Jag är Du

Vem är man egentligen, funderar jag efter en förmiddag med Milton. Han pratar jättebra nu, vi bläddrar i fotoalbum och han vet namnen på alla han känner. Envist håller han fast vid att jag är mormor hur mycket hans pappa än försöker få honom att säga farmor. Men han har bestämt sig, momo, det är jag.

På morgonen ligger vi i sängen och tittar på bilderna på min iPhone. De flesta av mina bilder är Miltonbilder. När jag pekar på den lille killen på bilderna och säger: Och vem är det? Då svarar han: Du.
Är det inte en underbar barnlogik? Klart jag pekar på bilderna och säger: Och där är du, Milton. Vi frågar: Vad vill du ha.
Nu tror han att Du, det är han, Milton.
Jag har blivit ett Du. Jag är Du. Fint att begrunda tycker jag.
Tänk om vi alla hade den insikten att Jag faktiskt också är Du, att vi delar liv, ansvar, kärlek. Vi är alla varandras Du.

Rörelse förjagar deppighet hos mig

Min pappa var av den bestämda uppfattningen att nedstämdhet fördrivs bäst med en promenad eller annan fysisk aktivitet. Jag tycker nog lite likadant - när min kropp rör sig, flyttar jag fokus från deppighet och dess orsaker till känslan av att jag i alla fall gör något.  Jag var inte precis glad när jag drog in till stan igår. En känsla av maktlöshet och sorg och vad tjänar det till grep tag i mig. Det händer inte så ofta men nu blev det så, jag åkte in för att muntra upp mig. Hittade jag på något kul? Nja... igår kväll kanske inte så många skulle tycka att jag direkt roade mig. Jag vände upp och ner på hela det sommarstökiga hemmet. Skurade badrummet. Gjorde kassar med saker att kasta och gick till grovsoporna, fejade och fixade mig trött och nöjd. Sov som en stock. Vaknade mycket gladare, Du skulle ha varit nöjd med mig, Pappa!
Idag blev det vitt vin och en näve rökta räkor på Urban Deli innan jag åkte ut till ön igen, betydligt gladare.

Det går inte att undkomma tankarna på fasorna i Norge

Det vanliga livet pågår, det somriga livet. Men djupt inne i allas våra hjärtan finns i dessa dagar en oerhörd sorg. Jag känner mig alldeles tillintetgjord när jag tänker på morden på de unga människorna på den lilla ön. Tankar och bilder av grymheterna jagar mig och jag kan inte ens föreställa mig deras familjers oerhörda sorg och smärta nu. Hur blir en ung man ett monster som dödar? Det är för hemskt och just nu känner jag mig bara dyster långt in i min själ och i mitt hjärta.

Som vita papperssvalor sitter mina manus väntande i träden

Tid är det du har, det som hela tiden kommer till dig, säger Bodil Jönsson. På ett sätt sant. Men när Karin skriver om hur hennes farmors äppelträd förstörts av en grävmaskin och hon undrar om hon ska få se det växa upp igen, då blir jag berörd. Då tänker jag på tiden som jag hoppas ska finnas. Men finns den?

Ja ingen idé att tänka så utan det gäller att välja att att leva och uppleva, att låta sina idéer få luft. Men just nu är jag mitt-emellan-manus-bok. Tre manus sitter som papperssvalor i träden, väntande. På besked, på kloka synpunkter. Jag ser dem som  vita fågelsilhuetter i svarta träd och hoppas att de ska få luft under sin vingar och att jag ska få se dem flyga.

Varför är det nästan alltid en komplimang när någon säger att du verkar yngre än du är?

