Nielsen och Zetterlund. Monica Z måste ligga i baksätet med huvudet i OP:s knä för att hon hade så ont i ryggen och stackars OP var rodnande röd och generad i den ovana situationen. Det var betydligt snällare historier än den bittra tirad Jan Guillou drog idag i sitt Sommar. Jan - du som har så mycket att berätta, varför måste du ägna tiden åt gammalt hat och groll mot en död man? Så onödigt.

Nu står i alla fall dasset fritt och fint på vår sida utan en massa sly. Nu väntar jag bara på att min trädkramande granne Lennart ska inse att man inte måste spara varenda gran, till och med de som börjat tappa barr och falla ihop. Så soligt vi skulle få om några av hans granar fick falla för yxan. Men vi föregår med gott exempel och röjer och rensar på vår sida stigen, Lennart är en snäll man som säkert unnar oss mera sol. Jag är hoppfull.

Jag är trött också! Vi tog ett underbart morgondopp, sedan släpade vi hela dagen ris och bar ved från de nedhuggna träden och röjde tomten. Vi passade på att ansa hasselhäcken också så nu efter ytterligare ett dopp är vi ganska möra, tjejerna och jag! Men samtidigt otroligt nöjda och stolta över att vi verkligen klarat av dagens bräda - med råge. Jag är aldrig så nöjd med en arbetsdag som när kroppen slitit och kämpat.

Mucklare Eva anmäler sig för kaféskrivande

Min vän Ylva efterlyser mucklare i halsduk som vill heja på henne så jag anmäler mig. Hon har flyttat in på ett favoritkafé på söder och ger sig själv arbetsuppgifter varje dag, men fuskar förstås och bloggar lite mellan varven. Jag som vill ha en arbetslokal för att driva bort latmasken som bosatt sig inom mig tänker haka på. Jag älskar att sitta på fik och skriva. Så Ylva, mucklare Eva som vill heja på och vill bli påhejad anmäler sig härmed för kaféarbete med mac. Jag måste bryta min onda spiral och det här är kanske ett sätt.
Måndag?

Det är oftast roligast att inte vara ensam

Det ligger nog i min familj, det där med samarbete. Under flera år skrev min bror Peter och min pappa kåserier i Dagbladet, den lilla s-tidning i Sundsvall där jag tillbringade många barndomstimmar - deras signatur var Sam. Man visste att pappa skrivit när det handlade om blommor, annars var det svårt att veta. Sedan skrev pappa och jag en teaterpjäs ihop, Emma i Ringbyggningen som min exman satte upp på Sundsvalls teater. Min svägerska Gunnel gör den roliga tidningen 100% Östersund med sin son Henrik, och min brorsdotter Linnea är kolumnist.

När jag började skriva journalistisk så var det tillsammans med min kloka roliga vän Ulla L. Vi blev till slut så symbiotiskt lika att min mamma inte kunde skilja på våra röster i telefon.
Och nu skriver jag tillsammans med Maria och Annica eller med de båda en och en.

Några axplock på samarbete i mitt liv och i min familj. Det finns mer. Det är underbart.
Kolla förresten bilden från Ullas och mina äventyr på sextiotalet som hon skickade mig för bara någon vecka sen!!

Nu ger vi ut Flickan i medaljongen själva

Jag har ägnat morgonen åt att plantera om en fin rosenbuske. Den stod där den nya verandan ska växa fram. den är speciell min fina vita ros. Det är min mammas ros från Alnön, från vår sommarstuga, rosen som hon älskade så mycket. Jag tänker alltid på henne så mycket när rosen blommar.

När jag planterat om rosen gick jag in till min vita dator. Nu måste jag arbeta trots att solen skiner. Jag håller på att skriva in Flickan i medaljongen som är den första skönlitterära bok jag, Maria och Annica skrev. Den utspelar sig faktiskt på Alnön där den vita rosen en gång växte. Flickan i medaljongen var urspungligen ett teatermanus som min pappa och jag skrev. Då hette det Emma i Ringbynningen. Det kan jag berätta mer om en annan gång. Men jag tyckte i alla fall att det var ett bra manus och jag hade börjat skriva om det så att det skulle bli en bok som utspelades på två tidsplan, år 1900 på Hovids sågverk - där min pappa föddes - och 1954 i Haga i Sundsvall.

