Rätt som det är kanske livet talar om för mig att jag ska ta det lite lugnt som hon tyckte i sitt liv som var så olikt mitt. Jag känner en lättnad varje gång jag landat och allt gått bra. Ibland svindlade det när jag gick omkring ensam i Hoi An och jag tänkte: Men om något händer....?
Men jag vet att det är gamla ensamhetsrädslor och osäkerhet som försöker ta plats i mig och kan för det mesta hantera det och känna lycka över att vara där jag just är. Ändå är jag så lättad-glad varje gång jag landat hel och välbehållen, då tänker jag: Inte ska jag väl utsätta mig för det här en gång till...?
Sen tar det en dag eller två och jag, gamla människan, börjar planera nästa resa. Förlåt mamma, jag vet vad du skulle ha tyckt, men egentligen tror jag du tänkte att det var lite spännande också, att din dotter "flängde" omkring i världen.
6 kommentarer:
Vilket klokt inlägg!
"Husmusen som sällan är hemma" for genom skallen. Dualism heter det bestämt också. En förutsättning för att trivas bra i sitt lilla hem därhemma kanske är att lämna detsamma då och då.
Jag tycker att du gör helt rätt!
Kram
Reser själv mycket så jag vet något av det du går igenom. Både med planerandet, längtan och återkomsten. Värst tycker jag dock det är med allt släpande! Och så den där lilla rädslan som ibland hugger till. Var rädd om dig! Kram Kim
Tack Sofie!
Kersti, du har så rätt, jag behöver perspektivet utifrån ibland för att se vad jag har här hemma. Sedan hittar jag ju också platser som blir hemma fast de ligger långt borta :)
Kim du skulle sett mig släpa på ett orimligt handbagage hem från Vietnam... jag var nästan parodisk att betrakta, men det var kul att packa upp hemma sen!
Vilken tur att du fortsätter och hittar nya äventyr. Det är klokt att lyssna på äldre, men ibland har allt förändrats så mycket att gamla råd är just gamla.
Eva, visst är det så. Och det kanske också är råd sprungna ur rädsla och brist på kunskap? Men ibland väcker de råden min egen rädsla och det är då jag känner att jag begränsar mig.
Skicka en kommentar