En plats i MITT hjärta, MIN själ - vilken är DIN hjärteplats?

Vad säger ni om det här? Jag sitter på ett café i Hoi An, Vietnam och läser boken "Éloge des femmes mûres" - Eloge till  mogna kvinnor -  som jag fått av vännen J som tyckte boken passade mig.

Just nu minns jag inte vad boken handlade om men jag minns ögonblicket. Den varma solen. Doften av Hoi An. Min känsla av tillhörighet någonstans så långt borta, så olikt mitt Sundsvall långt i norr, ändå var jag där, hemma, lycklig i mig själv. Totalt närvarande.
Ellen satt på andra sidan och läste, hon tog bilden. Det är flera år sedan. Jag längtar alltid dit.

Vad är det som gör att en plats sätter sig i ens själ? Att man alltid längtar dit? Fast det kanske finns saker man inte alls gillar, som inte stämmer med den drömminnesbild man bär med sig ... Ändå en plats i ens hjärta och själ. Hoi An är en sådan plats. Och Paris. Toujours Paris. Alltid Paris.

Vilken plats har du i ditt hjärta, det skulle jag vilja veta?

Vietnam, mon amour, min ungdom, jag längtar ständigt tillbaka

Fem år sedan jag senast var i Hanoi, här en tidig morgon vid Hoan Kiem Lake

Lundströms bokradio, jag älskar det programmet som tar livet och litteraturen på allvar - med en glimt i ögat. 
Idag hade Marie Lundström varit i Vietnam. Mitt älskade favoritland. Trots förändringar, trots att det är ett annat land idag än när jag förälskade mig i det 1989 första gången jag var där.

Jag drabbades av en insikt idag. Programmet handlade inte bara om Vietnam och en fin författare och brustna illusioner. Carsten Palmaer var där och pratade om sina suveräna texter från Vietnamtiden, de som får mig att gråta än idag. Han pratade mycket om besvikelser, om brustna illusioner, ganska vemodigt.

Och då tänkte jag att men ja: Vietnam är ju mitt sextiotal, oändliga är det antal demonstrationer jag deltog i då. Jag var ung, så trosviss, så förhoppningsfull och jag trodde att allt kunde förändras, att vi, jag kunde förändra allt.

Marias och mitt studiematerial

När jag kom till Vietnam 1989, vi ordnade den första turistresan dit som redaktörer för Fönstret, ABFs kulturtidskrift, Maria Herngren och jag, mötte vi ju precis samma hopp om framtiden som jag kände igen från mitt sextiotal.
Undra på att jag kände mig som om jag levt i Vietnam. Där fanns ju precis denna glädje, denna framtidstro mitt i fattigdomen, denna närhet till människorna, denna trygghet när jag vandrade på de mörka gatorna bland de små koleldarna i Hanoi.
Min dröm om att framtiden var min, deras att framtiden tillhörde dem.
 Inga bilar fanns, knappt ens mopeder.

Kärlek i Hanoi

Det var tryggt och varmt och vänligt och alla ville prata med oss. Alla hade drömmar om framtiden. Fortfarande var skolor , sjukhus och dagis kostnadsfritt. Vi återvände året efter på SIDA-stipendium och skrev ett entusiastiskt studiematerial om Vietnam, se bilden. För entusiastiskt, man kan kalla det naivt. Men vi mötte så mycket framtidstro.

Sedan blev allt annorlunda, västerländsk kultur, turism, korruption i en kontrollerande enpartistat. Ett hårt liv och många besvikelser och drömmar som inte slog in.

Nu är det fem år sedan jag var där senast och det är annorlunda, hårdare, penninginriktat, censurerat, allt möjligt. Men ändå älskar jag att vara där, jag längtar ständigt till Hoi An.

Vietnam fäste sig i mitt hjärta och jag är en trogen typ. De jag älskat fortsätter jag älska trots att de sviker och förändras. Märkligt men så är det.

Vietnam, Mon amour.

Någonstans väntar en solig plats

Vietnam, nära Hue

Det snöar och är vått och vindigt. Inte mitt favoritklimat. Karin är i Brasilien, Evelyn i Nice, Björn har nyss varit i Vietnam (jag är svårt avundsjuk), Jenny i Goa, döttrarna drar till Kuba.

Jag ser vänner på resa över hela världen. Börje i Bogota, Matilda i Thailand ... skulle kunna fortsätta en lång stund. Men snart blir det min tur, det tror jag. Just nu undrar jag vad som fick mig att tacka nej till bokmässan i Kerala dit jag faktiskt var inbjuden. Jo jag vet, Helen skulle ju till Galapagos just då och jag ville inte åka ensam.