Jag hade börjat men inte kommit så långt så jag föreslog Maria och Annica att vi skulle testa om vi kunde skriva ihop. Vi skrev, det var kul. Och det blev en bok som Alfabeta direkt ville ge ut. Nu är boken slutsåld sedan länge, och det är både barn och vuxna som läser den. En riktig mormors/farmorsbok är det.
Alfabeta vill inte ge ut den igen så vi bestämde att vi i stället ska ge ut den själva på Podium. Nu ska vi göra det, men vi måste skriva in manuset igen och hitta ett nytt omslag. Sedan kommer den och det ska bli så kul. Det är en bra bok och ett stycke svensk historia!

Jag älskar att vakna upp på ön

Sol över björktopparna, vänlig tystnad, allt så grönt så grönt. Jag älskar att vakna upp på ön. Igår var jag så lycklig över att vara här igen att det kunde åska och dåna och regna men jag bara trivdes. Jag satt och skrev en stund, sedan hällde jag upp ett glas vitt, satt i min soffvrå och stickade och det var svartsvart utanför men jag var trygg. Ibland kan jag gripas av ensamhetspanik men det blir mer och mer sällan, jag är ju ensam så jag får väl bara helt enkelt acceptera det.
Jag lyssnade på musik och funderade och kände att jag kommit en bit på väg när det gäller att stilla oroliga tankar som griper tag i mig.

De tre musketöserna laddar om gång på gång

Såg att Annika skrev ett blogginlägg om de fem musketörerna och kom på att alla kanske inte vet att Annica, Maria och jag är de tre musketöserna?
Det bestämde vi redan när vi satte igång att skriva tillsammans att vi var de tre musketöserna - en för alla, alla för en.

Maria till havs

Jag har berättat tidigare om Marias vådliga segling från England till Biscaya. Jag följer med i eggskärs loggbok och är så innerligt glad att jag slipper vara ombord. Däremot ser jag att Maria är hur lycklig som helst. Strapatser, inga prylar - så vill hon ha det. Se bilden. Med mig är det tvärtom. Hon verkar hur glad som helst och jag hoppas att Eggskärs besättning förlåter mig att jag lånar bilden. Det har blåst riktigt ordentligt, det har åkt en liten jolle för att komma ut till båten i mörker och vågor, men de har också sett delfiner, allt enligt nätloggboken. Maria har det bra, jag är glad för hennes skull

Beskådar skådespelet från min soffhörna

Samtidigt som jag hoppade av båten bröt åskan loss. rakt ovanför. Det blixtrar och det dundrar och regnet öser ner och slår omkull mina blommor. Fick ta mig ut i regnet och binda om den stackars clematisen som regnat platt till marken (jo jag vet, jag borde ha haft en bätte spaljé, inte mitt virkgarn!/
Åskfobi har jag inte så jag kryper fascinerat ihop i soffhörnet under de indiska ylleplädarna och beskådar skådespelet. Måhända är det inte fullt så kul om åskan fortsätter i natt - men vad sjutton, jag ska andas lugnt, träna på min medvetna närvaro, ligga på spikmattan. Jag är där jag vill vara.

Vilka böcker slutar du läsa trots goda föresatser

Johanna har så många tips på sin blogg och hon plockar ständigt upp nya funderingar kring läsning. Nu fick jag en nöt att knäcka medan jag sover. Nämligen vilka böcker jag bara vill kasta i väggen för att de är så tråkiga att läsa. Jag lånar länken från Johanna och ger er hennes länk. Titta in här