Alltså, vad är det att vara åldersadekvat? En man sa det till mig en gång: "Men du är ju inte alls åldersadekvat". Jag fattade ingenting. Betydde det att jag skulle uppföra mig/se ut/vara på ett visst sätt på grund av mitt födelseår men inte gjorde det? Det skulle dessutom vara en komplimang, förstod jag.  Så jag skulle väl tolka den som att jag verkade yngre än jag faktiskt var. För det är ju det enda som är en komplimang i vårt samhälle, motsatsen är en förolämpning. Hur har det blivit så?
Jag känner mig inte särskilt annorlunda nu jämfört med den jag var för 20, 30 år sedan... Jo jag är lugnare och visare, det är i så fall en förändring, men mycket annat av känslor och tankar är den jag var.
Så åldersadekvat?
Skulle du uppfatta det som en komplimang om man sa till dig att du inte var åldersadekvat?

Saker som förvånar mig: Måste alla par sitta ihop på fester?

Igår var jag hos grannarna på en väldigt trevlig välkomnande fest. Det var bara en sak som förundrade mig: Nästan alla var par och dom satte sig som om det var tejp emellan dem tillsammans vid borden. Är det så att de på semestern har ett sådant oavvisligt behov av att sitta ihop varje sekund att de inte ens på en fest kan mingla och sprida ut tvåsamheten? Är det livsfarligt att skiljas åt i två timmar? För mig och den enda andra personen som var där utan att vara i ett parförhållande blir det liiite konstigt att alla klumpar ner sig två och två vid samma bord.
Jag tänkte inte på det först. Men plötsligt såg jag att i stort sett nästan alla paren satte sig bredvid varandra. En stund kände jag det om om jag var på en gigantisk parmiddag där alla pratade i VI-form medan bara jag sade: JAG. Missförstå mig inte, jag gillar mitt jag-liv.  Jag har för det mesta inget behov att prata i VI-termer. Men igår drabbades jag av en stark ensamhetskänsla där vi satt på berget och såg ut över havet och det bara var två och två och två.... och så en=jag.
Det är sådana gånger jag älskar bordsplacering och önskar mig mindre ängslighet hos människor. Kom igen, det är inte livsfarligt att sätta sig bredvid en människa man inte är gift med på en middag. Det kan till och med vara intressant. Våga nästa gång.

Mina största äventyr sker i fantasin

Det blir så tydligt med födelsedagar och tidens gång på facebook. Alla de som nyss var unga bara fyller och fyller. Hoppas våra själar förblir unga även om kropparna blir skröpligare.
Ändå är sommaren så kraftgivande. Man räfsar och klipper och krattar och badar och det känns som bästa medicinen för kroppen och för själen.
Ellen klättrade upp på Machu Pichu, jag trodde jag skulle komma dit en dag. Inser nu efter hennes berättelse om hur mödosamt det är att det får jag bara uppleva genom henne. Mina största äventyr nu, sker de i fantasin? Har de kanske inte alltid gjort det, förresten?

Kom på att det går bra att skriva på bryggan

Idag har jag badat, vaknade tidigt och åt mysfrukost med en båtfarare som kom till ön. Fick hjälp med parasoller och solstol och lovade mig själv att ta det lugnt, läsa och skriva. Men det pirrade i mig efter ett tag, trimmern var ju fulladdad och det finns fortfarande mycket sly så jag gick loss tills grannarna ropade att de sett på facebok att jag bara skulle lata mig idag så vad höll jag på med?! Sedan badade jag - helt underbart. Jag satt på bryggan och mitt i larmet blev jag så inspirerad av en tanke jag fick att jag skrev och skrev, kom sedan på att det är bra att skriva på bryggan, där är det inte en massa uppgifter som väntar mig.
När jag gick upp för att skriva in det jag hittat på så föll ögonen på den grå oljan till verandagolvet, ett par plankor kunde jag väl få måla i alla fall. Det blir så fint! Skimmergrå veranda. Snart kommer Elin, med nästa båt kommer ML och Milton. Sen ska vi grilla. Vad kan jag säga? Sommar!

Nej jag har inte rökt gräs...