Men nu ska vi bara genomlida två ruggiga vintermånader. Jag hatar det här

 Hoi An, även fint i regn!

vädret. Sen finns det en solig ö inte långt borta som väntar på mig.

Och vem vet kanske får jag en spontaningivelse att åka iväg, frågan är bara med vem och till vilken ö?
Någonstans väntar en solig plats.

En vagabond i själ och kropp

Jag vaknar fyra på morgonen och kan inte somna om. Suckar lite på Facebook men fina vännen Carina i Dominikanska republiken påpekar att hos henne är det kväll.
"Du är en själslig vagabond bara, Eva", säger hon tröstande. Och jag brygger kaffe svart som synden, het mjölk till och lyssnar på Carla Bruni, för alltid tyvärr lite förstörd för att jag inte kan låta bli att tänka på hennes hiskelige make. Dumt, som om inte hennes vemodiga sånger står för sig själva.

En själslig vagabond...
Ja, jag skriver just till Carol i Hanoi och tipsar om min kompis Thi (bilden) som har sin syatelje i staden Ha An dit jag alltid längtar.
Nu skriver jag till dem. Carol ska snart resa dit. Till staden så långt borta där jag känner mig så hemma.

I en annan del av världen vaknar snart Ellen i sitt hus i Bamako. UD avråder mig från resor dit. Det gör i och för sig min plånbok också - men jag vill så gärna.
Jag är nog en vagabond. Inte bara själsligt. Kroppsligt också och jag bävar för den dag kroppen skapar hinder.
Då får jag väl nöja mig med mina minnen och mitt själsliga vagabonderi vid datorn.

När kommer du tillbaka Mum Eva?

Hemma och långt borta heter min blogg nu. Det piggar upp mig att tänka på min gamla granne Sonja som åkte på cykelsemester i Kina när hon var långt över 70. Annars inser jag ju krasst att det kommer en dag då jag inte reser annat än i mina minnen. Då får jag väl göra fotoalbum. Men det ligger ångest i den tanken ändå, att inte orka/kunna resa. Eller vad säger ni?
Tänkte på det för att jag fick mail från vännen Thi i Hoi An idag: När kommer du tillbaka och hälsar på Mum Eva? frågar  hon? Ja när?

 Thi ser ni på bilden till höger. Under ser ni frukostförsäljerska i Hoi An i typisk hatt.

Förnimmelse av framtida förändring

Det finns något jag grubblar på - något jag vill. Jag vet bara inte riktigt vad det är. Känner ni så ibland? Det är lite den känslan jag hade  när jag vid sekelskiftet bestämde mig för att sluta med journalistik. Det gav mig ingenting längre, jag tyckte jag hade gjort allting och min nyfikenhet fanns inte kvar.
Just nu har jag lite samma upplevelse. Jag vill så klart fortsätta skriva mina berättelser. Men kanske finns det omständigheter kring skrivandet jag måste förändra?
Ja det funderar jag på, jag har nästan en nyårskänsla fast det är påskdag. Jag försöker se in i framtiden. Men en förnimmelse av förändring finns nog där.

På bilden ser jag in på en skolgård med förhoppningsfulla barn i Hoi An, Vietnam

Don´t just do something, sit there

Gomorron världen, jag betraktar dig från min utgångspunkt i soffan, liggande under en ullig pläd. En envis lågintensiv infektion har mig i sitt grepp. Varannan dag är jag bra, stiger upp, gör en massa saker, blir sjuk igen. hamnar i soffan. Ligger och glor. Det är det jag predikar att jag ska göra. Koppla av och ligga och glo. Men jag bekänner: Det finns inget jag är sämre på. Jag tar en panodil känner mig piggare och börjar fundera på att måla om i hallen. Eller plantera om alla blommor. Läsa korrektur. Inser att jag inte sått gräs till våra påsksaker. Bara en sån sak!
Förbjuder mig själv att göra något.
Don´t just do something, sit there, som det står på min vägg på landet.
(Den trötte mannen hittade jag i Hanoi)

Landet långt borta som kommit mig så nära

Vilken häftig längtan till Vietnam jag drabbades av. Några vänner ska åka dit och i min fantasi var jag plötsligt i Hoi An, staden jag återvänder till. Nu är det ett år sen sist. I min fantasi vandrar jag på de smala gatorna, livet är långsamt är i Hoi An.   Jag kommer ikapp mig själv där. Kunde jag förflytta mig någonstans, just precis nu, så skulle jag sitta på mitt favoritcafé just i den lilla staden, just i det landet långt borta som kommit mig så nära.