Jag ska sova nu. Förr när jag var journalist och skulle skriva till exempel ledare så laddade jag ofta huvudet med funderingar innan jag skulle somna. Sedan arbetade min hjärna medan kroppen sov och på morgonen satte jag mig bara vid datorn och skrev meningar som kommit till under sömnen. Nu ska jag ladda mitt huvud med frågan om vilka böcker jag bara tröttnat på och låtit glida ner på golvet och när jag gjorde det. Fundera ni också? Jag tycker att jag ska läsa ut böcker jag påbörjar men ibland går det inte
När slår du igen boken och slänger den i väggen? undrar Nathan Bransford.
Han har fått massor av kommentarer. Jag citerar en:
Jeff Scott säger: There is the Nancy Pearl rule, give it 50 pages. If you are over 50 years of age, you can subtract the number of years over 50 from that rule.
If you aren't hooked by then, you are wasting your time. In contrast, when you have a good book, you remember starting it one morning and then next time you look up and it's dark outside.

Jag lägger mitt höstpussel

Sakta lägger jag höstens pusselbitar, än är det bara en förvirrad hög, jag plockar lite förstrött och försöker se ett mönster. En Evabild av mitt höstliv.
Jag brukade älska hösten, ny termin, nya föresatser, nya block att skriva i. Jag vill ha tillbaka den känslan. En känsla av hopp. Något nytt.
Just nu känns det inte riktigt så. Jag känner oro, jag vet för vad. Jag känner längtan, men jag vet inte efter vad. Eller vem.
Ska pusselbitarna visa mig det, snart.

Det kan väl få vara sommar en vecka till

Det är så märkligt lätt att fastna i stan. Det bekymmersfria livet på ön, så nära men så avlägset. Varför känner jag så här? Sommaren är ju inte slut, får inte vara, inte än. Men i mig vet jag att det är så. Om en vecka åker Elin och Ellen till Sicilien, en vecka. När de kommer hem drar Ellen direkt till Vietnam och blir borta flera månader. Jag kommer att sakna henne så. Just nu vill jag hålla kvar, sommaren, Ellen, men jag vet att det inte går. Rätt som det är står hon vid dörren till hissen igen, sitt lilla bagage i handen, förväntan över resan, på väg.
Men idag ska jag försöka känna att allt ändå är sommar. Skottkärran väntar på ön. Vi stiger snart av Silverö, lastar bagaget i kärran och går grusstigen upp mot huset. Det kan få vara sommar en vecka till. Och Ellen är hemma.

En liten följeslagare i livets kriser

Anna Kåvers till formatet lilla, men till innehåll mycket kloka bok Att leva ett liv inte vinna ett krig talar till mig, lugnar mig ibland, hjälper mig att få rätt perspektiv.

Hon säger "att acceptera betyder inte att man automatiskt tycker att något är bra, riktigt eller ens rättvist. Det innebär helt enkelt att se verkligheten som den är utan skygglappar och värderingar. Att acceptera innebär också att frigöra sig från tankar om hur det "borde" eller "måste " vara."

Varje gång jag bläddrar i boken hittar jag något att begrunda. När jag till exempel känner mig orättvist behandlad av livet, är arg och ledsen över saker jag faktiskt inte kan påverka - då är det så skönt att läsa en bok om acceptans. Det är ju märkligt nog så att en accepterande inställning ibland är vad som behövs för att bryta spärrar och lås vi har inom oss och göra oss mer öppna för att förändra. Det låter paradoxalt, men det fungerar.

Jag behåller nog mittplatsen i sängen

Läser Amelia Adamo-intervju i Södertidningen. Nyseparerad säger hon att särbolivet nog är att föredra i denna period av livet. "Ska jag curla någon så ska det vara barnbarnen", menar hon.

Själv har jag ju periodvis en mambo - min dotter som flyttar in efter sina färder runt om i världen. En idealisk person att bo ihop med. Annars är denna lägenhet den första egna bostaden jag har i livet. Jag har alltid levt i olika sambo/giftförhållanden så det var konstigt och ovant att bo själv. Hela första året efter skilsmässan sov jag ytterst i i sängen som jag brukade. En dag insåg jag att jag faktiskt kunde sova mitt i sängen och att det var ganska bekvämt. Så det kanske är som Amelia säger, det är bekvämt att vara särbo. Jag behåller mittplatsen i sängen.

