Vi var på dessertrummet på Cloud Nine vid Norra Bantorget - kan rekommenderas! Ett vackert tyst rum med små intressanta bås och mycket intressanta efterrätter. Gillar sånt! Det var nästan hundra procent kvinnor i just dessertrummet, perfekt plats för tjejträffar men också hemliga kärleksträffar i små bås med tunna gardiner att dra för.
Vi som träffades var sex före detta arbetskamrater. En gång var vi ett sammansvetsat gäng på en organisation i arbetarrörelsen. Vi var engagerade, välutbildade, kreativa och entusiastiska och vi arbetade gränsöverskridande, kollektivt och skapande. Det var hotfullt för den manlige chefen under uppseglande. han kallade oss kladdiga bollen. Vi kunde konstatera igår att två av oss slutade själva, fyra blev brutalt och oempatiskt uppsagda på ett sätt som lämnar mycket att önska när det gäller fackligt uppförande, solidaritet och mer som organsationen annars står för.
Det finns mycket att säga om det och det gör vi säkert. Just nu undrar jag mest om ni känner igen situationen? Hur en grupp kvinnor som samarbetar och trivs ihop kan vara så hotfull för en manlig - eller kvinnlig - chef utan självförtroende och med maktbegär. Jag tror att det är vanligt. Men de vittnesmål om uppsägningarna jag hörde igår är ändå chockerande.
Men jag vill gärna veta: Känner ni igen er?
13 kommentarer:
eeeeh jaaa. Vi blev tvingade till terapi i femman for att det var for starka tjejer i klassen som du sakert mindes. Jag flyttades ner till tredje klass och utnamndes till den varsta av tjejerna.
Jag tack vare dig sa behovde jag ju inte stanna dar min kara mamma.
Aven pa arbetsplatser har jag haft liknande erfarenheter -sarskilt nar man jobbar med genus!! Da vill folk garna lagga krokben.....
puss ellen
Precis Ellen - få saker har gjort mig så rasande som hur du behandlades på Enskedeskolan för att du var en tuff framåt tjej, men dom lyckades inte...
Kram!
Behandlingen av Linnea i Bjästa fick mig och en barndomsvän att minnas hur vi starka tjejer fick komma i sista hand.
Hon fick alltid sitta utanför klassrummet om hon pratat under lektionerna. Det drabbade aldrig killarna.
Jag fick vänta på att killarna kunde alla multiplikationstabellerna innan jag fick visa att jag kunde dem.
Men värst har varit de senaste 16 åren med en rädd liten chef som äntligen är tvångsförflyttad från Norrbotten. Han hade god hjälp av en lika rädd underchef som nu har slutat.
Alla duktiga kvinnor har fått stå tillbaka och fått urusla löner. Och de killar som är duktiga och står upp för sig själva och sina kollegor har på samma sätt förlorat möjligheter att utöva sitt jobb och fått nästan lika låga löneförhöjningar.
Vad intressant att höra, Eva. och visst är det hemskt att arbeta i ett sådant klimat. På min arbetsplats blev det tystare och tystare, alla var så rädda att det var deras tur att bli sparkade nästa gång om man föll i onåd. Det är hemskt!
Känner igen mig, tyvärr.
Ja Jane, och det är verkligen sorgligt.
Sjukhusvärlden är mycket hierarkisk, jag blir fortfarande förvånad men mest arg kanske, sorgsen också. Och där är starka kompetenta kvinnor ett hot mot alla, även det egna könet tyvärr. Och fortfarande förvånas jag över tilltalet, en kvinnlig överläkare som är allt annat än söt och kvinnlig om ni förstår, hon är lite maffig och tuff i framtoningen, reste sig och försvarade hela arbetsgruppens situation, manlige professorn reste sig genast och sa: lilla gumman med tonfallet som till ett litet barn o s v o s v. Sådant händer hela tiden.
Monica
Jag kan verkligen tänka mig att sjukhusvärlden har kvar en könsuppdelad hierarki. Lilla gumman kan verkligen vara ett förminskande tilltalsord i ett sådant sammanhang
Ja, Eva kommer du ihåg vår intervju med moderata Britt Mogård för Krossa glastaket, när hon upptäckt att alla plötsligt började kalla henne "Lilla Britt" (hon var ju inte och aldrig varit en sådan person), medan män i samma ålder sa de aldrig Lilla till.
Jag är på min "man" om att han inte får "lilla" unga praktikanttjejer (som kanske är 25) vilket jag märker går så lätt och rutinartat när många pratar om unga kvinnor (och äldre; och de däremellan när man behöver förminska dem). ALDRIG "lilla" en vuxen kvinna!
Tyvärr är det välbekant, och tyvärr är jag både alltför välbekant med både den inblandade arbetsplatsen och personerna. Bedrövligt.
Maria, ja det är tråkigt. När det skulle kunna vara så bra!
Just det Guldkorn, jag minns en dramatiker som vågade kalla mig "Lilla du!" - fast jag var äldre och längre - men dt gjorde hon nog bara en gång.
Kanske att jag haft tur, kanske att jag varit naiv, aningslös och blind, men jag tror att jag klarat mig undan det du beskriver. Å andra sidan minns jag när jag sökte ett internt chefsjobb jag inte fick. Det gick till en man med sämre meriter men han behövde omplaceras... Då sa jag faktiskt upp mig, och fick ett mycket bättre jobb.
På vår arbetsplats är vi nästan bara kvinnor. Starka sådana också. Urjobbigt ibland men framför allt kul!
Annika, hade du varit på vår arbetsplats hade du sett... jag lovar. Det gick inte att inte se det. Det är en mycket sorglig historia eftersom glappet mellan ideologin och den krassa verkligheten är så stort dessutom.
Skicka en kommentar