Klockan är ett på natten och jag är förfärligt pigg. Egentligen väntar jag på att väckarklockan ska ringa kvart över tre för att vi ska hinna morgonflyget till Hoi An. jag trodde jag var trött efter en härlig middag - men mina ögon är klarvakna och tankarna skuttar omkring.
Idag öppnades en glipa till Hanoi igen. Kristoffer som bor här tog med oss upp på ett väl dolt smultronställe, ett kafé på ett tak. Hanoi bredde ut sig framför mig. Vi pratade om möjligheter att komma förbi den trista byråkratin som nästan knäckte mig, om behovet av att prata litteratur här, skapande och jag kände en glimt av en möjlighet igen. Kanske vill staden öppna sig för mig? Jag inser svårigheterna men kanske finns också en möjlighet? Vi åt lunch på en restaurang med ett myller av människor, minimala goda köttfärsbiffar och små vårrullar och jag trivdes igen. Har jag gått runt i gamla cirklar, oförmögen att komma ur mina egna spår? Gör man så ibland, bara trampar runt? Nu såg jag små sidospår, kanske det är där jag ska slå in? Eller inte. Men Hanoi hänförde mig igen. Tack K. för det!
Utanför hör jag ropande röster, ljudet av motorcyklar, det är svart. Jag sover inte men känner mig ändå mer förhoppningsfull än igår.
3 kommentarer:
Visst är det så, att man trampar runt ibland, trampar runt i sina vanor och föreställningar, och sen helt plötsligt så sker det som du beskriver - man ser något, en insikt som inte varit mogen förut!
Underbart Eva!
Det låter hoppfullt -och så bra du beskriver vikten av sidospår!
Sofie, en vänlig hand som för en in på ett nytt spår är vad man ibland behöver. K lånade oss några favoritställen och jag orkade se igen att det fanns spår att följa, sätt att se...
Carina, ibland hamnar jag i en negativ spiral, gjorde det några dagar av olika skäl, skönt att vara tillbaka och se "ljuset" i stället...
Skicka en kommentar