Chanserna att jag ska drabbas av en förälskelse så himlastormande att jag vill ge upp mitt särboliv är nog små. Men vem vet, jag stänger inga dörrar.

Det här är en sommarpratare jag önskar att alla lyssnar till

Dokumentärfilmaren Nahid Persson Sarvestani är dagens sommarpratare. Jag lyssnar på reprisen nu. Det är ett fantastiskt program med vacker musik, ett berörande program om ett levnadsöde fyllt av sorg och kamp. Men också kärlek och en vilja till ett annat liv. Lyssna absolut på det!
Jag ser nu ännu mer fram emot att se hennes film om Farah Diba.

PS - hennes program kunde ha varit dubbelt så långt!

Visst är det dyrt men jag har aldrig ångrat att jag gått på en konsert

En av mina män ville inte alls gå på konserter, han tyckte det det var slöseri att ge ut så mycket pengar när man kan köpa flera skivor för samma summa. Jag håller inte alls med. Jag har inte varit på så många konserter men jag har aldrig ångrat att jag gått och alltid bevarat dessa konserter som ett bra minne i mitt hjärta. Bob Dylan i Konserthuset på sextiotalet, Leonard Cohen, Jimi Hendrix 69, Metallica, Madonna för nitton år sedan och nu igen.

Jag älskar att vara en del av en stor mängd människor som lyssnar och njuter, som sjunger med, som dansar. Blandningen av människor på en konsert är fascinerande och fördomsbefriande. På Metallicakonserten till exempel var det slående många pappor av alla de slag som kom med sina barn. På Madonnakonserten var det så klart övervägande del kvinnor - tåget ner från Stockholm var ett kvinnotåg. Men en hel del män fanns det också. Och ålderspridningen var långt större än man kanske tror. Det är bara ledsamt att det är så vansinnigt dyrt.
Just nu längtar jag så efter att lyssna live på Anna Ternheim.

Undrar om jag orkar ståplats om nitton år igen?

Innan konserten såg vi ut som blöta kycklingar, det regnade!!!! Se bilden innan. Under konserten var det uppehåll och vi var glada. Om det dröjer 19 år till innan Madonna återvänder - är jag väldigt mycket äldre. Undrar om jag orkar ståplats och dans då i två timmar - och undra om Madonna orkar? Vilket tempo hon har, kanske finns inte så mycket värme i konserten eller i hennes musik - men vilken kontroll och vilken kraft!

Och snart börjar Madonnas show - vi är där

Vi var där förra gången Madonna var i Göteborg, 19 år sedan, döttrarna och jag. Klart vi ser den här konserten också. Innan konserten hällde regnet ner över Göteborg. Men under konserten var luften varm och stämningen intensiv där vi stod på planen så nära scenen vi kände för att tränga oss. Klart vi köpte ståplats för att komma så nära som möjligt och kunna dansa medan vi upplevde konserten. Jag lånade bilden ovan från Ninas Aftonbladet-blogg, när jag kommer hem till Stockholm blir det fler bilder från kvällen med Madonna..

Lite sorgsen blir jag när jag lyssnar på Bodil, men det är inte hennes fel

Jag lyssnar på Bodil Malmstens Sommar och jag är ensam, döttrarna är ute och den som skulle kunna trösta mig är inte hos mig. Hon trycker på alla mina känsliga punkter och hon är så klok att jag inte kan värja mig.
Hon pratar om Bob Dylan och Leonard Cohen som följeslagare genom hennes liv som genom mitt. Förundrar sig över hur de åker jorden runt på turnéer och har kärlekshistorier med surmulna unga kärlekstörstande kvinnor. Bob och Leonard är äldre än jag. Säger hon, Bodil. "Men hade de varit svenska pensionärer som suttit på en parkbänk med varsin gratistidning hade ingen brytt sig om dem."
Vi vet att det är så.
Hon är klok, Bodil Malmsten, lite sorgsen med många funderingar som jag kan känna igen. Jag blir lite sorgsen jag också.

