Vilket oroligt behov vi människor har av tillhörighet. Titta bara på mig - ni anar inte vad roligt det är att landa i Hoi An, ta in på "sitt" hotell och vandra runt i kvarteret - överallt ropar människor på mig och Oftast säger de Hi mum, eller Hi Ellens mum!
Min kära yngsta har bott här i omgångar i flera månader och känner många, jag hälsade på henne och är inskriven i kvartersminnet som Ellens mamma. Ganska härligt eller hur? Det här känns som en av "våra" platser på jorden, så långt borta. Så nära. Så fint.
Hela sängen i mitt hotellrum var täckt av rosa blomblad och det låg små kakor inslagna i cellofan och väntade.
Jag känner mig hemma. På riktigt. Utanför rummet har jag en egen liten altan dold för världen med den allra finaste blommande lilla skrivhörna. Jag begär inte mer just nu!
9 kommentarer:
Det låter helt fantastiskt. Känner igen känslan, jag kände av en liknande på Island i somras. En slags hörahemma-känsla. Hoppas du får en fin tid där!
Låter bara helt fantastiskt och den där lilla blomsterbalkongen kan jag se framför mig:-)
Vad fint och vad fin du ser ut!
Åh vad roligt att höra! Det blev nästan över förväntan, låter det som. Allt gott!
Du ser ut att känna dig hemma Eva. Härligt!
Ja, vad mer kan man begära? Härligt Eva! Och herrejösses vad snygg du ser ut/är!
Beträffande tillhörighet - jag letar fortfarande.
Underbart Eva. Och så himla snygg du är! :)
Eva när du skriver om Island så käner jag också igen min känsla från Hoi An.
Tack Jane, känner mig fin inombords!
Monica, den lila hemliga hörna kommer för alltid att stanna i mitt medvetande!
Sofie visst är det märkligt hur man kan känna sig hemma på så avlägsna platser ibland. jag landar här på något sätt.
Carina, känslan av hem långt borta, den känner du nog så väl igen kan jag tro
Fina Jenny, tack för gulliga ord. Jag kan se dig här i Hoi An. Du skulle trivas.
Annika, tack! Avspänd helt enkelt!!!
Precis som du ville. En plats där du hör hemma och som inte förändras för fort. Fin varm bild.
Skicka en kommentar