Jag gick alltid så fort när barnen var små. Jag brukar tänka på det. Jag var ofta stressad och jag har liksom ett minne av att de halvsprang efter mig och det känns lite hemskt. Men idag - då är det jag som halvspringer efter dem. I synnerhet Emil och Ellen tar långa snabba steg, Elin kortare steg men snabba och så jag då, som försöker hänga med. Så här blir det, brukar jag tänka. Nu är det jag som springer efter dem och försöker hålla deras takt.
Glad lördag! Jag ska nu strax träffa Milton i hemmiljö för första gången.
PS - Overallen Emil har på bilden, den ska Milton få nu!
3 kommentarer:
Tänk vad livet förändras. Det gäller att leva i nuet så mycket man bara kan. Men vad mysigt det verkar vara med ett litet barnbarn.
Ha en fortsatt härlig helg.
Kram Anneli
Jag pratade med en granne idag, som precis blivit mamma för 5 dagar sedan. Hon var trött för lillen är naturligtvis vaken på nätterna. I alla fall, hon sa att det måste vara så skönt att ha det som jag - min är 19 år - och jag sa att jag är också vaken till sent in på kvällarna, för jag måste höra den där nyckeln i låset, SEN kan jag somna...
Anneli, det gäller verkligen att leva intensivt i nuet, tiden går ju så orimligt fort så det är bäst att vara där man är - men en liten nostalgisk återblick ibland :)
Carina - just den nostalgiska flashbacken fick jag av det du skrev, hur jag kollade om de stora skorna kommit hem och först då kunde somna lugnt när Emil bodde hemma, han var ju äldst och det första barnet som försvann ut i natten på äventyr, vilken oro det var!
Skicka en kommentar