När jag läser vad Jane skriver om snö, se här, så inser jag att jag förträngt en snöupplevelse. Jag har ju berättat att jag som liten svor på att aldrig tvinga mig att åka skidor när jag blev vuxen, och att jag hållit mitt löfte till mitt inre barn. När jag läser vad Jane skriver om skidliften stiger ett förträngt minne fram. Jag var som ung tillsammans med en gymnastiklärare som också var en femkampande slalomvirtuos. Jag undrar vad vi hade gemensamt? Men jag minns att han spelade gitarr och sjöng Bob Dylan, det var fint. Han hävdade också att det lika mycket var Vietnams fel som USAs att kriget pågick. Det var mindre fint. Han ville ta med mig till norska fjällen med sin skolklass. Dumma jag säger ja. Jag kunde ju längdskidåkning, men hade aldrig åkt slalom.
Första gången jag skulle åka lift föll jag ur på halva vägen, precis som Jane. Hur jag tog mig ner för den gigantiska backen vill jag inte ens minnas, inte hur jag åkte skidor heller, en hel vecka! Han åkte slalom baklänges och gjorde konster. Hela denna vecka har jag förpassat till minnets innersta gömma och nu, ditt fel Jane :), har minnet poppat upp.
Men efter den händelsen åkte jag inte skidor!
Inte träffade jag femkamparen mer heller.
1 kommentar:
Men du ser Eva, nu blev det riktig terapi av ditt bloggande;-) Det är ofta så att man har glömt viktiga saker och plötsligt minns man dem. Kul att vi har upplevelsen att trilla ur en skidlift gemensamt:-) även om det kanske inte är jättekul att tänka på alla gånger, så nog är det väl bra kul ändå att tänka på, eller hur, i alla fall för publiken;-)
Skicka en kommentar