De gånger jag inte tycker om mig själv är verkligen när jag låter den rädsla jag - och alla antar jag? - har inom mig ta över. Då blir landskapen hotfulla, verkligheten inte inbjudande, människorna ovänliga. Rädslan krymper både de inre och yttre landskapen för mig. Ibland känner jag inte ens igen rädslans fula tryne, jag blir bara kantig och missmodig. Låter mig påverkas av yttre faktorer, drar en allt trängre cirkel omkring mig som inte får överträdas. Inne i den cirkeln får jag ingen luft och utan luft blir blir allt fult och dystert.
Vet inte varifrån den kommer, rädslan. Men det är skönt när det där greppet släpper igen, när jag kan andas lugnt och frimodigt se mig omkring och möta öppna blickar och leenden där rädslan lät mig se dolda avsikter och misstänksamhet.
Tillitsfull känner jag mig när rädslan släpper. Tillitsfull vill jag vara. Möt min blick, ni ser att jag är glad idag eller hur?
1 kommentar:
Det är inte lätt att alltid känna tillit. Men det är underbart att kunna göra det även när an är i en omgivning som man inte riktigt greppar. Och jag är säker på att du som tänker på att det är viktigt får ett gott bemötande som belöning.
Skicka en kommentar