Min kompis K håller på att bygga ihop en gammal musfälla. Igår när vi i allsköns ro drack vin och åt choklad spatserade en eländig mus förbi inne i teverummet. Hoppsan sa K. jag stelnade i fånig panik och försökte att int visa det. Genomskådades förstås. K höll en pedagogik uppbyggande föreläsning i muspsykologi, det var intressant. Hon dödar aldrig mössen utan fångar dem i en behändig bur, sedan kör hon flera mil ifrån sitt hus och släpper ut den.
Imponerande. Det visar sig att alla möss har olika reaktionsmönster när de blir fångade, precis som vi människor antagligen skulle ha. En del ger upp, andra kämpar... ja ni förstår.
I morse skulle jag behandlas med KBT light, exponering tror jag det kallas. K ville visa mig en bild av en mus som en morgon satt på hennes spis och stirrade på henne. men den exponeringen blev för häftig. Jag får kanske börja min exponering med att se den där läskiga barnfilmen om möss på en restaurang i Paris.
Jag skäms när jag skriver det här, över att jag är så fånig. Så tjejigt lättskrämd.
Under tiden jag skriver detta fixar K med musfällan som den ska fångas in i för att sedan flyttas till en annan by i Dalarna....
Hur fobiska är ni, undrar jag?
15 kommentarer:
Jodå, en fobi har jag nog men den säger jag inte för everything you say can be used against you ;) :D
Det är märkligt hur man kan vara livrädd för en sak - och samtidigt inte alls förstå andras rädslor. Känner ett par personer som är rädda för att flyga, t.ex., och jag tycker bara det är jättehärligt, kan inte relatera till rädslan alls. Och vice versa för dem och mina rädslor, förstås.
Ormar är läskiga. Jag tror jag har tagit mig förbi stadiet att inte kunna ta på en ormbild i en bok för att vända sida.
Så nu hoppas jag att Maria-Thérèse inte fyller sin blogg med ormbilder ...
Jag tycker att det är obehagligt att flyga. Jag som älskade att flyga blir allt räddare för varje gång. Det är helt orationellt i och med att jag kör bil som är mycket farligare.
Cecilia, ormfobi är i alla fall en fobi jag inte lyckats samla på mig... spindelfobi hade jag förut, men den har jag (nästan) arbetat bort.
Eva Granne, jag tycker heller inte om att flyga, jag vänjer mig aldrig!
Maria-Thérèse nu gör du mig riktigt nyfiken, nu måste jag ju grubbla på vad det kan vara för fobi du har! Jag skulle önska så att jag inte var rädd för att flyga - eftersom jag ofta flyger, men den rädslan går inte över. Dock är jag stolt över att jag övervinner den.
Var tvungen att tänka till riktigt ordentligt. Är inte rädd varken för ormar eller spindlar, i alla fall inte om de håller sig utom räckhåll och inte är allt för stora. Då blir de lite obehagliga, men dock inte så att jag känner att det är någon fobi. Att flyga är underbart och när jag bodde i hus med förste maken tog vi en stor råtta under diskbänken och det var visserligen ganska äckligt, men inte så att det framkallade några fobier heller.
Däremot har jag en fobi mot att simma på djupt vatten. Tycker att det är hemskt och får en massa tankar om vad som finns under mig, kan lätt få panik. Började i Spanien i somras med att simma längre och längre ut från stranden och kom en bit på väg, men än är det otäckt!
Pia, jag känner likadant med djupt vatten och jag undrar just vad en psykolog skulle säga om det? Minns psykologen som sa att min rulltrappefobi berodde på min rädsla att ge mig djupt ner i min själs mörker.
Hur kan man vara rädd för en liten söt mus, tänker jag. Att man inte gillar möss, det förstår jag, men rädd för dem? Obegripligt. Och genast är jag ett levande exempel på hur svårt en människa har för att förstå en annan människas rädsla. ;)
Ormar gillar jag inte, och inte heller stora spindlar (men små är söta). Men fobi? Nej.
Det skulle i så fall vara min höjdrädsla. Men efter att ha klättrat omkring på byggnadsställningar i våras och målat om ett stort hus, inser jag att jag har rätt bra verktyg för att träna bort även den rädslan.
Jag inser också att det finns vissa "sjukdomsvinster" med en rädsla/fobi. Den är ju en praktisk ursäkt för att i just den stunden slippa ha ett vuxet, realistiskt och kompetent förhållande till situationen/livet. Och vad skönt det är, om så bara för en liten stund, att få vara som ett litet barn. :)
Men Peter, tror du inte att just fobi mot djur som en gång var hotfulla (ormar spindlar råttor etc) är en primitiv överlevnadsrest i ens sinne? Ett kroppsminne från förr?
Sen har du rätt i att man måste använda allt det man lärt sig för att hitta redskapen att bekämpa något så fånigt som att bli hysteriskt äcklad av en mus, det är det jag blir. Primitiva äckelkänslor tar över förnuftet, det gillar jag inte!
Jo Eva, jag tror nog också att det finns sådana rester i vårt sinne.
Förresten, hur har det gått med rulltrappefobin? Mitt intryck är ju inte precis att du är rädd för att leta långt där inne efter dina mörka sidor. Ja, inte efter de ljusa heller, för den delen.:)
Peter, jag tycker ju själv att jag letar efter både ljus och mörker i mig själv. Men det går dåligt med både rulltrappefobi och djupa vatten så det finns kanske något dolt långt nere i själens mörka skrymslen som skrämmer mig
Eva, det finns nog nya lager att upptäcka hela livet, skulle jag föreställa mig. :)
Slog mig förresten att jag inte klarar av trånga utrymmen. Den fobin har jag inte gett mig på att försöka "bota". Den står säkert för något intressant ...
Fobier är ju inte bara något trams, det är saker som skyddat oss och räddat oss, till exempel svindel, men också en del annat. Jag tror man i pressade livsituationer kanske blir än mer vaksam och lättskrämd. Till exempel har jag läst att folk fått bacillskräck när de är helt ute för räkning av stress, utbrända. Låter ganska logiskt tycker jag, ens kropp förstår att immunförsvaret är nedsatt, att man är extra hotad och vill skydda en. Så tänker jag, jag försöker i möjligaste mån förstå och tänka att kropp och sinne är intelligent på en ursprunglig överlevnadsnivå, istället för se det som irrationellt beteende. Sedan kan specifika fobier, ha exakta händelser, upplevelser som ursprung. T.ex en film jag såg som gav mig en fobi.
Klokt talat Jane. Och visst känner man hur olika fobier liksom slår till när man är pressad av livet, någonstans måste ångan pysa ut, tänker jag. Jag vet också hur vissa fobier verkligen bottnar i barndomsupplevelser.
Ja, Jane: Det var konstruktivt tänkt om oss mänskliga varelser. :)
Skicka en kommentar