Smultrondagar och kvällsskräck

Bara glädje när Milton och jag plockar årets första smultronstrå

Det är väl vädret som gör mig lite dyster. Att man alltid ska vänta sig strålande sol bara för att almanackan säger sommar. Jag hade också så magiska dagar ensam med Milton på ön att när han åkte på semester med föräldrarna blev det tomt.

Jag är inte van vid att det är tomt i det lilla röda huset. Jag kände lite sorg och mycket ensamhet men försökte tänka på sonens kloka ord om att acceptera det jag känner utan att döma mig själv.
Så jag fixade den godaste lilla silltallrik, tog en öl och en snaps och såg en fotbollsmatch. Detta är nog en unik händelse i mitt liv men jag hade litet kul i min ensamhet. Det kändes bra.

Väldigt bra - ända tills en mus  pilade över golvet. Jag kan inte hjälpa det men jag tycker det är så fruktansvärt äckligt. Dom är ju söta, mamma, säger döttrarna. Det är som om jag skulle säga till dem att kackerlackor (deras fasa) är mysiga små djur.

Jag satt stel som i en serieteckning några sekunder, skrek inte. Men sedan reste jag mig. Stängde bestämt dörren men hela min goda stämning försvann. Jag kröp ihop i min säng och läste en fantastiskt bra bok, mer om den sedan.
Jag somnade. Vaknade till grått tungt väder. Sorgmodig stämning.

Bestämde mig för att det inte är ett tvång att stanna utan att det ska vara en glädje.
Tog morgonbåten till stan, till den musfria lägenheten. Det var varmt och välkomnande. Jag träffade fina vännen Ev. och vi pratade och pratade. Det kändes så bra.
Jag är glad att jag åkte in. Och  att jag har två fina ställen att vara på.

Den ena oron tar ut den andra

Idag var jag på vaccinationscentralen för att ta en spruta mot Gula febern, annars kommer man inte in i Ghana. Jag ska dit om en vecka. Om jag får visum i tid. Men jag fick inte ta den sprutan utan fick i stället ett intyg att jag av medicinska skäl inte får ta den, däremot fick jag sprutor mot difteri/stelkramp och hepatit B och läskiga malariapiller.
Jag blev orolig så klart, så himla orolig att jag glömde att jag är rädd för rulltrappor och bara klev på den och obekymrat rullade neråt (det var en liten rulltrappa dock) innan jag insåg vad jag gjort.
Så är det, en oro tar ut en annan.

Om hur jag utsätts för KBT-exponering light mot min fåniga musfobi

Min kompis K håller på att bygga ihop en gammal musfälla. Igår när vi i allsköns ro drack vin och åt choklad spatserade en eländig mus förbi inne i teverummet. Hoppsan sa K. jag stelnade i fånig panik och försökte att int visa det. Genomskådades förstås. K höll en pedagogik uppbyggande föreläsning i muspsykologi, det var intressant. Hon dödar aldrig mössen utan fångar dem i en behändig bur, sedan kör hon flera mil ifrån sitt hus och släpper ut den.
Imponerande. Det visar sig att alla möss har olika reaktionsmönster när de blir fångade, precis som vi människor antagligen skulle ha. En del ger upp, andra kämpar... ja ni förstår.
I morse skulle jag behandlas med KBT light, exponering tror jag det kallas. K ville visa mig en bild av en mus som en morgon satt på hennes spis och stirrade på henne. men den exponeringen blev för häftig. Jag får kanske börja min exponering med att se den där läskiga barnfilmen om möss på en restaurang i Paris.
Jag skäms när jag skriver det här, över att jag är så fånig. Så tjejigt lättskrämd.
Under tiden jag skriver detta fixar K med musfällan som den ska fångas in i för att sedan flyttas till en annan by i Dalarna....
Hur fobiska är ni, undrar jag?