Oroa sig i onödan

Ibland oroar man sig i onödan. Livet borde ha lärt mig att inte göra det. Jag var orolig för hur festen med gamla gymnasiekompisr skulle bli. Den blev riktigt trevlig. Visst var det en och annan man inte kände igen. I början av kvällen såg jag att många var lika pirriga som jag och osäkra när vi hälsade. Men lugnet spred sig, snällheten var förhärskande. Några gamla vänner värmde det extra att träffa och prata med om gamla tider. Och det visade sig förstås att de bakom sina tuffa ytor hade känt sig lika förvirrade och utanför som jag gjorde många gånger på gymnasiet.... men trodde att jag var ensam om att vara.
Tänk om jag vetat det då?