Jag hade verkligen tänkt skriva en text i helgen, allt fanns färdigt i mitt huvud men orden ville inte komma ut.
Jag tvingade mig inte då, i stället gjorde jag andra saker, umgicks med familjen. Ellen och jag hade ett uppiggande städpass och njöt av ett putsat hem. På söndag hade vi brunch med amerikanska pannkakor med lönnsirap.Hela tiden fanns det ett spår i mitt huvud där det arbetades.
I morse vaknade vi tidigt, gick vår vanliga morgonpromenad längs kanalen. Åt frukost - och mitt i frukosten kände jag att nu, nu ska jag skriva den här texten. Jag reste mig, tog kaffekoppen med mig och satt i timmar framför datorn. Det kändes som om någon suttit i mitt huvud och arbetat under helgen och nu gällde det för mig att plocka fram texten.
Jag kände mig så nöjd när den var skriven.
Och just då kom Milton på besök, han och jag skulle ta en promenad längs samma kaj som Ellen och jag på morgonen. Vilken känsla det är att dra en vagn med ett litet barn som skrattar emot en. Han jollrade, skrattade och somnade.
Jag kan aldrig fatta hur man skulle kunna vilja ha en vagn där man inte ser barnet, för övrigt. Det är ju ljuvligt med den kontakten.
Ja, det var min dag. En ganska vanlig dag i mitt författarliv, en bra dag.
9 kommentarer:
Härligt, Eva! Skönt att du till slut fick ut det där som först inte ville ut. Och vilken fin författardag du haft med dina nära. Tror att vi författare skriver bättre om vi mår bättre. Den lidande konstnären är en myt.
Visst Victor, jag skriver bäst när livet är i harmoni. Men jag kan ju inte förneka att en hel del lidande jag drabbats av är utmärkt material att skriva om och ikring, bränsle för inspirationen därför att det skapar så många frågor om: "Varför?" som jag vill besvara.
Det låter som en perfekt dag! Och visst är det så att halva arbetet med en text sker först i huvudet. "Tankar tar tid att skapa, de tar tid att ha (tankevård skulle det kunna kallas), de tar tid att använda och de tar tid att göra sig av med, när de eventuellt blivit föråldrade." Sagt av Bodil Jönsson
Annika, det är så sant att tankar måste få ta tid!
Eva, så härligt att tankarna hittade fram till dig. Hos mig är det total träda för tillfället. Känns inte som jag har en endaste vettig tanke att dela med mig av. Frustrerande!
Så fin han är Milton! Bara promenaden längs kajen tillsammans med honom måste ha varit en härlig inspirations-boost.
Jenny, du har skrivit så många fina blogginlägg de senaste veckorna. Du har kloka viktiga tankar. Jag vet att det är mycket du grubblar på nu, var lugn och ha tålamod ... låt tankarna ta sin tid. Du kommer alltid att ha saker att skriva och dela med dig av.
Och ja, Milton är lycka.
TACK Eva! Kram
Å så underbart! Och klart man ska ha kontakt med undret! Jag hade vagnen till Alexander så att vi såg varandra. Han såg ju allt annat ändå, himlen, moln, träd i vinden...
Carina, det har visst pågått debatt om detta - men för mig är det så självklart att det lilla barnet vill ha ögonkontakt när det ligger dör i vagnen. Man vill ju prata! Härlig känsla att dra en barnvagn igen för övrigt.
Skicka en kommentar