Ansiktet är fullt med streck - det går över tänker man, säger hon: "Det är något som går. Men det går inte över, nåt kallt som sprider sig, som glider längs ryggraden som en isbit, det är oåterkalleligt, du blir aldrig femtio igen, du är på fel sida sextio, det är ingenting att göra åt."

Hon pratar om den galna feel good trenden som kletigt inbillar en att man är så kapabel, problemen fixar sig om man slappnar av. Så otroligt stressande det är med alla avslappningsråd, menar hon. Fuck off alla feel good fanatiker, säger Bodil. Det gör lite ont i mig när hon pratar. Hon har så rätt.

Men hon säger att en tröst hon har är amerikanska våldsserier och signaturen till Sopranos går... just den serie som jag tittar på, den är trösterik.
"Hur dålig människa jag än är och låt mig få vara det - personerna i mina våldserier är värre, men våldet är inte på riktigt."

"Bevisligen, trots allt, finns det lilla ögonblicket till", tröstar Bodil.

Jo det är det lilla ögonblicket till man hoppas på trots allt.

Madonna! Nu kommer vi och lyssnar!

Jag läser en rolig hyllning till Madonna i Expressen, skriven av Elin Grelsson. Hennes mamma Eva driver en av mina favoritbloggar så det var där jag fick tipset).

"C’mon girls! Do you believe in love? Cuz I got somethin’ to say about it and it goes somethin’ like this.
I flickrummet stod jag som elvaåring och skrek med Madonna.
– Don’t go for second best, baby!
Det var min första, och fortfarande min viktigaste, lektion i kärlek och självständighet.", skriver Elin.

För tjugo år sedan var vi på Madonnas konsert i Göteborg, jag och mina då små döttrar. Nu ska vi dit igen. I morgon är det dags. Vi har dragit in till stan från soliga ön och i morgon bitti tar vi tåget till Göteborg. Och - vi nöjer oss aldrig med det näst bästa!!

Vad vore livet utan en sjal att tryggt svepa om sig och känna sig vacker i?

DN skrev i en snutt att kulturkoftan ersatts med kultursjalen och visade en rad bilder på författare insvepta i sjal.
Kan bara instämma i det där med sjal. Jag har till och med på sommaren sjalar omkring mig. Det var lycka när jag kom till Indien och hittade alla sjalar som finns där. På bilden är det jag klädd i turkosa indiska kläder tillsammans med min alltid sjalprydda indiska vän Sandhya.
Jag köpte en bunt varma sjalar att ha i en korg på landet och svepa in sig i på kvällen, mot kyla och mygg. Jag har en tunn sjal svept runt halsen för att inte bränna hals och bröst på dagarna. Hemma i stan har jag lådvis med sjalar från alla länder jag besöker. Kashmir från Indien, broderade yllesjalar, vietnamesisika sidensjalar, ryska blommiga och egna hemvirklade. Vad vore livet utan en sjal att tryggt svepa in sig i - och känna sig vacker i också för den delen?

Vad är det fjortis-Eva egentligen håller på med?

Helena på Bokhora uttrycker det jag känner: "När jag läser Stephenie Meyers böcker får jag kontakt med min inre fjortis."

Som författare av ungdomsböcker har jag väl ofta en levande kontakt med den fjortonåring jag var en gång. Och det är sant att läsningen av serien om Bella och Edward väcker just de känslorna hos mig som jag hade då. Jag slukar böckerna och visst kan vuxen-Eva titta över axeln, skaka på huvudet och undra vad fjortis-Eva egentligen håller på med. "Är det där verkligen bra litteratur?" frågar hon sådär vuxenförståndigt. Jag bryr mig inte om frågan utan bläddrar febrigt vidare i min nyupptäckta värld av varulvar och vampyrer pch passionerad kärlek. Jag slukar. Och jag älskar att vara en bokslukande fjortis med fyra tjocka volymer inom räckhåll.
Om jag kunde drömma, När jag hör din röst, Ljudet av ditt hjärta och Så länge vi båda andas, heter böckerna.

Sommar med Bodil

I morgon, lördag, ska jag absolut lyssna på Bodil Malmstens Sommar.Inget får störa mig då.

