Jag har två manus som ropar och kallar på mig. De försöker med allt, de lockar, de hotar, jag lovar dem att nu, snart... ska jag ta hand om er. Men så kommer något viktigt ivägen. Jag prokrastinerar. Som i fredags. Jag hade vikt dagen. Hedersord! sa jag till båda mina manus, bara det var ju lögnaktigt.
Men sen skulle jag slänga något i grovsoprummet, hittade de fina cd-hyllorna i ek som jag berättat om. Det ena ledde till det andra. De skulle bäras upp. Den gamla vidrigt stökiga cd-hyllan skulle sorteras och rensas. Saker måste bäras omkring. Ena hyllan fick bli en hylla för språklexikon i stället. Det tog tid. Det blev fint. Men nu blänger båda mina manus på mig under lugg och väser: Och vi då????
15 kommentarer:
Du är inte ensam, Eva! Eller snarare dina manus är inte ensamma om att ropa på sin författare att ägna sig åt dem.
Prokrastinerar gör vi nog alla med både det ena och det andra. Jag har bestämt mig för att det är mänskligt. Tror du att djur också skjuter upp?
Skönt att inte vara ensam syndare, Victor!
Annica, jag känner mig i så fall otroligt mänsklig! Men tog en dust med ett manus i alla fall nu i eftermiddag.
Part of life Eva!
Du vill skriva och de vill bli skrivna, alla är ni otåliga och vill NU. Sen kommer det något emellan.
De har sällskap av en uppsats ... som "måste" vänta tills det är lite mer stickat ... not!
Jag känner så väl igen mig :)
Ja Eva, vardagen kräver sitt. Känner verkligen igen mig.
Ja Carina. Allt nu är mitt ständiga valspråk.
Cecilia, hur man fyller händerna med allt.... när jag var klar med "allt" sent igår kväll skulle jag skriva men då var mitt huvud för trött
Anneli, vi är många, det är en tröst!
Jane ändå är det underligt hur man inte gör det enda man riktigt vill göra?
Det är verkligen underligt Eva, hur fungerar det egentligen rent psykologiskt? Det är en fråga att tänka på.
Ja, det undrar jag också. Hur fungerar det? Orden vill ju sätta sig mellan skulderbladen som en osynlig ryggsäck. Men jag gör det hela tiden. Låter bli att öppna de dokument som borde bli färdiga eller åtminstone mer arbetade.
Det där känner jag igen. Det finns alltid praktiska ogjorda saker som man känner att man ska hantera. Jag tror dock att hjärnan behöver den tiden för att ställa in sig.
Ha det gott!
Eva Granne, så glad jag blir om du nu tar tag i dina ord...
Kajsastina, du har så rätt. Jag hoppas att det är så att hjärnan ställer om sig! Tack för dina ord.
Dina rader gör att jag kommer att tänka på mitt skönlitterära manus. Det ligger säkert i höstportföljen och ropar - och jag har inte ens hört ropen under flera månader ...
Ditt manus är överröstat av den bok som nu kommer snart... sen kommer du nog att höra dess viskningar och rop:)
Jag tror att du har rätt. Den har börjat viska redan ...
Skicka en kommentar