Författare och bloggare i kamp mot tystnad och förtryck

Bilden tog jag vid en skola i Hoi Anvid mitt senaste besök i Vietnam

I söndags, efter en veckas intensivt skrivande, var jag helt slut i huvudet, tänk er en urkramad citron. Dessutom var jag uttråkad och osocial. Så kan det bli ibland.
Bestämde mig efter en dags vila att försöka vara lite mer utåtriktad denna vecka. Jag har lyckats så bra att jag nu, denna lördagsförmiddag, sitter utpumpad i soffan. Men glad! Två fantastiskt bra och givande författararrangemang hann jag med: Den arabiska våren på Dramaten med bloggare och författare som engagerat berättade och läste texter från kampen för demokrati i Egypten, Syrien, Tunisien. Upplyftande om än också mycket sorgligt eftersom så många liv offrats. Vilket mod dessa bloggare och författare visat, så viktiga de varit i kampen för demokrati.
Mer sorgsen blir jag över att få veta mycket om Tystnaden i Vietnam på ett PEN-möte dagen efter. Kristoffer Leandoer och Elsa Håstad berättade om tystnaden, om övervakningen och förtrycket av bloggare, författare och demokratikämpar i det land jag älskar så mycket.

Frukost är en ljuvlig vardagslyx - vad äter du?

Jag vaknar innan morgontidningen har kommit. Bittert. Fast jag försöker känna mig glad. Tittar ut och ser att det är ljust och vackert. Fåglarna kvittrar. Grips av en oförklarlig lust efter en croissant. Letar frukostbilder i min mapp. Hittar bilden från landet för ett år sedan med nyplockade blåbär och längtar efter Ellen. Hittar en annan bild från Ha An hotell, vilka frukostar vi åt i Hoi An! Hittar bilden från lyxigaste hotellet där vi blev bjudna på frukost en morgon, Ellen och jag.
Om jag nu tassar ut kanske  tidningen kommit, mest är den ett sällskap när jag är ensam, om jag ska vara ärlig. Annars är långa pratfrukostar det bästa.

Hoi An i mitt hjärta

Hoi An i mitt hjärta, här ville jag vara nu!

Alla blir besatta av att sy upp kläder i Hoi An

Alla blir lika besatta i Hoi An, även de som innan bedyrar att de aldrig shoppar eller köper kläder. Men det går inte att motstå de förföriska erbjudandena om att sy upp kläder, alla jag sett faller dit och tycker det är så kul. Man blir lite lättsinnig i värmen och jag har sytt upp flera festklänningar jag sedan aldrig använt. Den här gången tog jag med mig min favoritkappa som är för tunn att ha nu, men jag sydde upp den i varm ull i stället. Den blev fin och fick vara tungt handbagage på vägen hem men var bra att ha när vi landade i Stockholm. Sidenlinnen, klänningar, långbyxor - allt kan de skickliga skräddarna sy upp och de ändrar tills det sitter perfekt om man har turen att hitta till någon som är riktigt duktig. Som Thi till exempel som har ett otroligt öga för hur plaggen ska se ut efter att bara ha sett en bild.

Hemma från julpyntat Vietnam till min egen julefrid

Sista glaset kallt vietnamesiskt iskaffe på Room, sista glimtarna av ett Hoi An som julpyntas, det är absurt att se alla renar, snödekorationer med mera i trettio graders värme och en i övrigt helt annan kultur. Men nu är jag hemma igen efter Vietnamäventyret. Hemma till pyntat hem, till Lucia. Till väntande döttrar, till fina sonfamiljen med lille Milton. Skönt att vara hemma, det bästa är alltid att komma hem lyckligt även efter ett underbart äventyr som detta. Vietnam finns där i en vrå av mitt hjärta. Men nu börjar julen i Sverige, det  är nog det bästa jag vet!

Le - och du får ett vänligt skratt tillbaka

Jag funderar på vad som lockar mig så tillbaka till Vietnam? Jag tror alla leenden är en orsak. Man tänker kanske inte att befolkningen i ett land så drabbat av krig och fattigdom ska ha så nära till den leende generositet jag möter här, men så är det. Och jag tror att mycket av turismens avigsidor är det allvarligaste hotet mot just detta, när allting ska mötas i pengar och värderas. Men nu är det så ännu att jag får leenden tillbaka. Skämtsamma vänliga kommentarer. Många skratt.

