Vi gick, vi trodde det var toppen på berget. När vi kom dit så såg vi att det fanns nya toppar. Vi satte nya mål, vi gick, vi fick matsäck, vi badade i iskalla fjällsjöar. Vi slogs mot myggen. Någon topparnas topp kanske vi aldrig nådde men väldigt många delmål.
När jag tänker på det är det precis som livet. Man stakar ut ett mål, dit vill jag nå. När man når dit inser man att man inte är framme, det var ju ett delmål helt enkelt. Man tar sikte på en ny topp. Och så fortsätter det.
6 kommentarer:
Fina bilder! Igen! Jag tänkte vandra med V i sommar - jag ser att pappa inte är mycket äldre på bilden. Kul, kul att se. Sara
ah mamma du ar varldens finaste. Jag ska nog se den pa fredag om jag har rad! En tjej pa kontoret tjatar om den hela tiden :)
Saknar dig snutt...ellen
oj jag lamnade alicekommentaren har, men jag vill ocksa bara saga om detta inlagg att det ar verkligen nagot att uppskatta och alska med livet -att aldrig komma fram och att alltid se nya bergstoppar att klattra. Man far komma ihag bara att det ar positivt och inte bli besviken uppe pa toppen! ellen
Sara! Vi bodde ju i Tänndalen och gjorde oförglömliga dagsturer. Upp på fjället men också till Våffelvallen!
Ellen - det är en utmaning att komma upp och se att ständigt nya vyer och vidder väntar på den som är nyfiken! Men ibland får man slå läger.
Vilken bra bild över hur livet borde vara. Ständigt lagom stora utmaningar som ger nya perspektiv.
Eva Granne - visst är det roligt när gamla bilder får en att fundera fram nya insikter!
Skicka en kommentar