Jag frågar mig inte om jag är lycklig när jag målar en vägg, jag bara är det

Många funderingar håller mig vaken mitt i natten. Jag vaknade och trodde det var morgon men natten är svart utanför. I mitt huvud listar jag vad som ska göras innan jag flyttar hem igen och oron drev upp mig. Det är inte bara de praktiska sakerna. Det är också alla tankar kring mina barns livsval som surrar i huvudet, svar på frågor de ställer om sina liv som stökar runt i mitt huvud och väcker mina egna funderingar kring val i livet.

Ett vet jag, jag är så nöjd när jag går omkring på min tomt och fixar med döttrarna. En känsla av ro infinner sig, en viss förtröstan också som jag inte känner när jag är ensam om allt ansvar. Jag behöver inte fråga mig då om jag är lycklig eller grubbla över mitt sinnestillstånd, vi målar en vägg, vi hjälps åt att dra björklöv, gräva ner syrener, planera verandan och jag vet att det är lycka för mig, de stunderna. Ögonblick att gå tillbaka till i tankarna när jag flyttat in igen och hösten kommit.

Hur ska vår nya veranda se ut?

Igår röjde J och A undan all bråte vid gamla verandan och grävde bort en massa syrener. Några planterades om vid hörnet av dasset. Det blir fint. Falurött dass och blå syrener hör ihop.
Nu måste vi bestämma hur verandan ska se ut och det är inte lätt. Jag vill att den ska vara större än förut. Rymligare. Nu såg jag en bild på bloggen av Annikas veranda med tak och infravärme - det ser mysigt ut att krypa in därunder, kulna kvällar med regn i luften. Ja, hur ska jag göra? Nu tar jag min handduk och går ner till bryggan i alla fall...

Än finns sommardagar kvar

Det är sommar när dynorna ligger kvar ute på stolarna och baddräkterna hänger på tork på verandaräcket. Igårkväll var vi inte rädda för regn, allt fick hänga kvar.
Men det är en sommar som går mot sitt slut. Daggen hänger fuktig i allt, jag glömmer tidningar och en bok på bordet, våtfuktiga på morgonen.
Jag kan få en svindlande känla av panik. Allt som skulle hinnas med. Väggen som bara är halvmålad och inte har jag hunit med gästrummet i år heller, fast jag lovade mig själv. Och hängrännorna är orensade. Vart tar dagarna vägen.
Det är bara början av augusti, försöker jag säga till mig själv. Än finns många dagar kvar. Men det finns en oro i mig. Jag vill hålla kvar.

Fyndar Alf Henrikson i brygghyllan

Jag kan aldrig låta bli att fynda böcker. Idag i brygghyllan hade någon ställt ner Alf Henriksons Verskonstens ABC med teckningar av Björn Berg. En så fin liten volym av den kloke Alf H, den slank ner i badväskan tillsamans med några rödryggade flickböcker till och en och annan pocket.

Jag ställde dit några deckare som jag vet är populära men som jag snabbt lade ifrån mig. Åke Edwardsons senaste till exempel, Den sista vintern, som tråkade ut mig rejält och Åsa Larsson Det blod som spillts som var rätt okej som bryggförströelse men inte behöver bo i just min bokhylla. För tredje gången försökte jag med Kyskhetsbältet av Åsa Nilsonne men den fastnar inte alls, jag märker att jag läser utan att dras med så nu hoppas jag någon annan ser det som bra läsning.

Nu är den lutande björken fälld

I det härliga ö-livet kastas jag mellan romantiska vampyrer och mer konkreta trädfällare. Äntligen kom igår mina snälla grannar Sven och Kent lastade med sågar. Nu skulle björken ner. Sven lade ett perfekt snitt i trädet. Det skulle nämligen kunna falla rakt över vår fantastiska rhododendronbuske om vi hade otur. Eller knäcka två äppelträd i fallet. Sven hade tänkt dra linor runt björken från grannens träd för att få rätt fall. Men grannen sa nej för han var rädd att det skulle skada hans syren. Proffshuggaren Sven la därför perfekt placerade snitt i björkens stam och den föll precis där han ville exakt mellan äppelträden utan att skada en gren. Snyggt! Det är en märklig och konstig känsla då ett så stort träd faller. Ett mäktigt brakande, sen är det över. Nu behöver jag inte vara rädd för att gå över tomten längre. Och vad ljust det blev.
Nu ska jag måla huset klart och se till så att den rivna verandan byggs upp igen.

