40 år och femton kilo senare-fest. Det ska jag gå på idag. Ett gäng människor som bor i Stockholm men gick på gymnasiet på Högre Allmänna Läroverket i Sundsvall samtidigt ska ses. Vi blir ett femtiotal.
Vad kull! säger några när jag berättar. Vilken ångest, säger de flesta. Över hälften känner jag inte. De gick i klasser över mig. Bara en handfull har jag sett sedan gymnasietiden som inte var några helt lätta år i mitt liv. Dessa traumatiska år har jag bland annat skrivit om i mina böcker om Gabrielle (Frusna ögonblick och Du är väl glad, Gabrielle). Böcker som utspelar sig nu men beskriver en person som är nära mig och händelser som också ligger nära mig.
Jag inser först när jag tar mod till mig och går på en sådan fest vilka sår de åren gav mig i min själ. Ärrade sår idag, men just nu känner jag fantomsmärtor i dem. Det handlar om klass, det handlar om kön. Det handlar om vem jag tvingade mig att vara på skoltid - och om vem jag egentligen var, innerst inne.
Rapport kommer.... Jag överlever, jag lovar som titeln är på en annan av mina ungdomsböcker.
2 kommentarer:
Du Eva kan ju verkligen vara stolt över allt du åstadkommit och kan gå dit lugn, du har skapat så mycket bra!
Tack fina Jane! Jag samlade ihop mig och gick, rampfebern bara försvann och jag hade en trevlig kväll. Men det är märkligt vad man kan stressa upp sig i onödan.
Skicka en kommentar