I Hanoi denna gång var det lite annorlunda, en större trötthet på något sätt? Men här i Hoi An - trots mängden av turister - finns fortfarande denna närhet till skratt och kontakt i vardagen. Som männen på bilden vid frukosten i morse, de såg att vi iakttog hur de flyttade en båt och började skratta glatt och vinka. I morse fick städerskan som jag pratat lite med, skojat med och lett emot, för sig att bädda min säng så här fint.  Plötsligt hade jag ett hjärta på sängen av blomblad.

Vad begrundar hon, kvinnan som upplevt två krig

1954 besegrade vietnameserna fransmännen vid Dien Bien Phu.Det dröjde inte länge förrän USA startade ett nytt krig. 1975 blev det fred i det "amerikanska" kriget som man säger här.
Se kvinnan på bilden. Jag har ingen aning om hur gammal hon är, men säkert har hon upplevt två främmande invasionsmakters anfall på hennes fattiga land.

Idag är det turisterna som anfaller henne med sina kameror. Hon sitter bara där, stilla och orörlig, begrundande. Jag ser henne varje gång jag kommer till Hoi An.

Den är lite drömsk, min favoritstad i Vietnam...

Det är något med stämningen i Hoi An som stämmer med mina inre landskap. En slags drömsk melankoli kanske?

Hemlängtan drev mig till den svenskägda restaurangen idag

Nu har jag hemlängtan. Kanske för att hela Hoi An är julpyntat med tomtar, slädar, snöstjärnor. Så idag åt jag lunch på den svenskägda restaurangen Ca Va. En tallrik med småplock som goda potatisar, bröd, oliver, fårost, salami. Gott var det.
Ägaren är svensk och han har bott i Hoi An i tolv år, har en vietnamesisk fru och två barn som pratar svenska, engelska och vietnamesiska. Märkligt hur livet kan bli. Han träffar någon - och vips har han en familj och två restauranger i Vietnam!

Okej Milton, nu kommer jag hem!

Det förstår ni ju att jag snart måste åka hem när Milton skickar mig ett sånt här kort! Och när Elin och Ellen väntar på mig hemma. Och när vi ska fira jul allesammans, Milton och hans föräldrar, vi och flera andra vänner, julen ska förberedas. Jag längtar efter det - men njuter också av de här sista dagarna för denna gång i Hoi An.

Hemma på Ha An efter heldag på lyxhotell

Det var sol i Hoi An i morse så jag min kompis E och hennes elvaårige son drog till stranden. Det vill säga till ett schweiziskt lyxhotell med 150 meter lång pool, vilken elvaåring kan motstå det? Kanske ska man betala för att använda poolen när man inte bor där men vi gled bara in på det tjusiga hotellet som är många gånger för dyrt för vår kassa och la oss på några stolar vid den omtalade poolen. Golden Sands heter hotellet men den vackra sanden fanns under poolen som låg jämsides med havet. Framför den fanns ingen härlig strand som längre bort där man slappar under parasoller på sköna stolar i sanden. Icke här. Fredrik tyckte så klart det var kul, jag fick bara en obehaglig känsla av rikreservat, utlänningslyx. Kanske kommer några rika vietnameser hit, men de flesta från det land där vi är som vistas på området är personal. Jag tänker inte ta in på det hotellet.

Jag var så glad att komma tillbaka hem till vårt suveränt hemtrevliga och omtänksamma hotell Ha An. Där hade de just dukat ett överflödande rikt bord till gudar och förfäder för att få tur lycka och framgång. När rökelsen tänts och brunnit ut så bar personalen ut de överfyllda faten på gatan och strödde ut riset och karamellerna på trottoaren framför hotellet - kanske lite överflödigt tyckte jag.

Vi beskådade skådespelet från hängmattorna, E och jag som synes!

Middag med Thi och hennes vänner

 Köket, Thi till höger nedanför

Igår kväll tog vår vän Thi med oss ut på en vietnamesisk restaurang tillsammans med sin son och några av hennes kusiner. Se bilderna - det var så gott! Vi fick olika grillade korvar, köttbitar och vårrullar att rulla in i tunnaste rispapper, doppa i starka såser och äta. Den vietnamesiska pannkakan banh xeoh fanns också med förstås och den skulle också rullas ihop och ätas efter doppning i chilesås. Vi drack vietnamesiskt öl, ba ba ba - 333 till.
Fredrik 11 fick en kompis - och jag har inte sett Fredrik äta så mycket någon gång i Vietnam.