Åh vad jag saknar min Ellen. När jag kom hem var det mörkt och tyst i lägenheten, hennes saker är undanstuvade igen. Nyss vinkade jag av henne för att hon skulle plugga i Vietnam, sedan arbetade hon där, därefter drog hon till Paris, sedan Sydafrika, sedan Vietnam och nu Paris igen.Jo jag vet att det är jag som inspirerat henne till allt resande och jag uppmuntrar henne. Men jag saknar min älskade dottersambo. Saknar våra små frukoststunder, saknar hennes skratt, saknar all hennes visa råd till sin knäppa mamma, saknar våra förtroliga pratstunder.
Snart kommer hon hem. Strax före jul tillsammans med pojkvännen som jag bara pratat med i telefon och sett på bild.
Hoppas tiden går fort till den 22 december.
Sen får jag väl flytta till Paris ett tag och umgås med henne där.
2 kommentarer:
Det är inte långt till den 22 dec! fast jag känner igen tomhetskänslan när barnen åker iväg ut i vida världen.
Den som väntar på något gott... och den 22 är ju jättesnart!
Förstår saknaden och fasar för den dagen då min "minsting" flyttar. Han som gör min dag levande och precis som Ellen, ger sin mamma kloka råd och får henne att skratta.
Skicka en kommentar