Jag har blivit biten av en vampyr

Lika bra att erkänna: Jag har blivit biten av en vampyr. Edward heter han och hans ögon skiftar från svart till gyllengul gräddkola (!) Hans hud är vit och händerna iskalla och han kan flyga.
Jo, jag läste äntligen Stephenie Meyers Om jag kunde drömma igår. Och jag släppte den inte förrän jag läst ut den. Jag är ingen vampyrläsare i vanliga fall. Men svårt romantisk så hur skulle jag kunna sluta läsa den? Och när får jag börja med nästa?

Jag är sååå romantisk att mina fötter svävar en decimeter ovanför jordytan hela tiden och rätt läsning hjälper mig att sväva

Jag läser alltid. Har alltid någon bok som jag läser och funderar på. Jag längtar alltid efter den där ultimata uppslukande läsupplevelsen som får mig att glömma allting. Som får mig att läsa med vidöppna ögon och dras in i en annan värld. Som när jag läste som barn. Inte med kritiska recensentögon som under så många år när jag skulle tycka så förtvivlat mycket.

Nej bara med den oförblommerade känslan av lust utan sneglingar på rätt eller fel. Det finns inte så många sådana läsupplevelser som gör att jag glömmer var jag är. Borta med vinden var en sådan, kommer alltid att vara mitt livs läsupplevelse. Sagan om ringen likaså. Det är den känslan jag längtar efter. Känslan av att uppslukas i ett annat universum.

En gång sa jag till en man: Jag är inte alls romantisk, jag är såå realistisk.
Det var inte alls sant.
Jag är sååå romantisk att mina fötter svävar en decimeter ovanför jordytan hela tiden och rätt läsning hjälper mig att sväva. Det kanske inte alla märker, men jag, jag vet det.

Jag är så innerligt glad att jag slipper segla

Vänskap är verkligen ingen garant för att man är lika. Som min vän Maria och jag till exempel, nära vänner. Väldigt olika. Ta det här med segling. Jag seglade och vi hade segelbåt under nästan alla mina år som gift. Min exman är en passionerad skicklig seglare men jag blev aldrig biten och tycker det är skönt att inte längre av (måhända missriktad) solidaritet behöva mönstra på. Vännen Maria har knappt aldrig seglat, men efter sin skilsmässa träffade hon sailorn Gunnar, och se, i motsats till mig så älskar hon båtlivet.
Just nu ska hon tillsammans med sin G. mönstra på en båt i England som goda vänner till G äger. De ska vara med och segla båten över Biscaya. Hemskt, tycker jag. Härligt, tycker hon.
Jag tycker det passar mig jättebra att bara följa med på seglingen via deras loggbok.
Vill ni också göra det?
Så här, jag har lånat bilden på en Bavaria 37 från deras blogg och hoppas det är okej!

http://www.eggskar.com/Blogg.htm

Jag är så trött på vårt samhälles sjuka åldersvärdering

Jag tror att vi är galna i att redovisa människors ålder i Sverige. Jag vet inget annat land där åldern alltid i alla sammanhang ska redovisas. I medlemsmatriklar, i notiser om cykelolyckor, i varje litet sammanhang, överallt står det i en liten parentes den oviktiga informationen om vilket år en människa är född. Jag älskar att fira födelsdagar, men jag bestämde mig länge för att alltid fylla 44. Lagom ålder. Inte för ung, inte för gammal på något sätt. Dessutom var det år jag fyllde 44 ett av de värsta i mitt liv. Så jag tänker att det är aldrig för sent att vara en glad 44-åring.

