söndag 27 september 2009
Hur ser era inre barn ut, undrar en smal allvarlig flicka
Visst är det lustigt hur man uppfattas utanpå och hur det skiljer sig från hur man känner sig inuti? Bilden man bär av sig själv präglas så tidigt. Jag ser en smal lite allvarlig flicka när jag tänker på mig och jag ser en flicka som är blyg. Men jag inser verkligen att det inte är så man uppfattar mig idag - hmmm tänk inte i första hand på det där med smal. Men allvarligt, visst har man en inre bild som finns där som också stämmer? Jag kan väl uppfatta mig utifrån också och beskriva mig på ett helt annat sätt, men den där flickan med en allvarlig blick, hon finns faktiskt. Hur ser era inre barn ut, undrar jag!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Känner igen mig fullständigt, Eva. Jag har också alltid sett mig själv som blyg. Och när jag säger det till mina nära och kära idag utbrister de alltid: "Blyg?! Du?!" Sedan skrattar de. Då tänker den där lille blyge pojken inuti att det är skönt att han har blivit så styv på kurragömma.
Precis så, Victor!
Lite storklumpig flicka, rätt snäll, optimist, som vill vara pojke, dagdrömmare (därför ensambehov), arg och viljestark som Lotta på Bråkmakargatan, särskilt mot orättvisor (då är jag inte snäll, känner mig mer som en boxare med världens högerkrok).
Jag kan se din inre snälla flicka, Maria! jag förstår det där med pojke med tre stora bröder, då får man vara viljestark och upprörd över oröttvisor
Långt därinne finns en glad och postiv teaterapa. Men hur jag lockar fram henne vet jag inte riktigt. Hon är väldigt selektiv numera.
Men hon finns i alla fall Jenny! Det är härligt.
Hela dagen har jag i bakhuvudet funderat på din fråga. Men det känns som jag försöker samla in en hel barnkoloni, ett zoo eller en bulgarisk cirkus i en enda person. Det är så olika beroende på situation och så. Men kanske är det ändå den där lilla kavata och modiga men samtidigt väldigt rädda och osäkra och ofta ilskna tjejen med svart hår som står och undrar om hon får vara med. Som vill det så gärna otroligt gärna, få vara med, komma in, följa med.
Jag har också funderat över frågan. Svårt eftersom jag har två olika barn inom mig. Det första är som tjuren Ferdinand, sitter gärna under korkeken och luktar på blommorna i sällskap med en trevlig bok. Det andra är en energisk typ, babblig och ständigt pigg på nya äventyr.
Omvärlden ser mig som en balanserad kvinna. De skulle bara veta...
Jamen eller hur, Jane och Annika, om omvärlden bara visste vad som döljer sig under våra tämligen balanserade ytor! Men jag gillar att tänka på de mångfacetterade personer man finner bara man tar av sig rollerna, se östermalmskillen i prydliga kostymen, han kanske döljer en varg eller ett milt lamm, och den arga kvinnan vid busshållplatsen kanske i sitt inre svävar omkring i en rosa balett-tyllkjol
Hahaha... vad det är roligt att läsa om de beskrivna inre barnen!
Måste tillstå att jag påminner väldigt mycket om Annika.. fast med ett uns Lilla My också. Och när jag talar om för människor att jag ofta är blyg och osäker så tittar de på mig som om jag pratade om en helt annan person.
Mitt inre barn är en liten tjej som tycker att hon inte är som andra. Därför är det ingen idé att ens försöka. Låt dom hålla på, liksom.
Nånstans finns hon kvar, och faktum är att hon tittar fram ibland. Då kramar jag om henne, för jag gillar henne faktiskt!
Skicka en kommentar