Så fel det kan bli! Varm och med svetten droppande från pannan skrev jag ett stolt mess till Annica: Jag är så glad för jag har röjt gräs hela morgonen..... trodde jag att jag skrev.
Men det blev: Jag är så glad för att jag rökt gräs hela morgonen.
Ack ja! Men jag vaknade tidigt, sol ute sol i sinne. Jag gick ut i backen med röjverktyg och min dunderseckatör. Började klippa ner en massa träd, sly, jag inte vill ha. Körde med min trimmer i det midjehöga gräset. Det blir så fint. I stället för gräs och sly en böljande liten kulle och vackra stenar. Jag skriver om det för  annars är det ingen som märker skillnaden. Det ser ut som det ska nu, helt enkelt. Inte igenvuxet och mygg- och fästingbefrämjande.

Snart blir det i alla fall sillunch!

Men oj vad är det nu som växer upp?

Jag njuter av blommorna på min ö. Men någon odlare är jag inte. Tillämpar principen: Men oj vad är det nu som växer upp? Vi har så fina gula lysemacchia som härstammar från farmors och farfars hus i Haga i Sundsvall och letat sig hit via Alnön och Enskede. Digitalis - stora prunkande rödlila. Krollilja - så vacker med alla sina blommor.

Några vallmo lyser i det gröna och gör mig så glad. Smultron är söta röda överraskningar. Ja så där är det. Min insats är främst att klippa gräs och sköta olika bunkar med kryddväxter. Skulle jag börja odla också tror jag att jag skulle bli stressad. Dessutom: Vi har så ont om vatten på ön. Nu vattnar jag med sköljvatten från disken och är så nöjd och glad över att se allt vackert växa som glada överraskningar.

Just nu lever jag mer i verkligheten än i mina uppdiktade historier

Jag hade inga större problem med att arbeta som journalist medan barnen var små. Men nu, när jag umgås med Milton, förstår jag mer att jag inte skrev så många böcker då. Jag ville inte vara splittrad utan helt och fullt umgås med barnen när jag var ledig. Jag  tror helt enkelt att på min lediga tid var mitt fokus mina barn, när de var små. När Milton är här skriver jag ingenting. Det ger mig mer att kasta kottar med honom och upptäcka alla hans nya ord. Igår sa han sin första treordsmening: Mamma åker båten. I natt sov han hos mig och på förmiddagen somnade vi i soffan när vi läste en saga och värmdes av elden i öppna spisen. Ljuvligheters ljuvlighet, det vill jag uppleva närvarande i verkligheten, mina uppdiktade historier får sin tid, just nu går de inte upp mot LIVET.

(Men nu har Milton åkt, så idag har jag skrivit hela eftermiddagen).

Årets heroiska bedrift är utförd: Dasset!

Det vi gruvar oss mest för på landet varje år är att skifta tunnor på vårt dass och skura det. Ändå är det så lätt bara vi tar oss för det. Det gjorde vi idag. Kepsar på huvudet, handskar, stövlar. Försedda med spadar, beredda på hårt jobb. Lätt som en plätt var det. Vi har det sk "Sjögrens dass"  med två hål, vi använder ett hål, plomberar det andra, och på ett år blir innehållet i behållaren till bra jord. Det är ett jättebra system som min kompis Per uppfunnit. Själva dasset fick jag i femtioårspresent. En väldigt speciell byggnad med toppigt torn i fint falurött, dörrarna är så fiffiga att man kan ha övre delen öppen och titta på utsikten utan att bli sedd. Smart!

Ja, nu är det gjort för i år. Ibland  säger folk till mig att jag borde ha någon slags toalett på landet. Varför det, undrar jag. Mitt ekologiska fina dass är precis vad vi behöver.

Så här fint blir det men manushögen ser anklagande på mig

Ja jag vet, lite knäppt är det. Men det är faktiskt roligare att skura skafferiet om man får sätta upp hyllremsor efteråt!

Effektivt sätt att undvika göra det jag borde också, nämligen korra ett manus...