Vi tänker på lustfyllt läsande

Nu är vi på ön och det känns bra. Dotter E:s första semestervecka efter intensivt jobbande. Nu ska vi läsa och skriva en hel vecka. Ikväll har vi suttit och pratat böcker. Jag måste läsa Dödgrävarens dotter av Joyce Carol Oates, har hon bestämt. Den har legat länge oläst hos mig. Hon fick Oceanen av Göran Sonnevi av mig som jag i ren distraktion köpt två ex av.

Nu har vi pratat om böcker vi älskar. Till exempel Ursula K. Le Guins Övärlden. Vi fick lust att läsa om Balzac båda två. Kusin Bette, eller Pappa Goriot. Och Maupassant. Det känns glatt och lekfullt och lustfyllt. V har tid. Vi kan fundera kring olika läsupplevelser. Vi dricker kaffe sent på kvällen för om vi vll kan vi sitta vid elden och läsa till sent, och sova i morgon. Vi kan göra precis som vi vill. Det är semester.

Hur många svarta koftor kan en människa behöva? En shopoholics bekännelser

Det är bra för mig att befinna mig på en ö utan affär eller kiosk. Jag är en riktig shopoholic så fort jag släpps fri i stan. Det kanske inte är jättedyra saker jag köper (jo ibland) fast jag inte alls behöver eller har råd. När barnen var små kunde jag med gott samvete tvångsshoppa åt dem och inbilla mig att det var nödvändigt.
Men nu ... jag går in till stan för att hämta upp E som säljer solglasögon i gallerian. Kommer för tidigt, det gör jag alltid. Strövar omkring och hamnar på Linnea Braun, jag köpte några jättefina skjortor hos henne på rean. Nu tänker min hjärna att vi ska ju sitta ute och äta, det är ganska kallt, min blus är tunn ... jag köper en kofta. Den passar ju dessutom så otroligt bra ihop med skjortorna från just denna affär. Och femtio procent... Bra köp. Jag köper, den är jättefin. Men hur många svarta koftor kan en människa ha och behöva? Klädshopping som ångestdämpare, ack så roligt men ack så hemskt när kontokortsräkningarna ska betalas. Nu har jag på inrådan från Simona köpt boken Fri från oro, ångest och fobier av Maria Farm Larsson och Håkan Wisung. Den tar jag med till ön idag. Och koftan.

Morgonfundering alltför tidigt

Tittar ut på min blöta balkong, för mycket regn på blommorna, eller för lite uppmärksamhet. Mina krukväxter är som jag. Jag slokar när jag blir bortglömd. Och jag vill ha sol och inte bara vara fuktig om fötterna för att blomma. Hallå! Idag är det Elins första semesterdag. Vi ska ut till ön - om vi kommer fram till båten när Pridetåget glatt drar fram genom gatorna. Jag ser regn och svarta moln och lägger mig igen. När jag vaknar hoppas jag simsalabim på sOOOl.

Kvällsfundering om mina barn

Nu ser jag inte längre ut som en förvildad randig katt i håret. Favorifrisören Leif tuktade manen så jag är riktigt nöjd. Jag fick vänta lite så jag hittade en tidning med Helene Christensen och tänkte att just den frisyren ska jag ha, det fick jag.
Ellen och jag har firat min födelsedag ikväll (jag fyllde i februari men då var hon i Sydafrika). Vi hade en underbar middag med jättegod mat och kärleksfullt prat på Zink på Biblioteksgatan. Hela tiden finns det som ett moln i mitt huvud att min yngsta åker iväg, igen, snart. Långt bort. Men det fördunklade inte min kväll, vi pratade djupt och innerligt och jag är så stolt över henne.

Nu har hon kilat över till storasyster E som bor nära oss. Båda mina döttrar åker tillsammans till Sicilien veckan innan Vietnamresan, nu ska det planeras! Jag är så glad över hur de gör saker ihop, att de är kärleksfulla mot varandra, mina tre barn. Det finns faktiskt ingenting i hela världen som gör mig så lycklig som att tänka på dem, och inget som gör mig så stolt heller.